Skärvor av en syster

Har läst Skärvor av en syster av Sarah Easter Collins. Detta är handlingen: 

Ingen förstod vad som egentligen hände med Laika Martenwood, flickan som en dag spårlöst försvann när hon var på väg till skolan. Men för hennes syster Willa brister tillvaron i tusen bitar och hon finner aldrig ro igen.
Willa ser Laika överallt: i kollektivtrafiken, på fester, bland människor på livliga gator. Det har gått tjugofem år sedan systerns försvinnande, men det enda som ger Willa styrkan att fortsätta är tron på att hennes syster fortfarande är vid liv.
Under en middagsbjudning tar en konversation om barndomsminnen vid. En förkrossande hemlighet avslöjas av en av gästerna, vilket tvingar Willa att omvärdera allt hon trodde sig veta om sitt och systerns gemensamma förflutna. Sanningen om Laikas försvinnande uppdagas bit för bit men också dolda sidor av ett systerskap.

Jag tyckte den här boken var helt okej, dock hade jag svårt att hålla ordning på alla karaktärer och hur de var släkt med varandra. Tänkte att det skulle väl ge sig med tiden, men näe, det var lika knepigt hela tiden och eftersom boken hade flera olika berättarjag så blev det lite rörigt. Annars välskriven och rätt spännande (fast kanske ändå lite väl osannolik?). Den här boken får tre stora syskon av fem möjliga. 

Do I have to say it

Då går vi (eller vilka vi, JAG) in i det som i allmänna ordalag känns som årets värsta vecka, a k a  revisionsveckan från helvetet. Fast det är "bara" torsdag och fredag, detvillsäga det finns fortfarande tid att fixa saker som behöver fixas. Min chef säger att han är övertygad om att jag har styr på allt, jag är inte lika övertygad för det känns som att vad man än börjar dra i så dyker det upp obehagliga överraskningar. Men nu är det den här veckan, plattan i mattan, in i kaklet och sen är det i alla fall över (för den här gången). 

Helgen var bra. Vädret var ju FANTASTISKT, sol och 16-17 plusgrader. Det är ju rätt orealistiskt att tänka sig att våren skulle ha kommit för gott redan, och mycket riktigt var det väl bara en sneakpeak av vad som komma skall för den här veckan ska det vara betydligt kallare och både regn och eventuellt snö har utlovats. Fast det är väl ändå rimligt, det är ju faktiskt bara i början av mars. Men ändå! I fredags körde jag intervallträning i bara t-shirt (på överkroppen, hade även byxor måste kanske tilläggas) och fick förnimmelser om hur djävla jobbigt det är att löpträna på sommaren. Åkte och handlade, sedan hem och gjorde fotrehab och tränade lite pilates. Min man kom hem och hade bestämt sig för att börja söka andra jobb för de har så lite att göra på hans avdelning just nu och han "utbildade sig inte till elektriker för att gå och dammtorka hyllor på ett lager hela dagarna". Jag fattar absolut att det är frustrerande, det är ju inte som att man kan sätta sig och slappa med en bok eller spela kort i fikarummet dagarna i ända heller utan man måste liksom se ut som att man arbetar fastän man inte gör det. Det kan ju vara mer stressande att ha det så än att vara överlastad med jobb. Dock: just nu hade jag uppskattat som fan att bara få gå och dammtorka hyllor. Fast det sa jag inte. 

I lördags gick jag först en långpromenad (14 kilometer) i fint väder, kom hem, lade mig på soffan och läste utan en tanke på att göra något tråkigt eller jobbigt. Kollade först på skidskytte där Sebastian Samuelsson skidade/sköt hem guld och därefter Hanna Öberg silver, och sen på handboll, damer, landskamp mot Rumänien som Sverige vann med uddamålet. Lagade mat, åt och kollade på Bodkin på Netflix, en serie som vi har börjat kolla på och som är rätt underhållande även om jag inte gillar karaktären Dove eftersom  hon är en sån djävla fitta mot allt och alla. Men det har kanske sina orsaker, vad vet jag. 

Igår började jag gå min vanliga söndagsrunda men kortade av den rätt rejält pga att jag uppenbarligen inte tryckt i laddsladden ordentligt i telefonen, vilket jag inte upptäckte förrän jag gått ett tag och skulle ta upp telefonen och kolla något och då hade jag 14 % batteri. Det räcker säkert ett bra tag till, tänkte jag och stängde av allt utom Samsung Health (den och Spotify är enda anledningen till att jag ens har telefonen med mig), för jag är ju lite besatt av mina promenad- och stegmål. Traskade på och när jag kom till ett vägskäl och kollade igen så hade det krympt till 6 % så då vek jag av hemåt istället för att gå den långa rundan jag hade tänkt. Blev ändå en mil, så det var väl okej även om jag kände mig mer som en slav under Samsung Health än något annat. Ej mitt stoltaste ögonblick om man säger så. 

Kom hem, lade telefonen på laddning, städade hos hönsen och tyckte synd om dom för nu är det högrisksområde för fågelinfluensa så de får bara vara ute i hönsgården. Det är ju för deras eget bästa, men det fattar ju inte dom och även om jag fattar så är det ändå så tråkigt när de ser mig komma och rusar mot grinden mot trädgården för att få bli utsläppta som de är vana vid och så gör man inte det. Försöker göra det lite mer berikande i hönsgården såklart, med grejer att sprätta och pyssla med, men det är ju ändå inte riktigt samma sak. Förra året höll restriktionerna i sig till slutet av april och det finns väl inget som talar för att det inte skulle bli något liknande i år, tyvärr. Man får hålla i och hålla ut. 

På eftermiddagen åkte vi in till stan för att gå på någon slags återsamlingskonsert med musikskoleelever och fd musikskoleelever som fått stipendier där bland annat min son skulle uppträda. Det var jättesynd om de som uppträdde först, för då dog ljudet och det blev några svettiga minuter där någon slags ljudtekniker slet och drog i sladdar och sen satt man ju lite med hjärtat i halsgropen varenda gång någon äntrade scenen och skulle ha igång något elektriskt. Min son skulle spela flygel så han var inte beroende av det elektriska, men det är ändå nervöst för han väljer aldrig något enkelt (det är sen gammalt), nu var det varken Rachmaninov eller Tjajkovskij utan ett stycke av Schubert som inte heller kändes särskilt lättspelat, men han rodde det i land like a boss. 

Sen var det hem, äta kvällsmat och så i säng. Ikväll är det ingen ridning utan teori, men vi skulle "komma ridklädda" har instruktör K låtit meddela så det kanske blir sitsträning eller nåt? Den som lever får se. 

Waiting for the lucky draw

Igår var ännu en strävsam dag att lägga till handlingarna. Jobbade och gnetade och känner att jag nu, snart, äntligen, börjar få GREPP om en grej som länge har legat och skvalpat utanför min kontroll och som jag borde ha styrt upp för längesen men som jag helt enkelt inte haft tid med. Sedan snudd på tidernas begynnelse har jag styrt över labbkemikalier och testråvaror med järnhand, men sedan Narcissus' tid så började det litegrann glida mig ur händerna eftersom han inte var en kille som följde regler direkt, och efter honom kom JätteBebisKollegan som hade som approach att skjuta upp allting som var lite svårt eller jobbigt (men ändå hävda att hen "jobbade för fullt med det") så då blev det inte heller gjort som det skulle. På det följde KonsultGubben som ju verkligen bara gjorde lite som han själv ville i alla möjliga avseenden, så plötsligt fanns det en hel djävla uppsjö av grejer som varken blivit registrerade eller hade korrekt dokumentation och då blev det lite jobbigt för MIG att ta tag i så därför blev järnhanden tyvärr lite overksam, men för ett par veckor sedan när jag kände att NU DJÄVLAR. Och nu är jag kanske så mycket som 99 % klar och det har rensats och städats och jag har styrt upp det (igen) med regler och rutiner kring vad som får passera denna tröskel så det vore väl FAN om det inte skulle fungera nu. Känner mig otroligt tillfredsställd med detta. 

Hade båda hundarna med på jobbet och de skötte sig utmärkt. Efter jobbet åkte jag till djursjukhuset för ultraljud av Tages mage, de hittade inget konstigt, samt ett såkallat ACHT-test som går ut på att man stimulerar hormonutsöndringen från binjurebarken och sedan mäter kortisolhalten före och efter och beroende på om det ökar eller minskar så kan man dra vissa slutsatser. Det tog 90 minuter från att de sprutade in något stimulerande till att prov 2 skulle tas och tack och lov slapp jag sitta i väntrummet utan kunde gå en promenad under tiden. Solen sken och det var säkert 15 grader varmt, helt ljuvligt. 

Åkte hem och lämnade hundarna, hann väl vara hemma 45 minuter eller så och sedan var det dags att bege sig tillbaks till stallet för möte i arbetsutskottet. Efter mötet gick jag ut i stallet och gav Köttbullen ett äpple för det ska väl FAN vara i ett stall i flera timmar och inte så mycket som se en häst? Åkte sedan hem och gick och lade mig. 

Idag ska jag träna intervaller efter jobbet och sedan är det helg! Imorgon ska jag till stallet (igen) för möte i tävlingskommittén, men det är trevliga människor och inte särskilt betungande. På söndag ska vi på konsert. För ett antal år sedan fick min son ett stipendium från Lions tror jag det var, för sina musikaliska gärningar, och nu skulle det vara någon slags jubileumskonsert där alla som fått stipendium skulle komma och spela upp något. Ja, sen går vi in i vecka 11 som är revisionen från helvetets vecka. Längtar redan nu till nästa fredag klockan 12-ish när jag kan vinka av revisorn, oavsett hur det går så är ju eländet i alla fall över för den gången och man kan lite få sitt liv tillbaka. Som grädde på moset har min man bestämt sig för att ta en helg i Köpenhamn nästa fredag-lördag-söndag så det vankas mängder av egentid och kalendern är helt tom. Som jag längtar. 

Open skies are my scene, that's why I won't get caught

Men vilken DJÄVLA dag jag hade igår? Hade ju en rejäl bajsmacka att ta tag i, nämligen att prata med person A om hur hen förhåller sig till person B. Har ju känt av ett bra tag ett det är något som skaver, de två kan verkligen inte prata med varandra utan att det är taggarna utåt hos antingen den ena eller den andra, oftast båda, fast på ett rätt så subtilt sätt.  Enligt person B så pratar person A över huvudet på hen, till exempel så satt person B och hens kollega, person C, på person B:s rum och då kom person A och skulle informera om något och adresserade det "så att du vet om det, person C" som om person B inte existerade. Plus att det enligt person B förekommer en stadig ström av små pikar och negativa/kritiska kommentarer som som var och en för sig kanske kan viftas bort som bagateller, men den samlade effekten av dom blir något helt annat.  Till saken hör att person A är dubbelt så gammal som person B samt platschef, och därmed borde vara the bigger person i alla avseenden, kan man ju tycka. 

Nu hade bägaren i alla fall runnit över för person B, och droppen var att person A hade kritiserat person B inför hela arbetsgruppen för att hen inte hade sin jobbtelefon med sig på den här gemensamma personalaktiviteten "för det är faktiskt arbetstid och då ska man ha sin jobbtelefon med sig" på ett sätt som person B uppfattade som otrevligt. Till saken hör också att vi på vårt jobb generellt är sämst i världen på att vara nåbara när vi inte sitter vid datorn. Min jobbtelefon ligger till exempel alltid på laddning på mitt kontor oavsett var jag är, det är som om jag fortfarande hade en fast telefon, och jag är långt ifrån ensam om det, och det är liksom inrotat i företagskulturen att man kan ju  alltid prova att ringa, men får man inget svar så får man traska iväg och leta upp personen ifråga och det senare är mer regel än undantag skulle jag nog säga. 

Jahapp, eftersom jag är person B:s chef och därmed också ansvarig för att hen har det bra på jobbet så fick jag den tvivelaktiga äran att knata iväg till person A och "ta ett snack". Person A är, skulle jag säga, rätt  så snarstucken och lättstött, går snabbt i försvarsställning om det så bara handlar om att man tycker att ett annat kaffe är godare än det som person A tycker man ska köpa in till den gemensamma kaffeautomaten, samtidigt som hen, lite motsägelsefullt, inte det minsta blyg för att sticka ut hakan. Det är ju, tycker jag, generellt rätt svårt att förhålla sig till en person som både har en rätt så offensiv approach OCH vänder taggarna utåt så fort man säger något som kan uppfattas som kritik. Jag är ju gift med en man som av olika skäl är väldigt lättstött och extremt känslig för kritik, plus att jag är ju mellanbarn, den eviga medlaren om man nu tror på sånt, men jag tycker nog att jag behärskar konsten att ta upp känsliga saker på ett förhållandevis hyggligt sätt. Fast det hjälpte inte, för person A vände direkt alla taggarna utåt. Först sa jag att jag hade känt av att det liksom skaver i deras kommunikation (vilket var exakt samma som hände med en tidigare medarbetare som var litegrann som person B i vissa avseenden men i min värld så ska man väl FAN inte behöva kila omkring och utstråla att man är till lags som en strykrädd hund bara för att please:a andra så länge man sköter sitt jobb). Nä, det var ju inget som person A kände igen, tyckte hen, och när jag kom med exempel som person B tagit upp så viftade hen bort det med att det var person B som var överkänslig, misstolkade, etc. Tog då upp det där telefonsamtalet som jag råkade få höra, och jag sa att där framgick det ju med all önskvärd tydlighet att person A har ett horn i sidan till person B, även om det nu inte var för mina öron, och jaha, då handlade det om att person A var på ett visst sätt och reagerade på när andra var på ett visst sätt och det var något som person A enligt sig själv "hade jobbat med i hela sitt yrkesliv" och det borde person B också göra. Jag sa absolut, det finns två sidor och versioner av allt och person B kan och ska absolut tänka på vad hen förmedlar, MEN det är ändå lite skillnad på att vara platschef och hur man talar till en som är 25 och varit anställd i knappt ett år, tycker i alla fall jag. När jag sedan föreslog att vi skulle sätta oss ner tillsammans, person A, jag och person B så fick jag svaret Det behövs inte alls, från och med nu ska jag  bara hålla mig här på min kammare och bara kommunicera med dom via mail så blir det inga missförstånd på ett sätt som verkligen gav passiv aggressivitet ett ansikte utåt. Enligt person A så var allting, inklusive debaclet med jobbtelefonen, sagt "på skämt" och sen hade hen "lagt locket på" (vilket inte var person B:s version av vad som hänt) och när jag sa att jag utgår från att det inte finns något ont uppsåt i det här, men nu är det ju så att person B har uppfattat det på ett annat sätt och hen har ju rätt till sin upplevelse och sina känslor precis som du har rätt till din upplevelse och dina känslor, och då satt person A och signalerade att det var det dummaste hen hört i hela sitt liv. Till slut tyckte jag att det fick vara nog med inlindandet och sa att nu känns det faktiskt jättemärkligt att du sitter och hånler och himlar med ögonen när jag berättar hur en person på vår gemensamma arbetsplats uppfattar dig, och då var ju det inte heller bra såklart. Jag stod på mig angående att vi måste sätta oss ner alla tre och klargöra vad som är missförstånd och liksom rensa luften, och då var det "ja, inte denna veckan i alla fall för jag ska jobba hemifrån resten av veckan" och då föreslog jag måndag och då gick inte det heller för då var det något annat, men nu har vi bokat in ett möte på tisdagen. To be continued, antar jag.  Känns väl sådär, men jag tycker i alla fall att jag har gjort vad som kan förväntas för att stötta person B som ju är en person i mitt team, sen får väl person A ta ansvar för sig och sina känslor och sitt agerande när hen lugnat ner sig. 

Sånt där dränerar ju en verkligen på energi, och när jag kom tillbaks till mitt kontor och skulle börja jobba med det som jag VERKLIGEN borde göra så kom städerskan. Vi har en städfirma som vi väl är "sådär" nöjda med, men vi har också sagt att det är bättre om den person som är kontaktperson med städfirman tar upp med städfirman eller städerskan vad som inte fungerar på ett lugnt och sakligt sätt istället för att städerskan ska utsättas för en skur av klagomål. Så nu hade kontaktpersonen tagit ett snack med henne och sagt att det fanns ett visst missnöje som grundade sig på att det finns en lista där det tydligt framgår vad som ska göras och med vilken frekvens och sen finns det ändå otaliga exempel på att det inte görs. Jaha, då hade väl städerskan inte tagit det så bra heller, så hon kom till mig och undrade om jag tyckte hon städade dåligt och då var jag lite kvar i mitt sanningssägar-mode så jag bara ja hördudu, ibland tycker jag det finns vissa grejer som du kunde göra lite bättre, och så gav jag exempel på att hon ofta hoppar över att damma fastän det står att "dammtorkning av fria ytor" ska göras två gånger i veckan i städschemat, och sen tog jag upp att det har hänt att hon glömt att fylla på toapapper och så avrundade jag det lite med att "ja, du vet det är ju inte roligt när man sitter på toa och upptäcker att det inte finns något toapapper", lite halvt på skämt sådär för att lite ta udden av det hela. Fick då till svar att hon hade ju jättemånga andra toaletter att städa. Jaha? Tänk om man jobbade på McDonalds och glömde att packa ner en hamburgare i ta med-påsen med motiveringen att man har så många andra hamburgare att steka? Eller om man jobbade på förskola och glömde ett barn och ursäktade det med att man hade ju jättemånga andra barn att ta hand om? Och så vidare, det var väl för fan inget argument, men jag kände att det där är inte min sak att dividera om. 

Jobbade vidare, kom till slut hem, gick en promenad (tolv plusgrader! yay!), städade, gjorde fotrehab. Lade mig sedan som en död sill i soffan. Min man kom hem och undrade om vi skulle ha filmkväll. Ja, men det får fan vara något lättsmält, sa jag men ingen av oss kom på något så det slutade med att vi låg i soffan och läste istället. Sen kom vi på att vi hade skraplotter kvar som ridklubben sålde, så vi skrapade och drömde kort och flyktigt om miljonvinster men det landade på 125 kronor.

Idag ska jag jobba som en jävel, sen till veterinären med Tage, sen förhoppningsvis hem och hinna lämna hundarna innan jag ska tillbaks till stallet igen för möte. Sen är det fredag! Helg! Yay.  

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 12: Allt ordnar sig, Annika!

Boken börjar med att ANNIKA ligger hemma och deppar med sin spricka i lårbenet som hon fick i Annika möter Skräcken och som gör att hon inte alls kan vara i stallet lika mycket som hon vill, utan bara när hon kan få skjuts dit och det är inte så ofta. En kväll kommer DIREKTÖR FRANSSON  som äger travhästen LUCKY BOY (fd Skräcken) och hälsar på, med sig har han HERR GÖRANSSON som visar sig vara TURKS uppfödare. Det visar sig också att Turk har en helbror som heter PILO som det finns en spekulant i trakten som är intresserad av att köpa. Spekulanten är förstås ingen mindre än ärkefienden MARIKA BORG, vilket givetvis HARRY räknar ut med lilltån och nu måste köpet stoppas. Men sen blir det tråkigheter på ridskolan då den fina DIANA, Annikas första älsklingshäst, får kolik och dör. Som om det inte är nog med det måste Harry ge sig av hals över huvud till Norge för att arbeta hos HERR HALVORSEN på obestämd tid för hans, Herr Halvorsens, tränare har blivit skadad och säga vad man vill om Harry men lojal är han (fast hans lojalitet mot hans huvudsakliga arbetsgivare, ridskolan i Östervik, är ju ytterst tvivelaktig). Så Harry hinner inte ta tag i problemet med Marika och därför går det ju som det går.  

Dystra tider stundar alltså, men Annika blir till slut i alla fall bättre i benet och en dag smyger hon ner till stallet och tar ut Turk på en ridtur. När BETTINA kommer till stallet och ser att Turks box är tom och tror att det är hästtjuvar som tagit honom (rimligt ändå) och utan att tveka sadlar hon FILUR och ger sig ut i skogen för att leta som den rådiga åttaåring hon är. Så småningom hittar hon vad hon tror är Turk och det med Marika Borg på ryggen. Det blir en jakt som (såklart) slutar med att Marika blir avkastad och "Turk" springer iväg utan att låta sig fångas in. Väl tillbaka i stallet står Turk i sin box och det visar sig då att det ju är Pilo som Marika köpt. Det visar sig förstås också att Marika i vanlig ordning ämnar tukta Pilo med hugg och slag, vilket Bettina givetvis blir vittne till. Marika hävdar att Bettina skrämt Pilo så att hon ramlade av och sedan red därifrån utan att bry sig om hur det gått för Marika och det blir ett djävla liv om det. Samtidigt får Bettina brev från BITTE där hon bekräftar att Pilo sålts till "en ung dam i trakten". Bettina skriver tillbaks och berättar SANNINGEN om Marika Borg så att den ska nå Herr Göransson, vilket det i sinom tid gör så att de ska få se det med egna ögon. Givetvis kommer de precis när Martina kommer skenande och rycker och sliter i Pilo så att alla får se vilket ärkesvin Marika är, men köpt är ju köpt. Hux flux kommer Harry tillbaka från Norge och ska då tala Borgs tillrätta men det behövs visst inte för Marika ramlar av och hamnar på sjukhus (för vilken gång i ordningen vet jag inte) och HERR BORG vill aldrig mer se Pilo, så det slutar med att Pilo hamnar på ridskolan och Harry säger att allt kommer att ordna sig och alla (utom Borgs) är nöjda och glada. THE END.

Under kärret

Har läst Under kärret av G R Halliday, detta är handlingen:

För tolv år sedan satte Monica Kennedy fast seriemördaren Pauline Tosh, som dömdes till livstids fängelse.
När Tosh en dag hör av sig och ber Monica besöka henne i Carselangfängelset utgår kriminalkommissarien från att det är något slags spel. Men så ger Tosh henne en handritad karta som pekar ut ett ödsligt och svårtillgängligt kärr utanför Inverness, och det är ett tips Monica inte kan avfärda - hon har alltid varit övertygad om att det finns fler döda där ute.
En ny kropp hittas i kärret och det ser mycket riktigt ut som att man kan lägga ännu ett offer till Pauline Toshs mordlista. Men verkligheten är sällan så enkel som man först kan tro.

Detta är en fristående fortsättning på Ut ur skuggorna och Ner i mörkret  varav jag tyckte Ut ur skuggorna började bra men sedan blev medioker medan Ner i mörkret började mediokert och blev sedan jättespännande. Den här var väl lite medioker rakt igenom skulle jag väl säga. En helt okej polisdeckare och jag gillar Monica Kennedy och de miljöer som hon rör sig i. Men sådär superspännande var det inte och jag misstänkte rätt snabbt vem mördaren var (och fick rätt, även om motivet kändes rätt luddigt och långsökt). Den här boken får tre flaskor whisky av fem möjliga. 

The holy or the broken Hallelujah

Jamen livet känns just nu rätt så rövigt faktiskt. Min jobbkalender är så fulltecknad att det är löjligt, och igår var jag ju tvungen att åka till djursjukhuset med Tage för att kolla upp honom. Det gick ändå förhållandevis snabbt för att ha kommit in på akutmottagningen, inte för att det var SÅ akut men för att det inte fanns några bokningsbara tider inom en rimlig tidsrymd. Prover togs och analyserades och det visade sig att han ligger lågt i kortisolvärde, vilket kan tyda på Addisons sjukdom, samt högt på något annat värde som hade med bukspottkörteln att göra vilket kan hänga ihop med Addisons sjukdom men inte nödvändigtvis behöver göra det. Plus att han också uppvisar att han har ont i sin mage när veterinären klämmer på det rätta sättet, även om han är pigg och glad i övrigt. Så imorgon ska han dit igen på ultraljud och någon test som gick ut på att man sprutade in något i blodet och så mätte man halten av kortisol efter 90 minuter och beroende på vad det visade så var det antingen Addisons sjukdom eller så var det inte det. Om jag förstod det hela rätt åtminstone. 

Tyckte jag ägnade dagen åt att flänga fram och tillbaka istället för att kunna jobba undan i lugn och ro när alla andra var och kollade på Tutankhamon. Sen fick jag ett sms från en av mina medarbetare som under nämnda Tutankhamon-utflykt hade känt sig påhoppad och utpekad av en annan person, och det är ju inte okej. Det är ju ingen hemlighet att A stör sig på B, det vet jag ju eftersom jag mer eller mindre ofrivilligt lyssnade av ett samtal som inte var för mina öron, och jag har tänkt att ta upp det med person A ända  sedan dess, men det har aldrig riktigt varit ett bra läge. Men nu får det ju bli av oavsett läge. Så bortsett från allting annat som är på min to do-lista så har jag alltså ett Sånt Samtal att ta tag i idag. Bläääää. Ibland känns det som att jag bara är en stor sophink där det är fritt fram för alla och envar att tömma ut saker de inte vill ta i. 

Igår skulle jag egentligen ha tränat intervaller, men eftersom jag fick jobba längre pga veterinärbesöket så TYADE jag inte utan tänkte först att det kan jag ju ta som idag istället. Men idag måste jag städa för det hinner jag inte imorgon eftersom jag ska till djursjukhuset med Tage på eftermiddagen och  på kvällen ska vi ha möte i stallet. Så jag får skippa det. Fick också boka om min planerade tid hos Fotspecialisten på torsdag pga besöket på djursjukhuset. Fy fan vad jag längtar till nästa fredag när revisionen är gjord och arbetsbördan lättar något. Har i och för sig en hård deadline på en myndighetsrapport den 31 mars som jag fortfarande inte börjat på, men jag har förberett underlagen bra så det ska väl förhoppningsvis inte vara några större bekymmer att vispa ihop den.