I helgen var vi i Stockholm, mer om detta vid ett senare tillfälle, och det är ju ganska roande att se hur stockholmarna i det närmaste bryter ihop för att de måste vänta 1 minut på tunnelbanan, eller missar en avgång och nästa inte går förrän 7 minuter senare. Jajaja, jag VET att det handlar om att man missar en massa anslutande tunnelbanor och bussar och grejer och sedan kollapsar hela logistikplanen som ett korthus, men ändå. Lite perspektiv, tack.
När jag var liten bodde jag på ett ställe där det gick en buss på morgonen och en på eftermiddagen. Fatta om man hade tid hos tandläkaren klockan 11 och lyckades missa den där enda 7.30-avgången och nästa inte går förrän 15.10. Då kan man ju få tillåta sig att utbringa en och annan mustig svordom (vilket man även gjorde om man INTE missade 7.30-avgången eftersom det innebar att man tvingades sitta och vänta utanför tandläkaren i sisådär två och en halv timme och roligare kan man ju ha det). Sådär gick det alltså till på landet förr i världen. Några år senare drogs hela djävla linjen in och då fick man helt enkelt själv och efter bästa förmåga ta sig till närmaste busshållplats för en annan linje som låg 12 km bort. Där lyxades det däremot till med en buss i timmen på vardagarna fram till klockan sex, sedan var det rätt glest med turerna där också.
När den närmaste busslinjen drogs in fick vi åka skolbuss till och från skolan istället. Det är där många av de buttra och tvära och allmänt otjänstvilliga busschaufförerna danas, och jag förstår dom innerligt. Jag skulle tycka det var ett öde värre än döden att tvingas frakta brölande hormonstinna högstadieyngel fram och tillbaks till en skola de ändå inte vill gå i, men det finns kanske någon som finner detta meningsfullt och roligt. Sådana människor borde söka vård.
Naturligtvis bodde min familj längst bort av alla i hela skolan. Att bo vid point of no return hade inte en enda djävla fördel, man skulle ju kunna tycka att den som hämtades först på morgonen kunde få bli lämnad först på eftermiddagen, men nehedå, den som hämtades först skulle också lämnas sist. Möjligen kan detta ses som karaktärsdanande, men det är tveksamt.
Vi bodde som sagt längst bort av alla och när vi hade kommit fram till vår mycket lilla och smala grusväg fick busschauffören baxa in jättebussen och vända och köra tillbaka till civilisationen igen med den tomma bussen. Man kan föreställa sig att busschaufförerna tyckte det var underbart att slippa behöva köra de där 12 kilometerna enkel resa för att släppa av en unge och sedan vända hela skiten och köra 12 kilometer tillbaks igen, och jag tycker mig kunna känna igen hatet i en busschaufförs ögon när de vid näst sista hållplatsen upptäcker att nejfan, bussen var visst inte tom ändå, SATAN OCKSÅ.
Dagens busschaufför var gammal och tjock såg också på mig och hatade när jag kom halvjoggande mot bussen. Han stod nämligen utanför bussen och tog sig ett bloss. Bussen skulle inte gå än på några minuter så jag ställde mig väluppfostrat och väntade på att han skulle röka klart. Jag har nämligen inget månadskort utan måste säga till busschauffören vart jag ska så att han/hon kan knappa in rätt antal zoner på sin skärm innan jag håller fram kortet så att rätt belopp dras från kontot. 99 % av alla busschaufförer tittar på en med lust att döda när man avslöjar sig som en sån där till-och-från-pendlare och den här var inget undantag. Han pustade sig upp för trappan, knappade på skärmen och så fort jag hade passerat så gick han ut och tände en ny cigg. Utan brådska rökte han upp den och sedan började färden. Nästa hållplats ligger tre minuter bort, och där gick han ut och rökte YTTERLIGARE en cigarett. Allvarligt, hur nikotinberoende är man då på en skala?
Jag har alltså åkt buss till och från jobbet idag eftersom maffia-Salvatore skulle göra lite handpåläggningar på min bil. Det är en PLÅGA att åka buss. Jag försöker intala mig att det går jättebra. Gud så smidigt det är att åka buss. Man kan sitta och läsa, eller sova, eller åtminstone vila sig. Och så är det ju bra för miljön och för plånboken, för bensinen är ju inte särskilt billig och Volvon rätt törstig. Man måste kanske inte åka buss jämt, men oftare än vad jag gör nu. Jag målar upp små miljövänliga planer i huvudet att jag nog ska köpa månadskort och införa bilfria veckor, för det går ju jättebra det här.Visserligen går första bussen inte förrän 5.25 och jag börjar 5.30, men då får man väl ändra sina arbetstider, det känns nästan genomförbart.
Det går bra ända tills jag kommer till stan. För ingen ska ju tro att det är så smidigt inrättat att bussen stannar precis utanför jobbet. Nej, den stannar på järnvägsstationen en bra bit därifrån och då ställs man inför valet om man först ska stå och vänta en kvart på första stadsbussen, sedan åka med den i kanske fem minuter och slutligen promenera tio minuter från en annan hållplats...ELLER att promenera från järnvägsstationen till jobbet, vilket tar cirka trettiofem minuter. Eftersom tidsvinsten är så liten så brukar jag promenera, då får man ju ändå motion och motion ska man ju ha.
När jag går den där raska morgonpromenaden så tänker jag faktiskt att det här går ju hur bra som helst. Jag kan ju faktiskt börja åka buss även om det innebär att jag kommer hem senare, jag går ju ändå ut och går med Remus, tax med rätt att döda, varje dag efter jobbet. Om jag åker buss så får jag ju två gånger trettiofem minuters promenad varje dag, då är ju den dagliga motionen så att säga avverkad.
Sådär långt brukar jag komma i mina bussåkarplaner. Sedan kommer jag till jobbet och blir SJUKT stressad av att klockan är så mycket redan. Och när jag sedan går den omvända vägen tillbaks till järnvägsstationen efter åtta timmars slitande och släpande så är jag inte lika såld längre. Industriområdet där mitt jobb är beläget är jordens fulaste och tråkigaste, det är ju inte alls som en härlig skogspromenad med Remus springande lös, och när jag går där på hemvägen ska ju varenda djävla människa hem samtidigt, så det är massor av trafik och avgaser och omöjligt att ha en hund annat än kopplad.
Och när vi väl har släpat oss ner till stan och järnvägsstationen så ska väl varenda djävel dessutom med samma buss och så får man sitta där som sardiner i en sardinburk. Dessutom är busstiderna så korkade på eftermiddagen. Det går två busslinjer hem, och den ena går tio i och den andra går fem i varje hel timme. Om man missar 16.50-bussen är det ju lugnt eftersom det går en 16.55. Men missar man den måste man alltså vänta femtiofem minuter till nästa. Ja, det är ju inte lika illa som med för- och eftermiddagsturen när jag var liten, men ändå. Tradigt är bara förnamnet.
Ja, ungefär där brukar mina bussåkarplaner dö ut till nästa gång jag är tvungen att ta bussen. Jag känner mig nämligen inte FRI förrän jag kommit ända hem, och så länge jag befinner mig "på väg hem från jobbet" känns tiden så otroligt bortkastad och meningslös hur mycket jag än kan läsa och lyssna på musik och sitta och halvsova under tiden. Så idag när jag hade jobbat i vad som kändes som hundra år, promenerat i trettiofem minuter, suttit och svettats på en varm buss i en halvtimme, klivit av i grannbyn och promenerat en kvart till bilverkstan SÅ VAR BILEN INTE KLAR. Djävla klant-Salvatore, eller det var väl inte hans fel egentligen utan det berodde på att det skulle komma folk och asfaltera utanför bilverkstan och så hade han fått styra och ställa med detta istället för att laga värmen i min bil. Men ändå. Det var inte vad jag kallar goda nyheter. Salvatore frågade om jag klarade mig utan bil en dag till och jag var präglad av min bussupplevelse och suckade så djupt att han utan vidare erbjöd mig att låna en av hans bilar. Så jag slapp åtminstone vänta på ytterligare en buss hem utan kunde färdas ståndsmässigt i en av Salvatores gamla skraltiga rishögar, som visserligen var nästan i ännu sämre skick än min gamla Volvo utan värme, men det är i alla fall en bil. Jag tar mig från A till B på kortast möjliga tid och det får fan i mig vara huvudsaken.
Nu är jag så trött av mitt bussåkande att jag måste gå och lägga mig. JA, jag vet att det finns folk som har det så här eller värre jämt och som inte har något val. JA, jag är klen och bekväm av mig. JA, jag är ett miljösvin som tycker att mitt behov av att liksom maximera icke-arbetstid är mycket viktigare än att åka kollektivt till varje pris. NEJ, det blir inget månadskort och inga bilfria veckor inom en överskådlig framtid. Sådär, nu är det sagt.
