Ska bara

Oj vad här inte bloggas. Har haft cirka 1000 bloggtankar i huvudet denna helg, plus att jag har fått en bloggutmaning av Mirre, plus att jag insåg att jag nog kunde blogga om min utmaning till henne för den var så längesen att jag nästan glömt den, men den var väl ändå lite...utmanande? Ja, och så ska jag blogga om hönsen. Om hönan Laura som kanske är en tupp (håll tummarna för att det inte är så, men tycker mig se ruskigt många tupp-kännetecken). Men en fredag när man först jobbat, sedan ridit och sedan kommer hem och tar ett glas vin...sen är ju den kvällen vigd åt Morfeus. Ja, så blev det lördag. Då var jag funktionär på en lydnadstävling och stod i stekande sol i många timmar och kom hem och var helt slut. Och igår så jobbade jag nästan hela dagen med mitt lönearbete. Ett par timmar var meningen, men så fick jag feeling och fick massor gjort. Men sedan var det plötsligt kväll. Det regnade även en liten (med betoning på liten) skvätt. HA-LLE-LU-JA får man väl ändå säga om det, tror det var sådär sex veckor sedan sist. 2018 års väder är verkligen KREJSI.

Ja, nu är det jobbvecka och fullt upp. Har en helvetesgrej nästa måndag och fram till dess är det bara att köra rakt in i kaklet, så ses vi på andra sidan. ELLER NÅT.

Bygga hönshus - an epic movie part 34

Ni trodde kanske att hönshuset var klart i och med att hönsen flyttade in? Så är det förstås inte, precis som med alla andra byggprojekt finns det tydligen alltid en massa småfix som man "ska ta sen". Alla vet ju att "sen" är ett extremt relativt begrepp och att den mänskliga hjärnan på något outgrundligt sätt snabbt blir blind för de där ouppsatta listerna osv, vilket ytterligare bidrar till att byggen och renoveringar blir neverending stories tills Arga Snickaren knackar på.

Ett hönshus är ju inte komplett om det inte finns en lucka så att hönsen kan gå in och ut ur det. Vår lucka var i ett par veckors tid en masonitskiva som skruvades fast i väggen varje kväll samt skruvades loss varje morgon. Varken proffsigt eller smidigt om ni frågar mig. Denna luckas placering diskuterades friskt. Jag ansåg att den enda rimliga placeringen var på väggen mitt emot dörren, eftersom det är stora fönster på de andra sidorna, plus att jag inte ville ha luckan för nära redena och sittpinnarna p g a drag. Min man höll med i sak, men satte sig ändå emot den tänkta placeringen eftersom den råkade vara på hönshusets norrsida och då skulle de bistra vintervindarna ställa till det under den kalla årstiden. Så då bestämde vi oss för att bygga en liten veranda slash vindskydd.

Detta har förstås föregåtts av ett oändligt mätande,
sågande och skruvande. Det hade eventuellt gått
lättare om vi inte bestämt oss för att använda
spillbitar från bygget där 99 % bara nästan passade.
Aja, vi fick ihop en liten byggnad i alla fall, som
skruvades fast i fasaden framför den befintliga luckan.
 

Minns ni dörren, som ratades i den episka berättelsens sjunde episod? (nej, det fattar jag om ni inte gör, det är lite som att minnas en statist i första säsongen av Game of Thrones). Det var i alla fall en gammal dörr som vi först hade tänkt ha som hönshusdörr, men sedan tyckte min man att den hade fel mått. Men nu kom den till användning! Den blev tak över verandan.

F d dörr, numera tak.

Luckan tillverkades av bräder från en garderob
som vi rivit. Här slängs ingenting!


 





"Trappan" sattes tillbaks igen.


 

Mette-Marit godkände konstruktionen. Ja, den är
ju (HAHA) såklart inte klar än. Taket ska kläs
med papp och luckan och de omålade locklisterna
ska målas. STAY TUNED!



Till stallet istället v22 pt2 och v23 pt 1

Har tappat bloggtråden lite känns det som. Men ja, i fredags var jag på drop in-ridning i härliga 27 graders värme. Skojar bara, var inte speciellt härligt alls. Och det gick väl SÅDÄR, tyckte jag. Vi red dressyr och nu har jag ju fått tips om ett nytt sätt att jobba med Bulldozerns stelhet i vänstervarvet, men det är ju ingen quick fix direkt, alltså gick det inte heller speciellt bra. Inte dåligt heller för den delen, framför allt får jag väl vara nöjd med att hon travar lugnt och avslappnat och i form i slutet av passet även om man länger tygeln. Så var det ju inte direkt för ett halvår sen.

I måndags var det vanlig lektion och vi hade vikarie igen och hon hade satt ihop en övning som passade Bulldozern som handen i handsken, med massor av 10-metersvolter på olika ställen i ridhuset och så skänkelvikning på transportsträckorna mellan. Då hinner hon inte tänka på annat, inte jag heller för den delen. Så hon kändes faktiskt mjuk och eftergiven i båda varven (eller så var det för varmt för att hon skulle orka protestera, hahaha). Ett av mina problem är att jag har så himla svårt att rida med spö i vänster hand, vilket är lite konstigt eftersom jag i allting annat varken är utpräglat vare sig höger- eller vänsterhänt utan kan göra det mesta med båda händerna. Har heller inget minne av att det var på det viset när jag var yngre, men uppenbarligen är det så nu. Jag använder ju nästan aldrig spöet heller och av bekvämlighetsskäl så har jag därför haft det i höger hand oavsett vilket varv jag rider i och nuförtiden är det ingen ridlärare som står och gapar "byt spöhand" till en så fort man bytt varv, så därför har denna ovana från min sida cementerats. Men jag har också märkt att Bulldozerns största problem egentligen inte är att hon är ovillig att ställa och böja åt vänster, det är att hon inte tar vänster skänkel ordentligt. Så nu får det bli omskolning av den här snart 50-åriga ponnytanten. SÅ JOBBIGT. Men hur skulle det se ut om allting gick så himla lätt hela tiden? Aja, övningen gick i alla fall bra, och vikarien sa snälla saker efteråt, typ "ni passar så bra ihop" och "du kan verkligen ta fram det bästa i henne" så jag är både nöjd och mallig.

Sveket

Har läst Sveket av Linwood Barclay efter att ha läst den här baksidestexten:

David Harwood är journalist och lever med sin nioårige son i Boston. Hans fru dog för ett par år sedan och när David förlorar jobbet ser han ingen annan utväg än att återvända till sitt föräldrahem i Promise Falls.
En dag åker han hem till sin kusin Marla och blir förvånad över att hon har ett litet barn hos sig. Ett barn som Marla säger att en ängel lämnat hos henne. När David samma dag får höra att en ung kvinna hittats mördad i sitt hem och att hennes lilla barn saknas får han onda aningar. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på orten.

Låter spännande, eller hur? Fast det var det bara nätt och jämnt. För det första gillade jag inte huvudkaraktären David, tyckte han var outhärdligt präktig. Sedan var det alldeles för många lösa trådar som aldrig riktigt fick någon förklaring. Nu googlade jag visserligen fram att det här ska vara första delen i en trilogi, så jag ANTAR att man ska få allting förklarat i sista kapitlet i tredje boken, men gäsp...det är inte riktigt ett grepp som tilltalar mig. Eller, det är såklart helt okej att med antydningar och att man inte får allting serverat på ett fat, men det här att BARA hinta en massa och sedan ska man sväva i ovisshet to the bitter end, nej tack.  För det tredje så var det alldeles för många karaktärer att hålla ordning på, och eftersom man inte fick "lära känna" karaktärerna eller veta något om deras bakgrunder (eftersom det tydligen ska sparas till det rafflande slutet som ska förklara allt) så fick jag börja varje kapitel med att fundera över vem som var vem, var det Ducksworth som var polisen och Finley som var den före detta borgmästaren eller var det tvärtom, och vem fan var nu Marshall? Och då har jag ändå LÄTT för att komma ihåg namn. Så NJA. Tveksamt om jag kommer att ge del 2 och 3 någon chans, men den som lever får väl se. Den här boken får två ekonomiska kriser av fem möjliga.  

The heat is on

JamenalltsådenhärVÄRMEN är allt jag förmår flämta fram när jag pratar med folk nuförtiden. Helt sjukt. Det har knappt blivit juni men det har sett ut och känts som högsommar i minst ett par veckor. Ur led är tiden. För ett tag sedan gnölade jag över att mina tomatplantor inte hade börjat blomma än. Så kom jag på att det var maj, inte augusti. Ord som "järnnätter" känns ju lite som ett skämt. Snarare att värmen håller en i ett järngrepp och omöjliggör all aktivitet som inte innefattar att sitta i skuggan och fläkta sig.
När det rätt så otippat blev vargavinter i påskas, då kollade jag tiodygnsprognosen i SMHI:s väderapp minst tio gånger om dagen för att se om det ändå inte skulle bli plusgrader inom rimlig framtid. Nu gör jag likadant fast hoppas på regn. Än så länge kammar jag noll. Millimeter dårå. Ja, men jag har ju i alla fall semester så jag är väl förbjuden att klaga antar jag. Fast det skiter jag i. DET ÄR FÖR VARMT. Sådärja, nu är det sagt.

Korpsystrar

Har läst Korpsystrar av Bettina Bieberstein Lee. "En psykologisk thriller om skuld, skam och makt", stod det på omslaget så det lät ju lovande. Boken handlar om journalisten Hanna, som ska göra en intervju med Nora, som snart ska friges från ett långt fängelsestraff. Sedan handlar berättelsen i princip bara om Nors och hennes syster Linn, vilket gör att det känns lite konstigt att boken omnämns som "den första fristående delen om journalisten Hanna Axelsdotter", för Hanna själv figurerar som sagt ytterst sparsamt i berättelsen. Länge kände jag mig också tveksam till "thriller", skulle snarare kalla det för en relationsroman. Fast på slutet thrillrade den till sig och blev riktigt spännande, men det tog väl 300 sidor och av dom uppehöll berättelsen sig enligt mig lite väl mycket kring Linns velighet och osäkerhet och naivitet och lite för lite kring Noras personlighet. Som man ju ändå var lite nyfiken på, men där var det stopp. Men men. Bra språk och okej, om än lite schablonmässiga, karaktärer, bra driv i slutet även om vägen dit kändes lite väl omständlig emellanåt. Första två tredjedelarna var lite som att köra på en grusväg med farthinder och sen hamnade man plötsligt i ytterfil på Autobahn. Den här boken får tre Östermalmsvåningar av fem möjliga.

Ett blogginlägg från telefonen (ja, Mirre, jag tittar på dig)

Såg precis kanske universums mest krystade Facebookinlägg: Jag har av misstag hamnat i tyst kupé så jag kan inte svara i telefon. Sms:a eller maila så svarar jag direkt.
Undrar lite om jag har missat något, ska personen ifråga resa med Transsibiriska järnvägen (Moskva-Vladivostok, 9300 km), har personen ifråga blivit förlamad och därmed oförmögen att resa sig och gå ut från den tysta kupén i händelse av samtal, men framför allt: vart är världen på väg när man inte ens tycker sig kunna vara onåbar under loppet av en tågresa (som gissningsvis handlar om ett fåtal timmar av ens liv) utan att känna att man prompt måste meddela detta till hela världen (eller åtminstone till alla ens Facebookvänner). Jag vill inte vara en bitter bakåtsträvare som sitter och skrockar över hur mycket bättre allting var förr, det är otroligt mycket som blivit otroligt mycket smidigare och enklare med mobiltelefon i allmänhet och SMARTPHONE i synnerhet. Men ändå. Är det inte lite väl...hysteriskt? Förr var det lite mer "jag ringde Gittan men hon svarade inte"..."nej, hon skulle nog gå till Posten"...OCH SÅ VAR DET INTE MER MED DET. Man fick helt enkelt ge sig till tåls och vänta och prova igen om det nu var så djävla viktigt. Det har ju till och med funnits en tid när nummerpresentation inte var uppfunnet, så när man kom hem från Posten SÅ HADE MAN INGEN ANING OM IFALL NÅGON HADE RINGT NÄR MAN VAR BORTA (visserligen ett öde värre än döden när man var typ 15 och väntade på "ett jätteviktigt samtal" från antagligen någon finnig tuffing med trimmad Puch Montana och en dosa Röda Lacket i jeansfickan, som i 99 fall av 100 ändå aldrig ringde). Inte dog man av det. Men folk dör ju av stress när de av någon anledning inte har tillgång till sin telefon och sen har de 857 missade samtal av folk som undrar var de är och vad som har hänt. Det var som när jag såg-om första säsongen av Twin Peaks för ett tag sen.
Så himla mycket som liksom blivit förstört av detta. Sluta vara så himla nåbara hela tiden. Det var bara det jag ville ha sagt. Hejpåre.