Igår var det ett nytt hundvalpsprogram på tv, denna gång från Danmark där man skulle få följa fyra danska familjer som skaffade valp. Fast man fick bara se tre, åtminstone så här i det första avsnittet, oklart varför men danskar kan ju i princip inte räkna så det är kanske inte så konstigt. På det hela taget var det väl ett avsevärt bättre program än det där djävla Hundvalpens första tid. Fast det handlade väldigt mycket om människorna. Och den där första familjen, fast det mest handlade om frun och hennes väninna, som båda lyckades med konststycket att alstra bebisspråk på danska med raspiga 60-cigaretter-om-dagen-stämmor till sina pekingeserliknande småhundar. De verkade ju en smula fnoskiga dock, som tyckte det var så FAN-TAS-TISKT att deras hundar hade parat sig och fått valpar så att de hade valpdop, med dopfunt och doppresenter och kaffe och kakor och choklad och vispgrädde och fan vet allt. Sen öppnade de en flaska Veuve Cliquot och tände varsin cigg och betedde sig som att detta var helt normalt. Alltså, om man vill visa ett program om hundmänniskor där målgruppen gissningsvis också är hundmänniskor, kan man inte ta nån som är LITE normal åtminstone?
Familj nummer två var ett ungt par som skulle skaffa en valp och det var väl ungefär det största som hänt i världshistorien inklusive både uppfinnandet av hjulet och den första månlandningen, men de kom i detta avsnitt inte ens så långt som till att hämta hem valpen så mest snack och inte så mycket verkstad där.
Familj nummer tre var en barnfamilj där hon ville ha ett barn till, men inte han, så därför köpte de en valp som en kompromiss. EH. Ja, men de verkade i alla fall ha lite koll på läget även om jag personligen inte förstår varför valpen prompt skulle sova i vardagsrummet tillsammans med matte "någon vecka" i någon mystisk anknytningsprocess, men det fanns kanske äktenskapliga skäl till detta som inte nämndes i programmet.
Den fjärde familjen skulle vara en ensamstående tjej, men henne fick man alltså aldrig se. Det var som sagt mer människor än hundar, men hellre det än när människor beter sig illa mot hundarna, som i den där djävla Hundvalpens första tid. Jaja, vi får väl se hur det här utvecklas.
torsdag 9 juli 2015
onsdag 8 juli 2015
Klagomuren
Igår var vi på en liten tillställning vid havet, riktigt sådär semesterhärligt för dom som har den äran. Det bjöds på öl och "stänkare". Jag drack vatten eftersom jag a. körde, b. skulle upp i ottan och arbeta ihop till det dagliga brödet i mitt anletes svett. Ändå vaknade jag med världens djävla huvudvärk. DET ÄR FAN I MIG INTE RÄTTVIST!
tisdag 7 juli 2015
Hundvalpens första tid, en sågning
Nu har det blivit en mer normal svensk sommar och det tackar vi för, eller åtminstone jag som inte tål värme. Läser just nu Riddaren av de sju konungarikena, som utspelar sig 90 år innan Game of Thrones börjar och där är det också varmt. Känns som att Winter is coming är rätt så avlägset åtminstone just nu, för solen gassar över Westeros från arla till särla och det är svinvarmt helt enkelt. Är man en Targaryen så är man dock rätt så oberörd av värme, det är väl ett måste med tanke på drakarna kan jag tänka, men huvudpersonen ser Duncan den store, eller Dunk som han helt enkelt kallas, han får svettas och mödas i sin rustning när han rider omkring och uträttar ärenden åt sin arbetsgivare. Och efter i söndags vet jag nästan precis hur han känner sig.
Men nu är det mer normala temperaturer och ingen är gladare än jag. Eller, jag kan väl i och för sig föreställa mig att någon som precis vunnit 573 miljoner på lotto är aningens mer uppåt än jag, men på det stora hela så.
Valpsjukan fortsätter, nu hade SVT den dåliga smaken att sända en brittisk dokumentär som hette Hundvalpens första tid och vi bänkade oss givetvis i tv-soffan för att ooh:a och aah:a över små charmiga pälsknyten, trodde vi. Men såklart byttes denna sinnesstämning blixtsnabbt ut mot irritation och frustration över människors synnerliga dumhet. Vet inte om brittiska hundägare generellt är mer korkade än svenska dito, men det kändes så. Och då har jag inte jättehöga tankar om svenska hundägare i största allmänhet heller.
Men åter till programmet. För det första, en barnfamilj som helt aningslöst köper en valp som är en korsning mellan weimaraner och ungersk vizsla, två raser som enligt min erfarenhet dels har extremt mycket jakt i sig, dels kräver både mycket motion men framför allt mycket mental stimulering, med motiveringen att de ville ha en hund med mycket energi så att ungen skulle kunna kasta boll till den. Man bara MEN HUR TÄNKER DOM EGENTLIGEN? Svaret var väl att de inte tänkte alls, gissar jag.
Och sen visade det sig förstås att ungen inte var ett dugg intresserad av något annat än att ligga och spela tv-spel och den stackars förvirrade valpen, som precis lämnat mamma och syskon, fick härja omkring helt på egen hand. Och så verkade dom tycka att det var jättekonstigt att den kissade och bajsade inomhus, och speakerrösten menade helt seriöst på att den var "rumsren" redan när den lämnade uppfödaren vid åtta veckors ålder.
Det är det jag tycker är det jobbiga med valpar. Det här eviga passandet innan de blir rumsrena, att man inte kan slappna av och vända ryggen till en sekund. Visst, det finns väl dom som är avsevärt mer laidback i det avseendet än vi, som tycker att "det hör till" med pölar inomhus de första veckorna med valp, och det går såklart inte helt att undvika. Men de gånger våra hundar har kissat på golvet som valpar går nog att räkna på ena handens fingrar, och det beror verkligen inte på att de har varit utrustade med några superblåsor eller -tarmar utan på att vi konsekvent har gått ut med dom exakt varenda gång de vaknat och varje gång de ätit, PLUS vaktat dom som hökar däremellan och sprungit ut med dom så fort de visat minsta tecken till att vilja göra sina behov. "Det ska vara lätt att göra rätt", så att säga, fast det är ett djävla jobb för en själv under några veckor eller månader. Men det betalar sig i längden.
Jaha, men vidare i programmet. Den här stackars weimaraner-ungersk vizsla-valpen virvlade omkring i huset på egen hand och den bråkade med familjens andra hund och var allmänt oregerlig och efter ett par veckor fick familjen kalla in en "hundexpert"för att inte situationen skulle gå dom ur händerna, och då fick de världens aha-upplevelser när de blev tipsade om att lägga lite torrfoder i ett tomt mjölkpaket så att valpen fick tänka och jobba lite för att komma åt maten. Herre-GUD vilka idioter. Eller ja, tipset var inte dumt i sig, bara så extremt dumt att de inte själva kommit på tanken att en understimulerad valp behöver sysselsättning för att inte riva hela huset. När de dessutom redan HADE en hund, så de var ju inte helt noviser ändå.
En annan barnfamilj hade skaffat nån annan blandrashund, minns inte de ingående raserna utom att det var någon terrier modell mindre, av den huvudsakliga anledningen att föräldrarna tyckte att barnen i familjen skulle få lära sig att tänka på någon annan än sig själv, för de var så självupptagna, plus att mamman tyckte att barnen aldrig hade varit med om något svårt så de kunde väl få vara med om att en hund dog innan de drabbades av någon anhörigs bortgång. Man bara: JAHA? Och de hade inte haft valpen i mer än ett par veckor förrän de började prata i termer om avlivning för att den var så "aggressiv". Man bara: JAHA? igen. Inte för att en hund i storleksordningen morgontoffla inte kan vara aggressiv, för i det här fallet har storleken ingen betydelse, men en tioveckors valp? Nja.
Jaha, och sen var det nån tonåring som hade en bordecollie. Vi brukar skoja och kalla bordercollies för borderlinecollies, för de kan vara rätt knepiga men i nittionio fall av hundra handlar det om att de är understimulerade. Det här är absolut ingen sällskapshund som nöjer sig med att gå runt kvarteret tre gånger om dagen, en bordercollie måste få arbeta, annars blir den oftast...lite knäpp i huvudet. Men den här familjen var fårbönder och tonåringens pappa var någon mästare i vallning, och då tänkte man: äntligen något vettigt. Men nä. Där ska ungen lära valpen sitta och står och sliter i kopplet och tjatar sitt sitt sitt, medan valpen är helt ofokuserad och fattar ingenting och till slut trycker ungen ner bakdelen på hunden, drar sedan upp den igen med hjälp av kopplet och börjar om med sitt tjatande. Ungefär alla fel man kan göra om ni frågar mig, och till och med speakerrösten nämnde något om att det blev förvirrande för hunden. Här hade man ju kunnat ge exempel på vad man skulle kunna ha gjort istället* om man hade velat ha någon form av pedagogisk touch på det här programmet, men det var kanske för mycket begärt.
Sen var det ytterligare tre blandrashundar, en labradoodle (labrador/pudel) som skulle vara servicehund till en handikappad tjej, en vansinneskorsning mellan napolitansk mastiff och rottweiler (tror jag det var?) som verkade bli i storleksordningen hangarfartyg och som jag inte riktigt vet vad de skulle ha den till, och en yorkiepoo (yorkshireterrier/pudel) som mest skulle vara en accessoar till ett homopar. De här ägarna utmärkte sig väl inte fullt lika mycket med att göra exakt ALLA generalfel, men det var ändå inte direkt att man kände att här har vi personer med koll på läget. Till och med folk jag känner som inte kan någonting om hundar hade ju vett att såga deltagarna i programmet, så det säger väl en hel del om innehållet. Gudbevaremigväl alltså.
* För att föra in någon form av pedagogisk touch i det här blogginlägget då: I min värld så har man först kontakt med hunden, sedan kan man antingen köra med inlärningsmetoden att först säga ordet, sedan visa/hjälpa hunden att göra rätt och slutligen belöna, alternativt klicka in önskat beteende när hunden gör det spontant och sedan lägga på kommandoordet i efterhand. Men allt det här är helt meningslöst om man inte har KONTAKT. Slut från instruktörn.
Men nu är det mer normala temperaturer och ingen är gladare än jag. Eller, jag kan väl i och för sig föreställa mig att någon som precis vunnit 573 miljoner på lotto är aningens mer uppåt än jag, men på det stora hela så.
Valpsjukan fortsätter, nu hade SVT den dåliga smaken att sända en brittisk dokumentär som hette Hundvalpens första tid och vi bänkade oss givetvis i tv-soffan för att ooh:a och aah:a över små charmiga pälsknyten, trodde vi. Men såklart byttes denna sinnesstämning blixtsnabbt ut mot irritation och frustration över människors synnerliga dumhet. Vet inte om brittiska hundägare generellt är mer korkade än svenska dito, men det kändes så. Och då har jag inte jättehöga tankar om svenska hundägare i största allmänhet heller.
Men åter till programmet. För det första, en barnfamilj som helt aningslöst köper en valp som är en korsning mellan weimaraner och ungersk vizsla, två raser som enligt min erfarenhet dels har extremt mycket jakt i sig, dels kräver både mycket motion men framför allt mycket mental stimulering, med motiveringen att de ville ha en hund med mycket energi så att ungen skulle kunna kasta boll till den. Man bara MEN HUR TÄNKER DOM EGENTLIGEN? Svaret var väl att de inte tänkte alls, gissar jag.
Och sen visade det sig förstås att ungen inte var ett dugg intresserad av något annat än att ligga och spela tv-spel och den stackars förvirrade valpen, som precis lämnat mamma och syskon, fick härja omkring helt på egen hand. Och så verkade dom tycka att det var jättekonstigt att den kissade och bajsade inomhus, och speakerrösten menade helt seriöst på att den var "rumsren" redan när den lämnade uppfödaren vid åtta veckors ålder.
Det är det jag tycker är det jobbiga med valpar. Det här eviga passandet innan de blir rumsrena, att man inte kan slappna av och vända ryggen till en sekund. Visst, det finns väl dom som är avsevärt mer laidback i det avseendet än vi, som tycker att "det hör till" med pölar inomhus de första veckorna med valp, och det går såklart inte helt att undvika. Men de gånger våra hundar har kissat på golvet som valpar går nog att räkna på ena handens fingrar, och det beror verkligen inte på att de har varit utrustade med några superblåsor eller -tarmar utan på att vi konsekvent har gått ut med dom exakt varenda gång de vaknat och varje gång de ätit, PLUS vaktat dom som hökar däremellan och sprungit ut med dom så fort de visat minsta tecken till att vilja göra sina behov. "Det ska vara lätt att göra rätt", så att säga, fast det är ett djävla jobb för en själv under några veckor eller månader. Men det betalar sig i längden.
Jaha, men vidare i programmet. Den här stackars weimaraner-ungersk vizsla-valpen virvlade omkring i huset på egen hand och den bråkade med familjens andra hund och var allmänt oregerlig och efter ett par veckor fick familjen kalla in en "hundexpert"för att inte situationen skulle gå dom ur händerna, och då fick de världens aha-upplevelser när de blev tipsade om att lägga lite torrfoder i ett tomt mjölkpaket så att valpen fick tänka och jobba lite för att komma åt maten. Herre-GUD vilka idioter. Eller ja, tipset var inte dumt i sig, bara så extremt dumt att de inte själva kommit på tanken att en understimulerad valp behöver sysselsättning för att inte riva hela huset. När de dessutom redan HADE en hund, så de var ju inte helt noviser ändå.
En annan barnfamilj hade skaffat nån annan blandrashund, minns inte de ingående raserna utom att det var någon terrier modell mindre, av den huvudsakliga anledningen att föräldrarna tyckte att barnen i familjen skulle få lära sig att tänka på någon annan än sig själv, för de var så självupptagna, plus att mamman tyckte att barnen aldrig hade varit med om något svårt så de kunde väl få vara med om att en hund dog innan de drabbades av någon anhörigs bortgång. Man bara: JAHA? Och de hade inte haft valpen i mer än ett par veckor förrän de började prata i termer om avlivning för att den var så "aggressiv". Man bara: JAHA? igen. Inte för att en hund i storleksordningen morgontoffla inte kan vara aggressiv, för i det här fallet har storleken ingen betydelse, men en tioveckors valp? Nja.
Jaha, och sen var det nån tonåring som hade en bordecollie. Vi brukar skoja och kalla bordercollies för borderlinecollies, för de kan vara rätt knepiga men i nittionio fall av hundra handlar det om att de är understimulerade. Det här är absolut ingen sällskapshund som nöjer sig med att gå runt kvarteret tre gånger om dagen, en bordercollie måste få arbeta, annars blir den oftast...lite knäpp i huvudet. Men den här familjen var fårbönder och tonåringens pappa var någon mästare i vallning, och då tänkte man: äntligen något vettigt. Men nä. Där ska ungen lära valpen sitta och står och sliter i kopplet och tjatar sitt sitt sitt, medan valpen är helt ofokuserad och fattar ingenting och till slut trycker ungen ner bakdelen på hunden, drar sedan upp den igen med hjälp av kopplet och börjar om med sitt tjatande. Ungefär alla fel man kan göra om ni frågar mig, och till och med speakerrösten nämnde något om att det blev förvirrande för hunden. Här hade man ju kunnat ge exempel på vad man skulle kunna ha gjort istället* om man hade velat ha någon form av pedagogisk touch på det här programmet, men det var kanske för mycket begärt.
Sen var det ytterligare tre blandrashundar, en labradoodle (labrador/pudel) som skulle vara servicehund till en handikappad tjej, en vansinneskorsning mellan napolitansk mastiff och rottweiler (tror jag det var?) som verkade bli i storleksordningen hangarfartyg och som jag inte riktigt vet vad de skulle ha den till, och en yorkiepoo (yorkshireterrier/pudel) som mest skulle vara en accessoar till ett homopar. De här ägarna utmärkte sig väl inte fullt lika mycket med att göra exakt ALLA generalfel, men det var ändå inte direkt att man kände att här har vi personer med koll på läget. Till och med folk jag känner som inte kan någonting om hundar hade ju vett att såga deltagarna i programmet, så det säger väl en hel del om innehållet. Gudbevaremigväl alltså.
* För att föra in någon form av pedagogisk touch i det här blogginlägget då: I min värld så har man först kontakt med hunden, sedan kan man antingen köra med inlärningsmetoden att först säga ordet, sedan visa/hjälpa hunden att göra rätt och slutligen belöna, alternativt klicka in önskat beteende när hunden gör det spontant och sedan lägga på kommandoordet i efterhand. Men allt det här är helt meningslöst om man inte har KONTAKT. Slut från instruktörn.
måndag 6 juli 2015
Helgen som kom och gick för att aldrig mer återvända.
I fredags jublade jag över sol och värme. Nu idag, en vanlig sketen jobbmåndag, jublar jag så lagom. För det har varit rent olidligt varmt i helgen, inte bara lite lagom härligt skönt, utan sådär så att man nästan får panik och inte vet vart man ska ta vägen.
I lördags åkte vi till Brösarp på loppis. Där var det smockat, trots att det inte finns en skuggig fläck på flera mil och man tycker att turisterna hellre skulle hålla sig vid havet än att stå och trängas bland kantstött porslin i stekande sol på en idrottsplats. Men det tyckte inte dom. Jag hittade en (1) mugg som var snygg och som jag ville ha, men den snöt en mallig stockholmsböna mitt framför ögonen på mig, och sen hade hon dessutom mage att pruta. Jag tycker att det är så djävla snålt att pruta på loppmarknader när pengarna går till välgörenhet, nästa steg är väl i paritet med att kräva en tia i växel tillbaks när man sticker till en tjuga till romen som tigger utanför Konsum. Loppiskillen som stod och svettades i solgasset på Brösarps idrottsplats tyckte visst också det, för han sa Tycker du verkligen att tjugo kronor är för mycket när pengarna går till en idrottsförening? och mallbönan svarade Jag kan tänka mig att ge femton, i en ton som om hon verkligen var storsint och nästan gjorde honom en tjänst, och tyvärr gav han med sig. Tio minuter senare så var det "köp en tom kasse för femtio spänn och fyll den med vad du vill", så hade hon bara bärgat sig hade hon kunnat spara stålar. Fast då hade jag ju köpt den där muggen, som som sagt var det enda som jag ville ha förutom några böcker.
På hemvägen åkte vi upp till Norra Lökaröd, där det också var loppis och hemvändardag för utflyttade själar i den nedlagda skolan. Då brukar det vara fullt av gamla människor som står och skrockar och minns och någon som underhåller med dragspel och sång och så var det även i år. Hittade ett snyggt, litet och behändigt strykjärn med trähandtag som måste ha varit första modellen efter kriget eller eventuellt första elektriska modellen i världshistorien. Sladden saknades, men eftersom jag har levt snart 47 år på jorden utan att äga ett strykjärn så var det av underordnad betydelse. Detta lilla och behändiga strykjärn var nämligen bara litet och behändigt tills man lyfte på det, för då vägde det bly och mer därtill och hade varit perfekt att dänga i huvudet på en eventuell inbrottstjuv (givet att man hade orkat alltså). Själv tänkte jag att man kunde ha det som en snyggare variant av kettlebell. Ska man köpa en kettlebell på Intersport så kostar en sådan cirka 200 spänn, och själv fick jag hosta upp en tia för mitt nya tränings/mordredskap. Beach 2049/Hinseberg, here I come. Eller nåt.
Sen åkte vi hem och dog lite i skuggan. Det var faktiskt så varmt att det var svalare att vara inomhus, men det är ju för djävla sorgligt nu när sommaren äntligen har kommit och hela ens existens längtar efter att sitta under plommonträdet och dricka vin och grilla. Det gjorde vi i och för sig lite senare, så det behovet blev åtminstone tillfredsställt.
Söndagen var tusen gånger varmare än lördagen, termometern visade 28 grader i skuggan redan i arla morgonstund. Dagen inleddes med att skurborsten åkte fram eftersom någon hund hade producerat en uppkastning på dörrmattan men ingen verkade sjuk och alla åt frukost med god aptit. Tog ut taxarna i bokskogen för att åtminstone få lite skugga under promenaden. Det visade sig att Hilding var den som hade haft och fortfarande hade ont i magen. Därmed blev dagens planer på att åka till Vitabyloppisen inställda, i vanliga fall hade det väl inte varit några problem att lämna hundarna ensamma några timmar, men att lämna en hund med diarré är inte bara extremt taskigt mot hunden utan också att be om att få skura golv när man kommer hem. För den där frukosten som man aningslöst gav sina hundar eftersom man lite lättsamt tänkte att den där spyan förmodligen berodde på att de ätit gräs, den hotade nu att komma i retur från ena eller andra hållet, så det var väl lika bra att hålla sig hemma och beredd. Och tur var väl det, med tanke på att termometern raskt klättrade upp till 33 grader och sedan höll sig där hela dagen. Inne var det bara 27. Fyfan vad jag hatar. Jag är inte gjord för sån värme, jag orkar ingenting, jag får ont i huvudet och blir grinig och gnällig och orkeslös och sen blir jag ännu grinigare och gnälligare för att jag inte orkar göra någonting. Så synd om mig att det inte är klokt, och jodå, under såna omständigheter är det tillåtet att klaga på värmen "när den nu äntligen har kommit". Men det kan väl vara LITE LAGOM NÅN DJÄVLA GÅNG?
Till slut startade jag kylfunktionen på luftvärmepumpen, det görs bara vid sällsynta tillfällen eftersom den drar ungefär en miljon kilowattimmar i sekunden, men nu rådde det i det närmaste undantagstillstånd. Då visade det sig att ett gäng getingar hade ockuperat utomhusdelen av värmepumpen, flyttat in, byggt bo, inrett med köksöar och gillestuga och biljard och gudvetallt, och allt detta slogs nu i spillror mitt framför ögonen på dom, så att de fick ägna resten av dagen åt att ilsket surra omkring utanför fönstret, uppretade och hemlösa. Så då gick det inte att gå ut av den anledningen, ej heller att ha fönstret öppet.
Natten var inte heller för rolig. Jag uppskattar att ha ett svalt sovrum, men inte ens med två uppställda fönster och tvärdrag tror jag temperaturen sjönk under 25 grader vid något tillfälle. Sen vaknade jag klockan ett av att det ösregnade, så då fick jag upp och stänga fönstren, vilket det inte blev svalare av. Sen åskade det, inte för att jag märkte det, men åskrädda hunden Boris snappar upp minsta muller och far upp och vrålar att UNDERGÅNGEN ÄR NÄRA OCH JAG UPPTÄCKTE DET FÖRST OCH KOM IHÅG ATT JAG HAR VARNAT ER och då är det omöjligt att sova. Klockan 04.30, när jag plågade mig upp för att ta mig till jobbet, var det nitton grader, mulet och kvavt. Ja, sån var min helg. Jag har ju kanske inte direkt överansträngt mig, men den var inte heller jättemycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Förstår inte hur man överhuvudtaget kan tänka tanken att resa till "varmare länder" på sin semester. Nä, ge mig omkring tjugo grader, en lätt vind och växlande molnighet. Det är precis lagom i min värld.
I lördags åkte vi till Brösarp på loppis. Där var det smockat, trots att det inte finns en skuggig fläck på flera mil och man tycker att turisterna hellre skulle hålla sig vid havet än att stå och trängas bland kantstött porslin i stekande sol på en idrottsplats. Men det tyckte inte dom. Jag hittade en (1) mugg som var snygg och som jag ville ha, men den snöt en mallig stockholmsböna mitt framför ögonen på mig, och sen hade hon dessutom mage att pruta. Jag tycker att det är så djävla snålt att pruta på loppmarknader när pengarna går till välgörenhet, nästa steg är väl i paritet med att kräva en tia i växel tillbaks när man sticker till en tjuga till romen som tigger utanför Konsum. Loppiskillen som stod och svettades i solgasset på Brösarps idrottsplats tyckte visst också det, för han sa Tycker du verkligen att tjugo kronor är för mycket när pengarna går till en idrottsförening? och mallbönan svarade Jag kan tänka mig att ge femton, i en ton som om hon verkligen var storsint och nästan gjorde honom en tjänst, och tyvärr gav han med sig. Tio minuter senare så var det "köp en tom kasse för femtio spänn och fyll den med vad du vill", så hade hon bara bärgat sig hade hon kunnat spara stålar. Fast då hade jag ju köpt den där muggen, som som sagt var det enda som jag ville ha förutom några böcker.
På hemvägen åkte vi upp till Norra Lökaröd, där det också var loppis och hemvändardag för utflyttade själar i den nedlagda skolan. Då brukar det vara fullt av gamla människor som står och skrockar och minns och någon som underhåller med dragspel och sång och så var det även i år. Hittade ett snyggt, litet och behändigt strykjärn med trähandtag som måste ha varit första modellen efter kriget eller eventuellt första elektriska modellen i världshistorien. Sladden saknades, men eftersom jag har levt snart 47 år på jorden utan att äga ett strykjärn så var det av underordnad betydelse. Detta lilla och behändiga strykjärn var nämligen bara litet och behändigt tills man lyfte på det, för då vägde det bly och mer därtill och hade varit perfekt att dänga i huvudet på en eventuell inbrottstjuv (givet att man hade orkat alltså). Själv tänkte jag att man kunde ha det som en snyggare variant av kettlebell. Ska man köpa en kettlebell på Intersport så kostar en sådan cirka 200 spänn, och själv fick jag hosta upp en tia för mitt nya tränings/mordredskap. Beach 2049/Hinseberg, here I come. Eller nåt.
Sen åkte vi hem och dog lite i skuggan. Det var faktiskt så varmt att det var svalare att vara inomhus, men det är ju för djävla sorgligt nu när sommaren äntligen har kommit och hela ens existens längtar efter att sitta under plommonträdet och dricka vin och grilla. Det gjorde vi i och för sig lite senare, så det behovet blev åtminstone tillfredsställt.
Söndagen var tusen gånger varmare än lördagen, termometern visade 28 grader i skuggan redan i arla morgonstund. Dagen inleddes med att skurborsten åkte fram eftersom någon hund hade producerat en uppkastning på dörrmattan men ingen verkade sjuk och alla åt frukost med god aptit. Tog ut taxarna i bokskogen för att åtminstone få lite skugga under promenaden. Det visade sig att Hilding var den som hade haft och fortfarande hade ont i magen. Därmed blev dagens planer på att åka till Vitabyloppisen inställda, i vanliga fall hade det väl inte varit några problem att lämna hundarna ensamma några timmar, men att lämna en hund med diarré är inte bara extremt taskigt mot hunden utan också att be om att få skura golv när man kommer hem. För den där frukosten som man aningslöst gav sina hundar eftersom man lite lättsamt tänkte att den där spyan förmodligen berodde på att de ätit gräs, den hotade nu att komma i retur från ena eller andra hållet, så det var väl lika bra att hålla sig hemma och beredd. Och tur var väl det, med tanke på att termometern raskt klättrade upp till 33 grader och sedan höll sig där hela dagen. Inne var det bara 27. Fyfan vad jag hatar. Jag är inte gjord för sån värme, jag orkar ingenting, jag får ont i huvudet och blir grinig och gnällig och orkeslös och sen blir jag ännu grinigare och gnälligare för att jag inte orkar göra någonting. Så synd om mig att det inte är klokt, och jodå, under såna omständigheter är det tillåtet att klaga på värmen "när den nu äntligen har kommit". Men det kan väl vara LITE LAGOM NÅN DJÄVLA GÅNG?
Till slut startade jag kylfunktionen på luftvärmepumpen, det görs bara vid sällsynta tillfällen eftersom den drar ungefär en miljon kilowattimmar i sekunden, men nu rådde det i det närmaste undantagstillstånd. Då visade det sig att ett gäng getingar hade ockuperat utomhusdelen av värmepumpen, flyttat in, byggt bo, inrett med köksöar och gillestuga och biljard och gudvetallt, och allt detta slogs nu i spillror mitt framför ögonen på dom, så att de fick ägna resten av dagen åt att ilsket surra omkring utanför fönstret, uppretade och hemlösa. Så då gick det inte att gå ut av den anledningen, ej heller att ha fönstret öppet.
Natten var inte heller för rolig. Jag uppskattar att ha ett svalt sovrum, men inte ens med två uppställda fönster och tvärdrag tror jag temperaturen sjönk under 25 grader vid något tillfälle. Sen vaknade jag klockan ett av att det ösregnade, så då fick jag upp och stänga fönstren, vilket det inte blev svalare av. Sen åskade det, inte för att jag märkte det, men åskrädda hunden Boris snappar upp minsta muller och far upp och vrålar att UNDERGÅNGEN ÄR NÄRA OCH JAG UPPTÄCKTE DET FÖRST OCH KOM IHÅG ATT JAG HAR VARNAT ER och då är det omöjligt att sova. Klockan 04.30, när jag plågade mig upp för att ta mig till jobbet, var det nitton grader, mulet och kvavt. Ja, sån var min helg. Jag har ju kanske inte direkt överansträngt mig, men den var inte heller jättemycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Förstår inte hur man överhuvudtaget kan tänka tanken att resa till "varmare länder" på sin semester. Nä, ge mig omkring tjugo grader, en lätt vind och växlande molnighet. Det är precis lagom i min värld.
fredag 3 juli 2015
Triumvirat, ett skojigt ord som betyder "tre män" och som ursprungligen bestod av Caesar, Crassus och Pompejus den store och som får duga som rubrik idag när jag lider lite av idétorka
Till och med jag, som inte är något större fan av högsommarvärme utan mest tycker det är jobbigt när temperaturen kryper över 25 grader, jublar nu över sol och blå himmel. Från min plats i skuggan visserligen, men ändå. Där ser man vad en blöt och kall försommar kan göra med en.
I morgon är det loppis i Brösarp och vi funderar på att åka dit. Det lär bli en skräckupplevelse. Stekande sol och ingen skugga, som sig bör på en idrottsplats, massor av folk, trängsel, och så lär vi väl åka hem med varsin kasse böcker som vi inte har plats med. Körde ändå sex-sju rejäla ICA-kassar med utrensad litteratur till Erikshjälpen för ett tag sen, men det märks då inte i hyllorna hemma. Där är alltid knökfullt, och mardrömmen är när man som jag köper sex böcker av Georte R.R. Martin på ett bräde och redan har rätt fullt av författare på M, vilket resulterar i tidskrävande litterära rockader som även genererar en hel del host- och nysattacker orsakade av damm som vilar stilla i dessa hyllor och inte gör en fluga förnär. Tills någon kommer och ska flytta om då.
Dock, den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet, som han sa, Marcus Tullius Cicero, redan på sin tid (år 106-43 f Kr). Han visste väl vad han talade om, även om han, efter sin död, sägs ha fått sin tunga utryckt av och genomborrad av en hårnål tillhörande Marcus Antonius (en släkting till Julius Caesar) hustru Fulvia, för att markera att hon inte direkt var överförtjust i honom och hans snack, kan man ju tänka. Innan dess blev han, Cicero, halshuggen och fick sitt huvud uppspikat i talarstolen på Forum Romanum, vilket också det indikerar att han var lite...oförsiktig med sina uttalanden kanske. Det är ju rena Game of Thrones, så man får kanske ligga lite lågt med citaten ändå. Man vet aldrig, ett tu tre dyker det upp någon djävla förortshillbilly som tycker att böcker och gräsmattor är till för borgarsvin och börjar skjuta vilt. Inte så sannolikt att den illitterata personen har läst just den här bloggen dårå i och för sig.
Det ser inte ut som att jag kommer att grädda några våfflor i helgen i alla fall. "I början av juli" är ju visserligen ett lite svävande begrepp så jag tänker mig att Tretti Punkt Djävla Se får nästa vecka med på sig innan jag...exploderar? Den som lever får se.
I morgon är det loppis i Brösarp och vi funderar på att åka dit. Det lär bli en skräckupplevelse. Stekande sol och ingen skugga, som sig bör på en idrottsplats, massor av folk, trängsel, och så lär vi väl åka hem med varsin kasse böcker som vi inte har plats med. Körde ändå sex-sju rejäla ICA-kassar med utrensad litteratur till Erikshjälpen för ett tag sen, men det märks då inte i hyllorna hemma. Där är alltid knökfullt, och mardrömmen är när man som jag köper sex böcker av Georte R.R. Martin på ett bräde och redan har rätt fullt av författare på M, vilket resulterar i tidskrävande litterära rockader som även genererar en hel del host- och nysattacker orsakade av damm som vilar stilla i dessa hyllor och inte gör en fluga förnär. Tills någon kommer och ska flytta om då.
Dock, den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet, som han sa, Marcus Tullius Cicero, redan på sin tid (år 106-43 f Kr). Han visste väl vad han talade om, även om han, efter sin död, sägs ha fått sin tunga utryckt av och genomborrad av en hårnål tillhörande Marcus Antonius (en släkting till Julius Caesar) hustru Fulvia, för att markera att hon inte direkt var överförtjust i honom och hans snack, kan man ju tänka. Innan dess blev han, Cicero, halshuggen och fick sitt huvud uppspikat i talarstolen på Forum Romanum, vilket också det indikerar att han var lite...oförsiktig med sina uttalanden kanske. Det är ju rena Game of Thrones, så man får kanske ligga lite lågt med citaten ändå. Man vet aldrig, ett tu tre dyker det upp någon djävla förortshillbilly som tycker att böcker och gräsmattor är till för borgarsvin och börjar skjuta vilt. Inte så sannolikt att den illitterata personen har läst just den här bloggen dårå i och för sig.
Det ser inte ut som att jag kommer att grädda några våfflor i helgen i alla fall. "I början av juli" är ju visserligen ett lite svävande begrepp så jag tänker mig att Tretti Punkt Djävla Se får nästa vecka med på sig innan jag...exploderar? Den som lever får se.
torsdag 2 juli 2015
Juni, juli och augusti
Kom precis på att det inte är vilken vecka som helst, utan nu är vi "i början av juli", detvillsäga vid den tidpunkt då Tretti Punkt Djävla Se har lovat att mitt våffeljärn ska komma. Återstår nu att se om de kammar sig och så att säga börjar leverera, för det vore fan i mig verkligen på tiden. Det är inte så mycket förseningen i sig utan deras nonchalanta sätt att hantera det på som stör mig. Hur svårt kan det vara, när man jobbar på kundtjänst, att vara lite aktiv och HÖRA AV SIG SJÄLV när man vet att någonting är försenat? Istället för att vänta på att någon ska höra av sig och sedan först skita i det och först efter flertalet påtryckningar krysta fram ett svar med ett erbjudande som ändå inte gäller?
Har skrivit ett extremt härsket utlåtande i kundundersökningen jag blev ombedd att vara med om så eventuellt slutar det med att jag kanske bara får ett begagnat våffeljärn från Ukraina. Slängt i huvudet på mig när jag är på hemväg en mörk kväll eller så, och därefter blir jag först torterad med el och sedan slutligen strypt med sladden. Kan eventuellt ha sett för mycket mördarserier på tv på senare tid, men jag håller det inte för osannolikt att Tretti Punkt Djävla Se samarbetar med maffian på något vis och i själva verket använder våffeljärnshandeln som en täckmantel för pengatvätt och nu har det gått snett någonstans och situationen har gått dom ur händerna. SÅ KAN DET MYCKET VÄL VARA!
Men nu har ju värmen kommit och snart är helgen här, så då är det väl mer läge att sitta i trädgården och grilla och dricka vin än att grädda våfflor? Fast våfflor...fan vad sugen jag är alltså.
Har skrivit ett extremt härsket utlåtande i kundundersökningen jag blev ombedd att vara med om så eventuellt slutar det med att jag kanske bara får ett begagnat våffeljärn från Ukraina. Slängt i huvudet på mig när jag är på hemväg en mörk kväll eller så, och därefter blir jag först torterad med el och sedan slutligen strypt med sladden. Kan eventuellt ha sett för mycket mördarserier på tv på senare tid, men jag håller det inte för osannolikt att Tretti Punkt Djävla Se samarbetar med maffian på något vis och i själva verket använder våffeljärnshandeln som en täckmantel för pengatvätt och nu har det gått snett någonstans och situationen har gått dom ur händerna. SÅ KAN DET MYCKET VÄL VARA!
Men nu har ju värmen kommit och snart är helgen här, så då är det väl mer läge att sitta i trädgården och grilla och dricka vin än att grädda våfflor? Fast våfflor...fan vad sugen jag är alltså.
onsdag 1 juli 2015
Patetiska människor
Något jag tycker är extremt patetiskt är människor som använder ord som de inte begriper innebörden av, till exempel när någon säger att "hen blev så otroligt ledsen att hen grät riktiga krokodiltårar". Alltså, att gråta krokodiltårar är ju ett uttryck för att hyckla sorg, inte någon slags ledsenhetssuperlativ. Likadant finns det folk som tror att en björntjänst är en riktigt supertjänst, en handling i sann altruistisk anda, och inte någonting som stjälper mer än hjälper. I vår närhet finns det till och med ett företag som utför olika typer av entreprenadarbeten, och de heter BJÖRNTJÄNSTER AB, och såvida firman inte ägs av någon lite humoristisk typ som heter Björn och som inte tar betalt för sitt arbete så känns det väl inte direkt förtroendeingivande om ni frågar mig.
Sen finns det den kategorin människor som inte vet riktigt hur ord ska uttalas, men som ändå ska använda dom i tid och otid. Till exempel hade Erik en gång en chef som sa "citament" istället för incitament. Min man känner en som hade missförstått innebörden av "kreti och pleti" och istället på fullt allvar sa "berätta nu inte detta för debit och kredit" när hen kom dragandes med något smaskigt skvaller. Och jag hade en gång en kollega som på fullt allvar trodde att det hette "att löpa omak" istället för att löpa amok. Den här typen av personer brukar dessutom uttala sina felaktigheter med ett så stort självförtroende att man inte riktigt hittar något sätt att påpeka att de har fel.
Igår fick jag höra att personer som är ute efter företagshemligheter nog gör det på ett mer "softikerat" sätt än att göra inbrott. "Vad sa du?" sa jag och låtsades inte ha hört, och fick då nöjet att höra ordet "softikerat" uttalas än en gång, dessutom i ett tonfall som att det var jag som inte riktigt begrep. Eftersom det uttalades av en person jag starkt ogillar så hånskrattade jag inombords både länge och väl.
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, osv. Och med det swischar vi in i juli månad. Tjo flöjt.
Sen finns det den kategorin människor som inte vet riktigt hur ord ska uttalas, men som ändå ska använda dom i tid och otid. Till exempel hade Erik en gång en chef som sa "citament" istället för incitament. Min man känner en som hade missförstått innebörden av "kreti och pleti" och istället på fullt allvar sa "berätta nu inte detta för debit och kredit" när hen kom dragandes med något smaskigt skvaller. Och jag hade en gång en kollega som på fullt allvar trodde att det hette "att löpa omak" istället för att löpa amok. Den här typen av personer brukar dessutom uttala sina felaktigheter med ett så stort självförtroende att man inte riktigt hittar något sätt att påpeka att de har fel.
Igår fick jag höra att personer som är ute efter företagshemligheter nog gör det på ett mer "softikerat" sätt än att göra inbrott. "Vad sa du?" sa jag och låtsades inte ha hört, och fick då nöjet att höra ordet "softikerat" uttalas än en gång, dessutom i ett tonfall som att det var jag som inte riktigt begrep. Eftersom det uttalades av en person jag starkt ogillar så hånskrattade jag inombords både länge och väl.
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, osv. Och med det swischar vi in i juli månad. Tjo flöjt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)