Ain't no use in calling out my name

Igår på jobbet fick jag en djävla snilleblixt som, visade det sig, skulle komma att bespara oss mycket krångel och merarbete. Tyvärr, får man väl säga, så var det inför en förändring som ännu inte är genomförd, så det där krånglet och merarbetet var än så länge bara rent teoretiskt, men medan jag funderade på hur det skulle lösas så kom bara en sån där Men vänta lite nu...varför skulle man inte kunna göra [så här] istället?-tanke drällandes från himlen, och så visade det sig att [så här] var fullt görbart. Då känner man sig ju SMART och det är ju alltid kul. Berättade om min formidabla lösning för en kollega och han (för det var såklart en han) bara Jaa, men det där har jag också tänkt...och jag bara Det har du INTE ALLS gjort, för det har han garanterat inte. 

Aja. Åkte hem med en känsla av nöjdhet, tog med mig hundarna ut på en promenad. Mötte en knarkare! Det har jag aldrig förut sett i vår lilla by. En granne påstår att det finns "massor av knarkare" i byn, men jag har aldrig sett någon, i alla fall ingen som så att säga är öppet påtänd. Obs, fattar att det finns massor av saker som sker i det dolda och jag fattar också att man kan ha ett aktivt och pågående missbruk utan att för den skull se ut som Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods. I alla fall. Jag kom gående nedför en backe där det är trottoar på ena sidan och jag gick på trottoaren och mötte då en lång, svartklädd person någonstans mellan 30 och 40 som var påtagligt hög/påtänd/allmänt väck, han gick och mumlade och gestikulerade för sig själv med stirrig blick och ryckigt rörelsemönster och betedde sig rent generellt väldigt underligt. Laban, som är väldigt misstänksam mot a. folk han inte känner, b. folk som inte beter sig som de brukar, blev livrädd och började stormskälla. Gick över till den sida av vägen där det inte var trottoar för att Laban skulle få lite distans till den här i hans ögon otäcka varelsen. Laban var inte nöjd, men jag försökte avleda honom och fick väl honom med mig in på en liten parkeringsplats som jag brukar gena över. Men fastän avståndet mellan oss borde öka så var Laban ändå inte nöjd utan höll på att vända och vrida sig och fortsatte att skälla. Vände mig om och ser då den här påtända personen komma rusande i FULL KARETA (som det heter häromkring) mot oss. Tänkte att nu har han fått ett frispel i hjärnan och känner sig kränkt/hotad/störd på en skällande hund och tänker göra något åt saken och hjälp, vad ska jag göra då? kan man ens resonera på ett vettigt sätt med en person som helt uppenbart inte är vid sina sinnens fulla bruk? tänk om han blir våldsam? tänk om han har kniv? (har ju precis lyssnat på en podd där en kille i Malmö, under stark påverkan av heroin och benzo ska väl tilläggas, knivmördade sin kompis och sedan styckade honom och lade i frysen) och vad gör jag då? Sen visade det sig att det inte var mig utan bussen han sprang till. Antiklimax! 

Det var väl gårdagens drama. Kom hem, städade, bytte lakan i sängen, åt kvällsmat, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig. Vaknade vid 02 av att min man hostade, han är inte förkyld men det var någon slags rethosta, och i vår familj så lever cirka 60 % efter devisen "vaknar en så vaknar alla". Remus kan ligga och dra sig tills han är säker på att det vankas mat, och min man skulle med stor sannolikhet kunna sova sig igenom stora delar av Ardenneroffensiven, men jag kan ligga och sova i sovrummet på andra våningen och vakna av att lampan tänds i badrummet på bottenvåningen. Eller om någon hostar, även om denna någon hänsynsfullt går och lägger sig på soffan istället (vilket min man gjorde i natt). Eller om någon hund hoppar ner på golvet. Eller om min man vaknar och tar sin telefon. Och Tage och Laban spritter vanligtvis ur sängen så fort någon annan verkar vara på gång att stiga upp, alltid redo för nya äventyr. Låg vaken och oroade mig lite för att det kanske inte skulle bli någon Köpenhamnsresa för min man, för det är i så fall inte första gången som min planerade egentid går om intet. En gång skulle min man och hans kompis åka på bluegrassfestival och vara borta i tre dygn men kom hem efter ett p g a att de hade glömt tältpinnarna hemma och fick därför panikköpa ett enmanstält som råkade finnas i något bortglömt hörn på en lokal Icabutik och där låg de sömnlösa och trängdes som två laxar i en laxask i en natt och sedan gav de upp. Nästa år skulle min man åka på samma festival ensam och också då vara borta två eller tre dygn men kom hem samma kväll (eller natt för att vara korrekt) eftersom det bland det första som hände var att han blev biten av en hund. Så nu låg jag nästan och förväntade mig att han skulle vakna upp och vara dyngförkyld eller något sånt. Somnade väl...ja, någon gång mellan 03 (för det var sista gången jag tittade på klockan) och 04 (för då ringer klockan) och kände mig mer död än levande. Var till och med starkt frestad att snooza, fastän det är något jag ALDRIG NÅGONSIN gör för enligt mig är det ju bara att förlänga plågan, man måste ju ändå upp förr eller senare och då kan man lika gärna ta "förr" som att ha det hängande över sig.

Aja. Nu är det fredag, snart helg och eventuellt egentid. Annars är det skönt med bara helg. Over & out. 

Till stallet istället, v 5 2024, pt 2

Hela dagen igår gick jag omkring med en obestämd irritationskänsla i kroppen för den där lösryckta frasen som jag råkade höra ridlärare V säga till någon att Jag har ju lovat [Häxan] att de ska få hoppa lite nästa gång det är hoppvecka eller hur det nu var. Ju längre dagen gick, desto mer tänkte jag att NÄE, nu får jag banne mig säga ifrån för det var verkligen inte de här förutsättningarna som gällde när jag "signade upp" för den här gruppen. Vi hoppade ju någon gång i höstas, det kanske var förra hoppveckan? och då tänkte jag att jaja, en gång är ingen gång men ska det vara att vi ska hoppa var femte gång finns det ju ingen anledning att kalla det dressyrgrupp för då är det ju som en vanlig grupp och då vet jag inte heller varför jag ska betala extra för att rida i en dressyrgrupp, då kan jag ju lika gärna använda dom pengarna för att rida på drop in och skita i att göra det de veckor det är hoppning, osv osv osv. Det tråkiga är att de andra i dressyrgruppen gärna hoppar, så kände på mig att det kunde bli dålig stämning av en sådan diskussion, och jag gillar ridlärare V väldigt mycket och hon försökte väl säkert bara vara snäll (sen att jag inte tycker att man behöver vara särskilt snäll mot Häxan är en annan sak, men ridlärare V har ju inte känt Häxan sen Jesus red in i Jerusalem på en åsna som jag har), och Häxan är ju en sån som kan gå över lik för att få sin vilja igenom, men jag kände att nej minsann, JAG tänker inte vara det liket som hon ska trampa på. Eldade upp mig så pass inför denna diskussion som sedan aldrig blev av, för det var aldrig ens tal om att vi skulle hoppa. Hahaha, vilket antiklimax. Istället red vi "klockan" som är en övning där man rider på en stor volt med en bom klockan 12, klockan 3, klockan 6 och klockan 9. Först red vi "klockan med Musse Pigg", detvillsäga en volt utåt vid varannan bom, i trav och det gick bra, Köttbullen kändes väldigt fin och samarbetsvillig. Sen var det "klockan" i galopp med volt i volten vid en av bommarna, det gick ganska bra i vänster varv och mindre bra i höger, dels är det Köttbullens svaga varv och dels började hon bli trött. Hon har ju svårt med galoppen rent generellt och till det ganska dålig motorik (även om den blivit hundra gånger bättre sen jag började rida henne, eller nu låter det som att jag tror att det är min förtjänst och det tror jag inte mer än möjligtvis pyttelite delvis) och kommer det en galoppbom och hon inte kommer exakt rätt så bryter hon hellre av till slängtrav istället för att länga eller korta sig så att det ska stämma. Nu tyckte hon dessutom att det blev jättejobbigt att gå inåtställd så vid ett tillfälle spände hon halsen och sköt ut bogen och jag hann inte parera och så red vi in i ett hinderstöd så det välte. VÄRDIGT. Eller kanske inte. Aja, är ändå nöjd fast kanske mest över att slippa den där icke-hoppningsdiskussionen, hehehe. Här kommer en bild på min älsklingsponny, mvh Anna 10 år. 

Utekvällen som kom av sig

Igår skulle Jenny och jag ha träffats och vältrat oss i vin och tal om mäns tillkortakommanden i allmänhet och vissa namngivna kollegor och före detta kollegor i synnerhet. Samt hyllat oss själva som de förträffliga människor vi är, inte så lite bättre än alla andra faktiskt. Enligt oss själva dårå. Av detta blev det dock platt fall. Åkte till stan med bussen som går 16.09, skulle vara framme 16.38 och Jennys tåg skulle komma in 17.16 så jag tänkte att jag kliver av bussen ett par hållplatser innan så får jag en liten promenad och det kan banne mig behövas för det blir som bekant inte många steg avverkade när man jobbar hemma. Gick från näst-näst sista hållplatsen innan slutstationen till slutstationen och det kan ha varit 2 kilometer, men under tiden kom uppdateringar från Jenny om att tåget verkade ha ställts in, inga ersättningsbussar i sikte, ingen information heller för den delen och jag travade planlöst omkring i väntan på besked. Tänkte att jag kunde gå till stadsbiblioteket för det är ju alltid mysigt, men där hade det gått något brandlarm så där var man för stunden inte önskvärd. Hann se en hel del av centrala Ankeborg får jag ändå säga, men 17.24 meddelade Jenny att hon gav upp och satte sig och tog en öl på stationen och då fick jag också ge upp för även om hennes tåg skulle komma as we spoke (vilket det inte gjorde) så tar det minst 50 minuter om allt går som det ska (hennes tåg inkluderar ett byte med ytterligare potentiella förseningar) och då skulle vi knappt hinna träffas någonting eftersom lokaltrafiken lämnar en del övrigt att önska när det gäller att vara ute och rulla hatt. Såklart hade det precis gått en buss hem (går bara en i timmen på kvällen) så jag fick trava runt ytterligare några varv runt centrum för att få tiden att gå, det finns väl inget tradigare än att bara stå rätt upp och ner och vänta och att sitta i väntsalen på järnvägsstationen är inte heller direkt ett moment of joy om ni frågar mig. Jennys tåg kom iväg 18.45-ish  så hon slapp i alla fall övernatta på stationen. Tydligen var det något elfel och det kan ju ingen jävel rå för såklart och jag fattar att det inte finns en stab med bussar och tillhörande chaufförer som står standby och redo att rycka ut när tågtrafiken inte mäktar rulla, men är ändå såpass bitter på Skånetrafiken för att de har tagit en vinkväll med min bästis ifrån mig. Jag behövde den här kvällen, att träffa Jenny (och dricka vin) är som en kombinerad säkerhetsventil och energiinjektion som nu togs ifrån mig. BITTERT.

Åkte hem och hade en lite improviserad/reducerad filmkväll med min man istället, vi kollade på något så vuxet och moget som Fåret Shaun, är kanske inte direkt målgruppen men jag älskar såna där leranimationer och var lite småsur pga ovanstående, så orkade verkligen inte med något tungt drama eller ond bråd död. 

Idag vankas det jobb, sen är det hem och städa och sen iväg och rida och sen är det fredag och snart helg. Min man har ju planer på att åka till Köpenhamn fredag-lördag och om det blir av planerar jag att a. storstäda i skafferiet, b. kolla på (eventuellt) hela säsongen av Love is blind som alla pratar om, c. äta något gott, typ en Picadelisallad om jag hittar något ställe där de har dillpicklade morötter i urvalet, alternativt hönökaka med leverpastej och gurka vilket mycket väl kan vara nummer ett på listan över min bästa comfort food. Skafferiet, som är en sån där vanlig historia med utdragbara lådor, är i  STORT behov av uppröjning, utrensning och organisering, det fanns en gång i tiden en grundordning som har havererat och nu trycker vi liksom bara in saker där det råkar få plats och det är helt omöjligt att få en överblick av vad som finns, om det finns eller hur gammalt det är. En gång för ett antal år sedan gjorde jag ett ryck och städade och organiserade om men då blev min man härsken för att han inte hittade något sen, som om han hade skulle ha gjort det innan utan att behöva riva ut halva skafferiet. Men nu har jag köpt förvaringslådor på Clas Ohlsson som BÅDE hade 30% rea plus att man fick 20 % på reapriset som medlem i CLUB CLAS som deras kundklubb heter och det var ju ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Är extremt pepp på att genomföra denna städning och rensning, men vill inte göra det tillsammans med min man för vi har ju "rätt" olika synsätt på både vad som är ordning och reda och vad som ska slängas eller inte. Det är bättre att han bara får komma hem och konstatera faktum, hehe. Får väl ta smällen om han härsknar till den här gången också, hehe. 

 

Mitt liv är bra som det är, tack

Har läst Mitt liv är bra som det är, tack av Johanna Sernelin, en bok som jag nappade åt mig från Nyss återlämnat-vagnen på bibblan. Detta är handlingen:

Emelies liv är bra som det är, tackar som frågar. Hon trivs på jobbet, är nöjd i sin relation, och inte alls arg på sin mamma för det som hände i det förflutna. Och syrran? Som bästa vänner! För Emelie skulle väl aldrig ljuga?
När Emelie anar att sambon är otrogen söker hon upp den hon tror är älskarinnan. Plötsligt befinner hon sig i ett trassel lögner samtidigt som det förflutna börjar göra sig påmint på ett minst sagt påträngande vis. Hon kommer inte bara den andra kvinnan nära utan upptäcker även fler sanningar än väntat, inte minst om sig själv.

Jag gillade den här boken inledningsvis, det var bra driv och jag tyckte mycket om karaktären Emelie men tyckte till slut att karaktären Alexander bara var TOO MUCH, det finns väl ändå gränser för hur mycket någon (Emelie) vill stötta en rockstarwannabee som lever upp ens pengar, aldrig visar någon uppskattning och som inte ens kan passa tiden i tvättstugan. Fast visst, de här typerna finns ju, men det blev lite väl överdrivet kan jag känna. Mot slutet av boken tyckte jag att inte heller att Emelie kändes lika trovärdig längre, utan att gå närmare in på handlingen så känns det inte som att det var en rimlig utveckling av en  karaktär som är ett kontrollfreak i grunden. Stör mig lite på rena sakfel, t ex är det E4:an och inte E6:an som går förbi Jönköping och nog säger man Kristinakyrkan och inte Kristinekyrkan? (googlade dock det sista och det visade sig att det var jag som hade fel, men jag backar aldrig ifråga om E4:an). Den här boken får tre par strumpor av fem möjliga. 

We'd be allright if the wind is in our sails

I höstas började en kund klaga på en produkt som de tidigare varit helnöjda med. Det visade sig vara stora problem med en storsäljande produkt och kunden är dessutom en sån där KEY ACCOUNT CUSTOMER som det heter på ekonomiska, så det var en rätt rejäl magnitud på detta. Det första man då måste fråga sig är om något i produkten har ändrats, och det hade det. Nämnde detta för vår VD som en tänkbar orsak, men han trodde inte på det fastän (enligt mig) ett barn hade kunna se sambandet: 2022 hade kunden inga problem, förändring X gjordes inför 2023 och under 2023 började problemen, då känns det väl ganska givet att X är inblandat? Men nä, det trodde han alltså inte. Fick tjata mig till att vi skulle göra ett test i stor skala med 2022 respektive 2023 års formulering och lyckades till slut få igenom det. I fredags utvärderades resultatet, jag filmade hur det såg ut, laddade upp filmerna i en mapp i systemet och skickade sedan ett mail till alla berörda, inklusive VD såklart, med länk till var filmerna fanns och sedan utgick jag från att alla själva skulle ta sig in och titta utan att man specifikt behövde be dom om det. Igår hade vi ett möte där detta CLAIM (som det tydligen heter nuförtiden) fanns med som en punkt på agendan. Utgick då från att alla hade sett filmerna och började mala på om att Ja, eftersom man kan se en väldig tydlig skillnad på produkten där X ingår jämfört med där den inte ingår så kan man väl dra slutsatsen att det är X som är problemet? och VD bara Jamen kan man se någon skillnad då? Trodde först han hade fått en synskada, men det visade sig att han inte hade sett filmerna så skadan satt kanske någon annanstans? Jaha, fick då ta upp filmerna och visa och det var han ju tvungen att erkänna att det fanns en skillnad. Det tråkiga är att den i sammanhanget enkla lösningen som innefattar att exkludera X, är förenat med ökade kostnader och det är ju aldrig poppis. VAD BEROR DET PÅ? ville han då veta, för vet man det så kanske man kan jobba med faktor X istället för att exkludera den. Svarade att jag inte visste, men medan jag pratade så ploppade det upp en tanke i huvudet och jag började utveckla den och fick ihop en jättebra orsak-sambandsresonemang som jag avslutade med orden Det kan väl vara en rimlig hypotes? Fick ett surmulet Jaja, det är åtminstone en hypotes till svar. Ibland tycker jag inte att mitt jobb förtjänar mig, inte så att folk behöver överösa mig med lovord och beröm stup i kvarten (det är det förvisso ingen som gör), men NÅGOT djävla erkännande när man har hittat orsaken och kommit med lösningen till ett gigantiskt problem hade kanske varit på sin plats? Hade lust att avsluta mötet med att tacka mig själv för de insatser jag gjort i en fråga som borde vara angelägen för alla men där alla andra bara har suttit och frågat sig varför utan att ägna en sekund åt att försöka ta reda på varför, men det verkade så bittert och passivt aggressivt att jag lät bli. 

Efter lunch åkte jag iväg på thaimassage, vilket känns som att det var evigheter sen så det var gött. Åkte sedan hem och tog en liten promenad med destination bibblan. Tycker det fortfarande är skitcoolt med meröppet-funktionen så man kan tassa omkring därinne alldeles ensam när de egentligen har stängt.  Gick sedan hem och lade mig på soffan och läste hela kvällen. G-Ö-T-T. 

Idag jobbar jag hemma, halvligger i min pallsoffa i mitt Flickrum™  där det var ganska svalt, men jag har precis tänt i den lilla kaminen så mig går det ingen större nöd på. Jag har möte sent i eftermiddag, däraf hemmajobbandet, plus att sen ska jag in till stan och träffa Jenny och dricka VIN. G-Ö-T-T igen. Min man funderar lite löst på att åka till Köpenhamn fredag-lördag och det hade i så fall inneburit en i sammanhanget mindre ocean av egentid för mig. G-Ö-T-T, igen (om det nu blir av alltså). Vi får väl se.  

Döda kvinnor förlåter inte

Har läst Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam. Har läst flera av hennes tidigare böcker och gillat dom, och den här har ju blivit så himla hyllad så förväntningarna var höga. Detta är handlingen:

Fyra kvinnor ur olika samhällsklasser bor alla i samma fastighet på Södermalm. De förs samman av ett fruktansvärt dödsfall på den gemensamma gården, under den kylslagna nyårsnatten mellan 1895 och 1896. Det står snart klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning.

Och som vanligt när förväntningarna är höga så blir besvikelsen desto större, för jag tyckte helt ärligt att den här boken bara var sådär (vilket nästan känns lite som att svära i kyrkan). Det stod också om den att En gedigen research ligger bakom Katarina Wennstams mest passionerade bokprojekt någonsin och det kanske är det som är en del av problemet. När vissa människor skriver historiska romaner så har man inga som helst problem med att känna att man ÄR i den tiden, man liksom bara sugs med utan att någon pedagogiskt förklarat för en vad som fanns och inte fanns "på den tiden", det framgår liksom naturligt. Men den här boken känns så otroligt överarbetad med detaljer om hur det var "på den tiden" att det mer känns som en SO-lektion på högstadiet än en roman, även om Katarina Wennstam också försöker låta sina karaktärer förklara en del, till exempel genom att bara råka vara patient hos Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, eller bara råkar gå på något föredrag som handlar om korsetters vara eller icke vara. Sen tycker jag också rent generellt att det känns rätt så osannolikt att de här fyra kvinnorna (en änkefru, en sällskapsdam, en sömmerska och en husa) "på den tiden" skulle bli sååå djävla tighta, tror inte att det var fullt så enkelt att sudda ut gränserna mellan klass och samhällsskikt, men vad vet väl jag? Plus det faktum

(((((( !!!!!  SPOILER ALERT !!!! )))))

att änkefrun med syfilis bara skulle råka träffa en stilig singelkarl som OCKSÅ hade syfilis (och att båda var symtomfria förutom något sår, och utöver det, vad det verkade som, fyllda av kättja och liderlighet) och som DESSUTOM var en rent fenomenal älskare, känns ju som en väldigt onödig tantsnuskdetalj som jag hade kunnat leva utan, samt det kändes väldigt osannolikt att sömmerskan Hildur bara skulle RÅKA hitta för utredningen av dödsfallen helt avgörande dokument i en kakelugn där de var halvt uppbrända men där det bara RÅKADE finnas kvar så mycket information att det kunde leda till ett gripande, och när sedan boken slutade med att Fredrika startade en detektivbyrå så kände jag mig på gränsen till uppgiven. Den här boken får två fallna kvinnor av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 5 2024, pt 1

Fem minuter innan det var dags att åka till stallet igår kände jag att Nää, jag skiter i det. Jag vill inte. Det är vad hoppning gör med mig nuförtiden. Sen åkte jag ändå dit. Hela vägen dit irriterade jag mig på att jag hört ridlärare V säga lite perifert till någon att Jag har lovat [Häxan] att de ska få hoppa lite när de andra har hoppvecka och jag tror men vet inte säkert att torsdagar och måndagar har hoppvecka samtidigt. Tänkte att jag skulle säga till någon att jag inte går i en dressyrgrupp för att få hoppa och vill dom hoppa så får dom väl gå i någon annan grupp, men sen lade jag ner den där diskussionen med mig själv och ingen alls för det har ju inte ens inträffat. Fast känner jag Häxan rätt så är det säkert bara en tidsfråga. Hon är liksom en sån som inte kan ta att någon tycker annorlunda, förra terminen hade vi ju en gång när vi tog några språng och efteråt sa hon något i stil med att det här var kul och då svarade jag att jag inte tyckte det och då skulle hon liksom övertyga mig om att jag visst tyckte det var kul eftersom det per definition är kul att hoppa. Enligt henne dårå. 

Var på dåligt humör, men det kan man ju inte vara i stallet någon längre tid. Fick Hästen, vilket jag misstänkte eftersom det var honom jag "egentligen" hade det här blocket. Informerade ridlärare A om min massiva opepphet som inte på något vis minskade när jag såg övningen som gick ut på att hoppa tre hinder som stod på medellinjen och där fokus väl var att rida rakt och ha bra rytm och jämna galoppsprång. Ridlärare A var förstående och sänkte när det var min tur. Hästen är snäll, men han är lång och lite stel och har stor galopp och eftersom det var hoppning så var det inte så mycket fokus på lösgjordhet och liknande när vi red fram, det blir mer ren uppvärmning för annars hinner man inte hoppa. Kändes som att jag satt på en Finlandsfärja när jag styrde upp mot hinderserien, men Hästen är tack och lov rätt så okomplicerad och hoppar snällt det man styr honom på. Det var absolut inte högt, men jag som är van att rida ponny tyckte förstås att det var jättesprång ändå. Fegade ur en gång och styrde åt sidan, men sedan tog jag mig samman och hoppade serien. Två gånger, sen tyckte jag att jag hade gjort mitt. Känns ändå bättre att sluta när man har en bra känsla än att det ska vara som det var förr i världen när ridlärare och tränare bara hetsade en att  hoppa högre och rida snävare svängar så att det nästan alltid slutade med att någon ramlade av (som jag minns det i alla fall), eller åtminstone att det blev stopp. Det är klart att man måste utmana sig själv för att utvecklas, men seriöst så känner jag att om man är inne på sitt 56:e jordsnurr så behöver man inte utvecklas mer när det kommer till hoppning. Värt att känna till: Jens Fredricsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-VM-guld i Herning 2022), är ett år äldre än jag, och Rolf-Göran Bengtsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-EM-guld i Milano 2023), är sju år äldre än jag, så alla tycker ju tack och lov inte som jag. Hehe. 

Aja, jag var med (i alla fall lite) och överlevde och nu är det några veckor till nästa hoppning. Gött.