Små vita lögner

Har läst Små vita lögner av Caz Frear, den handlar om det här:

Små, vita lögner är en gripande spänningsroman där den unga polisen Cat Kinsella tvingas göra upp med sina egna familjehemligheter för att lösa ett mord på en för länge sedan försvunnen flicka.

När en person hittas död nära Cats pappas pub upptäcker hon att den mördade Alice Lapaine inte är den hon utgett sig för att vara. I stället verkar hon sammanlänkad med det mystiska försvinnandet av tonårsflickan Maryanne Doyle. Upptäckten för Cat tillbaka till sin barndom då hon och hennes familj träffade Maryanne under en semester, precis innan hon försvann. Vad hade egentligen Cats pappa med försvinnandet att göra? Det enda Cat är säker på är att han genom åren försett henne med lögner kring vad som hände. Och frågan uppstår om kan man lita på en lögnare, trots att han talar sanning?    

Njäääe, kände jag efter att ha segat mig igenom denna i mitt tycke rätt så mediokra polisdeckare. Är rätt less på unga tuffa snutar som hanterar sina emotionella svackor genom att inte hantera dom. Själva intrigen var seg, karaktärerna ospännande och boken osedvanligt lätt att lägga ifrån sig. Kommer gissningsvis aldrig mer att ägna Cat Kinsella en enda tanke. Den här boken får två små glas öl av fem möjliga.

Ska (kanske) bli medryttare jag, tralala

Förra helgen gjorde jag ju ett litet försök att bli medryttare, fick ju först till svar att hon (som ägde hästen) skulle höra av sig dagen därpå och sen hörde jag ingenting och utgick från att hon antingen a. redan hittat någon (rimligt), eller b. inte var så sugen på en övervintrad ponnytjej slash dressyrtant på 54 jordsnurr (också rimligt). Men så hörde hon av sig igen i fredags och bad om ursäkt för sent svar och så kom vi överens om att träffas så igår var jag där! Det visade sig att alternativ a. ovan stämde och denna person hade varit och provridit, men sedan var det njaa, då ville hon först ha sällskap när hon red och sen ville hon att hästen skulle stå hemma hos henne och sen var det väl inte så aktuellt längre. 

Hästen var i alla fall en korsning mellan ardenner-tinker, okänd härstamning, nyss inriden så väldigt grön fortfarande. Fick inte rida p g a att hon som äger hästen först ville kolla av att man var seriöst intresserad (och inte kom med en massa krav på att få sällskap och vilja flytta hästen, läste jag in mellan raderna) eftersom det är en unghäst och han inte är van vid att ha en massa olika ryttare. Det kan man ju förstå, tycker jag hör mer än vad som är sunt om folk som sätter i system att åka och vara låtsasspekulanter på hästar som är till salu bara för att få rida gratis.  

Fick i alla fall ta ut och longera honom och det var väl TUSEN ÅR SEN jag överhuvudtaget longerade en häst, så ordet "ringrostig" fick omedelbart ett nytt ansikte i undertecknad. När man går på ridskola så blir det ju oerhört sällan att man arbetar hästen från marken mer än någon gång på något teoripass i snitt kanske en gång vartannat år eller så, men det var ju bara att försöka. Gick väl lite sisådär i början, men bättre efter ett tag när jag fick in lite mer av den rätta knycken. 

Fick också veta att det var en häst som var lite mer av det bekväma hållet, men det passar ju mig alldeles ypperligt. Läget är också för mig ypperligt, tar knappt 10 minuter att köra dit. Ordning och reda verkade det vara, och ett stort plus var en jättefin ridbana. Tjejen som hade honom hade nästan precis fått barn så hon var inte riktigt i skick att kunna rida än. Imorgon ska jag dit och provrida, spännande! Tanken är - om vi klickar - att jag ska rida honom två-tre gånger i veckan. 

OCH HUR TÄNKTE JAG NU HÄR? frågar sig kanske vän av ordning, som minns att jag tackade nej till att vara medryttare på Enögda Ponnyn med motiveringen att jag inte ville vara uppbokad varenda kväll i veckan, och det ville jag inte heller. Då. Nu har jag ju precis signat upp på att rida i ytterligare en ridgrupp på torsdagar (fick besked förra veckan att det är ok att jag börjar den 20 oktober), detvillsäga två kvällar i veckan på ridskola. Och så hör jag mig själv stå och säga att två-tre gånger i veckan kan jag absolut komma och rida. Man behöver inte vara ett mattegeni för att få ihop denna lilla ekvation till minst fyra, kanske fem. Så vad har då hänt? Förmodligen inget mer än att jag har haft tid att tänka. Och ju mer jag har tänkt, desto mindre sannolikt känns det att jag någonsin kommer att hålla några hundkurser igen. Är helt enkelt så oerhört MÄTT på den delen av mitt liv just nu. Kommer såklart att fortsätta träna med mina egna hundar, men just nu har jag noll sug efter att tävla i något annat än viltspår. Det här kan såklart komma att ändras, men det är hur jag känner just punkt nu. Däremot får jag ju väldigt mycket energi av ridningen (när det inte går dåligt i hoppningen, hehe), plus att jag inte riktigt kan se mig själv som en person som bara är hemma och glor på tv vareviga kväll. JA, det är fritt fram att påminna mig om detta när jag sedan gnäller över att jag aldrig är ledig och aldrig bara kan få vara hemma och ligga i soffan och ta det lugnt. 

Men ja, nu ska jag väl inte gå händelserna i förväg. Vi ska ju klicka också, den här hästen och jag. I teorin stämmer det mesta, men det ska ju till lite riktig kemi mellan oss också. To be continued såklart. 

En resefobikers dagbok

Kastar en blick i almanackan (jag kör fortfarande med analog sådan, även om jag mest använder den digitala, men jag gillar att kunna fästa blicken på ett rutnät med datum och är barnsligt förtjust i att kunna bläddra fram en ny bild varje månad) och noterade chockat att imorgon är det oktober. OKTOBER alltså. Hur gick detta egentligen till? Alla dessa dagar som kom och gick, osv. 

Nu är jag i alla fall över den värsta jobbpuckeln. Idag har jag inga möten eller något annat jobbrelaterat inbokat så jag tänker att det också ska gå bra att smita lite tidigare. Eller varför säger man "smita" så fort det handlar om att gå hem från jobbet, jag har minsann redan jobbat 40+ timmar den här veckan så det är ju inte som att jag inte gjort skäl för lönen. 

Nästa vecka ska jag dessutom bara jobba måndag till onsdag, sedan ska jag ut och se mig om i världen. Eller åtminstone åka till Gotland. Gotland, va? Har bara varit där en gång förut, trots att min bror bor där, och det var kanske...2014 eller så? Och den gången så var vi ett sällskap på sex personer och det kändes som att hela resan (det var en långhelg) gick ut på att lösa logistiken, stå och vänta på andra samt kompromissa om var, när och hur saker skulle göras där någon ville titta på medeltidsbyggnader och någon annan ville shoppa och en tredje bada i havet, osv. Rätt okul om ni frågar mig. Men Gotland som ö var inte så dum och den vill jag gärna se mer av, helst innan ryssen kommer och tar den. Den här gången är det bara jag och min bror och jag förväntar mig att det ska bli easygoing som satan. 

Något som inte är easygoing som satan är ju det faktum att jag på egen hand ska ta mig både dit och hem, så det blir ett äventyr i sig. Jag är ju verkligen inte typen som flackar land och rike runt, så den här Gotlandsresan är ett stort projekt för rese-ovana mig att ta sig an. Varsågod att skratta och peka finger åt en LANTIS, men så här är det att vara jag.

Är ju ingen fan av resor och är därför varken resvan i allmänhet eller flygvan i synnerhet. Jag är ju en visa i hela koncernen på grund av min ovilja att resa omkring och besöka andra arbetsplatser än min egen. Det finns ett ord som beskriver mig och det är SESSIL. Egentligen handlar det om djur som är fastvuxna vid underlaget, typ havstulpaner och koralldjur, men jag kan starkt identifiera mig med dom. Varje gång jag och min chef har medarbetarsamtal så tar han upp att det vore bra om jag reste lite mer (pandemins reseförbud var inte på något sätt ovälkomna) och då brukar jag hålla med och sen vädjar jag till hans goda hjärta Bara jag slipper resa ensam, för jag kan på riktigt inte tänka mig något värre och mer stressande än att landa på något ställe och inte veta vart jag ska och kanske behöva ta en taxi (jag är nämligen inte en sån som "tar en taxi" någonstans, förr var det väl för att man inte hade råd och nu dyker det liksom inte ens upp som alternativ i min uppenbarligen väldigt inskränkta resehjärna, har promenerat tusentals mil för att komma runt det här problemet), eller ännu värre, kvittera ut en hyrbil (får hjärtklappning och tunnelseende av bara tanken) och försöka orientera mig i en främmande stad. Men det finns ju gps, säger folk och ler överseende, men jag har aldrig ägt eller kört en bil med gps så jag fattar inte hur man gör. Plus att jag inte litar på den. En gång när jag och en kollega hade hyrbil med gps så sa den ändå bara att vi skulle vända om, fastän "vi" (dvs min kollega) körde exakt efter anvisningarna, men ändå snurrade vi runt i centrala Zürich och kom inte därifrån förrän vi (dvs jag) slet fram telefonen och knappade in adressen vi skulle till på Google Maps, men den (Google Maps alltså) hade på något vis fastnat i att vi fortfarande befann oss i Danmark (vi hade rest från Kastrup) och bräkte därför fram anvisningar på dääääänsk. En annan gång skulle jag och min chef ut på resa och sammanstrålade på Kastrup och tog därifrån en långpromenad till någon avlägsen lågbudgetterminal. Gick som om jag vore radiostyrd efter honom och det kändes nästan som att han var min pappa eller nåt, vilket kändes väldigt opassande. Vid ett tillfälle stannade han och tog av sig sin jacka och då gjorde jag också det för jag trodde att nu var det nog någon slags säkerhetskontroll på gång? Men han var bara varm, hahaha. 

Åter till min stundande resa. Ska direkt erkänna: jag kommer att ta flyget. Förlåt miljön, men 1. jag hatar att åka båt, samt 2. det tar drygt 8 timmar att göra det. Eller ja, själva båtresan tar väl tre timmar, men så ska man ju ta sig till färjan också och jag bor sannerligen inte nästgårds. Det gör jag inte till flygplatsen heller, men det tar ändå bara halva tiden med flyg jämfört med bil och färja. Får väl klimatkompensera BIG TIME genom att fortsätta elcykla till jobbet eller nåt. 

Bokade biljetter för ett bra tag sen och nu när det börjar närma sig så gick jag in och kollade på mailet. Då stod det Obs! Din flygbiljett uppdateras regelbundet. Se till att ta med den senaste versionen på din resa. Det gjorde mig oerhört nervös, hur ska jag veta när senaste versionen börjar gälla? Alltså, biljetten är ju elektronisk så den utgår jag från uppdaterar sig själv om det behövs, men tänk om jag tror att mitt plan lyfter 09:50 och så ändras det i sista sekund till låt oss säga 08:50? Men så kan dom väl ändå inte göra? Kommer såklart att kolla detta hundra gånger i timmen hela nästa vecka, hehe. 

Ska ju ta mig till flygplatsen också. Djävlar vilka projekt alltså. Tänkte först flygbuss, för att i alla fall vara LITE miljövänlig (och kanske framför allt att slippa böket med att hitta och parkera och ha bilen stående på nån himla långtidsparkering hundra mil från terminalen), och förr kunde man (vet jag med säkerhet eftersom jag har gjort det) åka med flygbuss från Lund, men det som förr hette "flygbussarna" hade ersatts av någonting som hette BOGDANS BUSS och bara det lät ju enormt skräckinjagande (källa: diverse actionrullar där alla skurkar med östeuropeiskt eller balkanursprung heter något i den stilen), men förutom det faktum att det här förmodligen var en avancerad form av maffiarelaterad pengatvätt så gick den bussen bara antingen 06:45 eller 20:00 så det var inte direkt ett alternativ att ta med i beräkningen.
De vanliga flygbussarna går istället från Malmö. Nu skulle man ju kunna tro att MALMÖ AIRPORT låg i just Malmö, men så enkelt är det inte utan det ligger ute på vischan flera mil väster om Malmö stad. Ja, jag fattar ju såklart att man inte kan ha en flygplats mitt inne i city, men ändå. 

Så här går det till att resa kollektivt när man bor på landet:
Först måste man ta sig till Ankeborg (3 mil åt fel håll) för att sedan ta tåget eller bussen till Malmö (10 mil åt andra hållet) för att därifrån ta sig till MALMÖ AIRPORT (3½ mil eller nåt sånt i en tredje riktning). Buss/tågbiljetten kostar 214 kronor och flygbussbiljetten kostar 129 kronor enkel resa. Denna enkla resa (som inte alls är enkel för det är inte så att det går direktbussar från nästan-Österlen till regionens metropoler, utan det inkluderar byten och fix och trix och slutresultatet blir en avancerad form av triangulering av själva resrutten) tar 2 h 14 minuter, PLUS att man sen ska tajma in flygbussarnas avgångstider (cirka en gång i timmen) med kollektivtrafikens ankomsttider (också cirka en gång i timmen, men de är ju såklart inte synkade). Det tar sedan 40 minuter att åka från Malmö C till MALMÖ AIRPORT och har man väl kommit så långt så vill man ju kanske inte komma hastande med andan i halsen när man har (för lama mig) komplicerade procedurer som INCHECKNING och liknande som man ska ta sig igenom först. Detta innebär att om jag lite nonchalant ska "ta flygbussen" så måste jag åka hemifrån nästan-Österlen senast 05:44 för att vara på MALMÖ AIRPORT så att jag kan ta ett flyg som går 09:50 och nääääääe, kände jag för det upplägget. Alternativet med bil tar en dryg timme. Nu var det verkligen inte gratis att parkera på MALMÖ AIRPORT, det kostade 449 kronor att stå där i fyra dygn, plus att det såklart kostar att köra bilen dit och hem. Men att åka kollektivt tur och retur gick ju loss på 686 kronor och för mellanskillnaden får man väl 10 liter diesel och med dagens bränslepriser så går det nog plus minus noll. Jag hade LÄTT kunnat betala mer än vad det kostar att åka bil för att låta mig fraktas som ett boskap och slippa alla bekymmer, men det tar ju för fan en hel ARBETSDAG fram och tillbaka och det pallar jag inte. Plus att man dessutom ska behöva stressa upp sig för eventuella förseningar och att man ska missa någon anslutning här eller där under denna strapatsrika färd-to-be. Det får man nog nästan vara Greta Thunberg för att mäkta med. Jag gör det i alla fall inte. FÖRLÅT, MILJÖN. Och Greta. Och alla andra. 

Ja, ni hör ju. Det är så otroligt mycket som rör sig i huvudet på en icke-globetrotter, och då är det nästan en hel vecka kvar tills jag ska resa. GULP. 

När det regnar katter och hundar

Var präktig och cyklade till jobbet idag. När jag startade så var det i ett lätt duggregn som omedelbart transformerades till mer hällregnsliknande karaktär så fort jag kom utanför byn. Men det var ju bara att trampa på och se glad ut. Hade regnställ och gummiboots så det gick ingen större nöd på mig, även om det märktes efter ett tag att regnbyxorna inte håller sådär jättemånga millimeter vattenpelare stången. 

Det retliga var att så fort jag klev in genom dörrarna till jobbet så slutade det regna. Och ett par timmar senare, när de vanliga dödliga började drälla in, så fick jag kommentarer i stil med Åh, har du cyklat? Vilken tur du har som slapp regnet. När man då i princip har simmat till jobbet. Ska man behöva ändra sina arbetstider för att få vittnen till sina heroiska insatser, va? va? va?

I muséets dolda vrår

Har läst-om I muséets dolda vrår av Kate Atkinson och om det mot förmodan är någon som inte har läst detta MÄSTERVERK så anbefalles ni omedelbart att ta er till bibblan. Den här boken gavs ut någon gång på 90-talet och jag tror jag har läst den minst tio gånger, troligtvis fler. Detta är handlingen:

Det är inte lätt att heta Ruby Lennox. Mamma Bunty drömmer om filmhjältar och låter sig uppvaktas av grannen med en plasttulpan...Pappa George smiter ifrån papegojan och kattungarna i familjens djuraffär för att övertyga en yppig blondin om att han är fri och ledig. Systern Gillian blir en ängel - om de nu tar emot såna som hon i himlen - och hemlighetsfulla Patricia rymmer sin kos. Ruby iakttar sin omgivning med klara ögon. Hon längtar bort, precis som andra färgstarka medlemmar i släkten. Som spröda vackra mormorsmor Alice som rymde med sin kringresande fotograf, som mormor Nell, som mamma Bunty...Ruby vill också något annat och bättre...

Tycker baksidestexten är rätt klen, för det här är så mycket mer än så. När jag för första gången läste  den här boken, då någon gång i slutet av 90-talet när den gavs ut, så tyckte att den var omväxlande rolig och sorglig och med ett fantastiskt språk, fantastiska miljöbeskrivningar, fantastiska karaktärer, fantastiskt alltihop faktiskt. Men när jag kom till slutet så var det, utan att avslöja några detaljer för den som mot förmodan har denna litteraturskatt oläst framför sig, som att få ett slag i magen och en kallsup på en gång, och jag fick direkt börja läsa boken från början igen eftersom det som hände i slutet gav ett helt nytt perspektiv på hela berättelsen. Det var en av mina all time high starkaste läsupplevelser. 

Den går ju såklart inte att upprepa för nu vet jag ju vad som hände och själva upplägget, men det gör inte på något sätt boken sämre. Om jag fick ta med tio böcker till en öde ö där jag var tvungen att tillbringa resten av mitt liv så skulle den här tveklöst vara en av dom jag packade ner. Den får mer än fem släktkrönikor av fem möjliga. 

Kanske till stallet?

Går just nu med ett ständigt sug efter mer hästar och ridning i mitt liv. Gjorde ju ett försök att bli medryttare i helgen men har fortfarande inte fått något svar så jag räknar med att den dörren är stängd. Funderade på att svara på en annan annons men trots att det var på pappret helt rätt (maxad D-ponny, dressyrinriktning, uppstallad i grannbyn) så fick jag ändå ingen bra magkänsla. Men så fick universum luft och talade (kanske) till mig via min ridklubbs sociala medier där de informerade om att det fanns plats i en dressyrspecial. Ja, det fanns även plats i en hoppspecial men det kommer ju aldrig mer att vara aktuellt för yours truly. På 90-talet så gick jag faktiskt i en hoppspecial, men på den tiden var man ju lite yngre och mer odödlig. Det roliga är att två av mina ridkompisar från den gruppen återfinns i Bästa Måndagsgruppen™ (de är dock inte fullt lika mesiga som jag när det kommer till hoppning).

FÖRDELAR: 

1. Vill ju rida 2 gånger i veckan och drop in har ju varit det ultimata för mig. Jag vill rida två gånger i veckan men inte vara uppbokad två kvällar varje vecka, brukar jag säga till folk när det kommer på tal. Men det var ju för att jag hade så mycket med hundkurser och brukshundklubben. Nu när det är historia så känns det inte som att det så stor roll längre. Och just nu ser det ju inte ut som att det kommer att bli någon drop in-ridning på ett tag. 

2. Bara dressyr, ingen hoppning, plus att man är lite färre i gruppen.

3. Om jag har förstått det hela rätt så rider man också samma häst hela tiden, eller i alla fall i längre perioder. Och det gillar jag ju att göra. 

4. Bra dag, torsdagar, så det hinner gå några dagar mellan riddagarna. Och tiden är ju rena drömmen: klockan 18.00! 

5. Jag tror att i alla fall ett par av dom som går där är är med i det gäng som brukar vara med på BOOT CAMP varje år, och dom är trevliga.

NACKDELAR:

1. Denna grupp var en av dom som drabbades när den nya ridläraren slutade. Nu är det en timanställd instruktör som har fått ta över, henne har vi haft som vikarie några gånger och...tja, jag tyckte inte hennes lektioner var sådär jättekul om jag ska vara helt ärlig. Men så tänker jag att det nog är skillnad om man har en grupp som sin egen och känner ekipagen och har en plan, jämfört med att bara bli inslängd som vikarie lite hastigt och lustigt. Så hon är väl ändå värd en ärlig chans.

2. I vårt stall finns det ett slags medryttarsystem och då har dom alltid förtur till "sina" hästar. Bra för dom men det innebär ju samtidigt mindre att välja på för oss andra. Nu är jag ju sällan med och fajtas om de mest populära hästarna, men folk har ju olika smak.

3. Jag har en (än så länge obekräftad) misstanke om att Häxan rider i den gruppen. Det hade väl förvisso genererat en del mustiga blogginlägg på temat "idioter i min relativa omgivning". Å andra sidan, om det har blivit lediga platser nu så innebär det ju att någon eller några har slutat och det kan man ju hoppas är Häxan dårå. 

4. Dyrare, såklart, inte bara att dubbla nuvarande avgiften för det är generellt dyrare att rida i specialgrupp eftersom det är färre antal elever. Å andra sidan är drop in-ridningen också lite dyrare jämfört med en vanlig lektion och ska man då jämföra med att rida drop in varje vecka (som jag ju ändå oftast gjort) så skiljer det inte sååååå mycket. 

Jamen fler fördelar än nackdelar ändå va. Fick lite YOLO-feeling och slängde iväg ett mail och anmälde mitt intresse. Dock kan jag inte börja förrän tidigast vecka 42 eftersom jag är uppbokad på lite, med betoning på lite, men dock annat de närmaste veckorna. Nu väntar jag på svar om det låter sig göras. Känns lite som när man var liten och stod på kö för att få börja på ridskola, hehe. Då var det 10 veckors kötid, minns att jag och min kompis hade daglig nedräkning och minns också chocken när 10 veckor, som ändå på något sätt i våra öron lät hyfsat överkomligt, så småningom blev 8 veckor och vi insåg att det var samma sak som TVÅ MÅNADER, vilket kändes som flera år. När jag skulle börja på ridskola igen som vuxen (eller hur vuxen man nu var vid 23-ish) var det också ett par månaders kö, men det kändes inte alls lika betungande som när man var i 10-årsåldern. 

Suck och stön, men snart över ett krön

Igår hade jag en sån där arbetsdag som jag har ibland och som mest av allt påminner om ett tolv timmar långt matteprov. Som man inte har pluggat tillräckligt inför. Kände sen mest av allt för att bara åka hem och gå raka vägen från bilen och in i sängen, men skärpte mig och gick en promenad istället. Tvingade mig även att göra ett litet pilatespass och belönade sedan denna min flit med ett avsnitt vad jag trodde var sista avsnittet av The secrets she keeps men så visade det sig att det fanns en säsong två? Men då var klockan nästan nio och jag slut som artist, så det där får jag utforska en annan dag. Typ...idag? Hehe. 

Ja, det var väl ungefär allt jag hade att säga. Idag väntar dag två på samma tema som igår, men sen hoppas jag att det blir lite nedförsbacke. Over & out för stunden.