260408

Sitter nu på tåget hem från Danmark och hoppas att det ska flyta på bättre än ditresan. Allt gick bra tills vi kom till Malmö. Då var det "obehöriga på spåret" och inga tåg kunde köra någonstans. Tänkte först att det var väl lugnt för min del, klockan var väl cirka 15.30 och jag hade bestämt lite löst att jag och min kollega samt vår gemensamma chef skulle träffas runt 19-tiden för att äta middag. Men istället för att få sitta kvar ombord på tåget och jäsa i godan ro så beordrades alla att gå av och invänta mer information. Jag fattar ju såklart att det inte bara är att spana in lite löst i nån tunnel och anta att nä men nu går det nog bra att köra. Det är säkert rigorösa säkerhetsrutiner som ska följas till punkt och pricka innan något tåg får börja rulla. Men det var ju synnerligen trist att bara stå där rätt upp och ner på en underjordisk perrong och glo. De kunde väl ha sagt att det här kommer att ta minst 45 minuter så gå och ta en kopp kaffe så länge. Eller nåt. Jaja, men till sist kom tågen igång igen efter att tre eller fyra avgångar ställts in. Då skulle ju såklart 800 miljoner människor tränga sig ombord samtidigt. Ingen hade lust att vänta ytterligare 10-15 minuter för längre än så skulle det enligt utsago inte dröja till nästa avgång. Men utsagorna kring de tidigare avgångarna hade varit många och rätt löst förankrade, skulle det ju visa sig, så ingen ville väl chansa.

Kom fram till LUFTHAVNEN, tog mig till hotellet till fots vilket var plättlätt när man inte virrade ut på jätteparkeringsplatserna och motorvägspåfarterna utan tog rätt utgång. Hann precis installera mig på hotellet så ringde kollegan för att bestämma var vi skulle träffas, så så lång tid hade det alltså tagit p g a dessa "obehöriga på spåret" (fan ta er).

Ja, men annars flöt väl allt på som beräknat dag ett på huvudkontoret. Där jobbar idel höga höns så jag hade klätt upp mig en smula. Svarta långbyxor (ej narkotikajeans) och en snygg rostbrun tröja, kände mig proper. Men i det sällskapet var det endast femtio nyanser av grått, svart och vitt som gällde så jag framstod ändå som en hippie i färgglad skrud. Skakade hand med vår VD, alltså koncernens, inte vår svenska. Han, koncern-VD:n, har ett sånt där otroligt fast handslag som kan krossa ben. Vad som helst är såklart bättre än att skaka hand med en död fisk, men det ska väl ändå inte kännas som att man behöver gå till en sjukgymnast efteråt? Någon gång, om jag vågar, ska jag ta i lika mycket. Om det är fysiskt möjligt villsäga.

Dag två, som är idag då, skulle vi egentligen ha jobbat med Projektet. Men Projektledaren hade råkat dubbelboka sig och min Projektkollega var sjuk, så det blev inget med det. Tänkte att då kan jag väl jobba på hotellet tills det är dags för utcheckning och på tåget hem,men av detta blev det intet. Hotellrummet var modell budget och var otroligt slimmat, där fanns inte ens en stol att sitta på, än mindre ett bord att sitta vid, så efter hotellfrukosten så checkade jag ut och stövlade iväg mot tåget. Hann precis få igång allt och ansluta till wifi så dog batteriet på datorn. Visade sig då att alla uttag jag provade var strömlösa? JAHAPP. Så gick det med den ambitionen. Får väl jobba lite när jag kommer hem istället.