260320

När klockan ringde i morse var jag D-Ö-D. Kändes det som, eller inte för att jag vet hur det känns. Men jag var så trott. Kändes som att jag stöp som en klubbad oxe och sedan inte rörde mig ur fläcken på hela natten och var väl inne i den djupaste av djupsömn. Den hade ju gärna fått fortsätta, men nu blev det alltså inte så. 

Igår var en sån där dag där allting gick in i vartannat, det var jobb, hem, promenad, städning, träning, kvällsmat och så iväg till K för ett möte. Kom hem vid 21, duscha, i säng och en grisblinkning senare var det alltså morgon. 

Är lite less på alla arbetsuppgifter som hamnat på mig efter att folk slutat. Det går ju bra på pappret och jag har ju själv gått med på det (fast jag hade ju inte direkt något val), men i verkligheten flyter det inte alls på lika smidigt som i teorin. Bland annat ska jag ankomstregistrera alla leveranser. Det är inte speciellt tidskrävande OM den som tar emot godset gör sitt. Och det gör han inte. Godsmottagaren ska räkna antalet pallar och hur mycket som har kommit och av vad. Inte EN ENDA leverans i år har blivit rätt, det är bruttovikt istället för nettovikt, det är fel antal pallar, fel artikelnummer, fraktdokumentation som han hävdar med livet självt som vittne inte har funnits med leveransen, och som sedan hittas i trucken någon vecka senare. Har tagit upp det med PC som svarade ungefär att "ja, vi misstänkte ju att det skulle bli så". Frågade varför de hade satt X på godsmottagning och Y, som är erkänt noggrann och som dessutom har jobbat med det tidigare, i produktionen, det hade väl varit bättre om de hade gjort tvärtom, men då kröp det fram att de inte ville ha X i produktionen heller. Alltså, jag är FÖR anställningstrygghet men ibland önskar man att man bara kunde vråla YOU'RE FIRED, som i en amerikansk film. Eller verklighet.    

JAJA. Det är ju i alla fall snart helg och den planerade aktiviteten på söndag blev ju inställd så jag har ingenting planerat. Kanske åker jag till stallet och hjälper till att mocka imorgon för det var ingen som hade skrivit upp sig på stalltjänst. Några kunde göra punktinsatser, många punktinsatser blir ju till sist en helhet och det är ju alltid fint att kunna bidra med något. 

Idag händer väl inget särskilt i övrigt. Ska springa min lilla runda efter jobbet, sen hem och dråsa ner i soffan efter hundpromenaden såklart. Tror vi ska ha tacos ikväll, det känns som att det var hundra år sen sist och det är ju alltid gott. Borde också steka tusen pannkakor i helgen för att bli av med de ägg som är kvar från sent i höstas för nu har hönsen börjat komma igång med värpningen igen efter sitt vinteruppehåll. Det är också alltid gott. 

260319

Jag får ha lite andra rutiner nu när produktionen har kommit igång och jag helt plötsligt ska arbeta i labbet igen. Den del som är kvar är den del som jag tyckt sämst om, typiskt men nu är det ju bara att gilla läget. Känns som att man lägger minst lika mycket tid på att rengöra som att göra själva analyserna och det är väl måttligt upphetsande om ni frågar mig. Nästa vecka ska jag lära PC och TG att göra dessa analyser, för  efter nästa vecka så är jag ju faktiskt inte på plats överhuvudtaget på 14 dagar och det måste ju såklart flyta på ändå. Det är inte rocket science, det som ska utföras, men det är inte heller rocket scientists som ska utföra det så vi får väl se hur det går. 

Igår var en såkallad lugn hemmakväll. Åkte och handlade efter jobbet, hem och ut på promenad, hem och lämna hundarna, ner till bibblan för att hämta och lämna böcker, hem igen och träna ett bålpass med hantlar. Fast det hade nog varit bättre med kettlebell för man använde ändå bara ena hanteln, men då vet jag ju det om jag ska köra det passet fler gånger. Körde yinyoga och fotrehab och sedan lade jag mig i soffan och slöscrollade på telefonen medan jag åt kvällsmat. Min man kom hem och vi pratade om första världskriget. För ett tag sedan försökte jag sätta mig in i detta för jag kände att det var som en slags lucka i min allmänbildning där. Man vet ju att det började med skotten i Sarajevo men bortsett från årtalen och i grova drag vilka som stred på vilka sidor så är det i övrigt är det rätt skralt med kunskaper för min del. Inte har det blivit bättre sedan jag har försökt få ihop en helhet, för det är ju helt enkelt en djävla röra. Och allt detta för att jag funderade på låttexten till And The Band Played Walzing Mathilda och kände att jag inte riktigt hade klart för mig varför australiensare egentligen kommenderades iväg till Gallipoli (pga att de var en del av det brittiska samväldet vet jag nu). Sen skulle min man "gå upp och sträcka ut sig", och jag antar att han somnade för han kom inte ner igen. Själv kollade jag på ett avsnitt av Love Is Blind Sverige, är på avsnitt 4 tror jag, nu har de i alla fall kommit ur kapslarna och åkt iväg på semester. 

!!!!! ----   SPOILER ALERT ---- !!!!!!

Alltså jag gillar INGEN. Alla tjejer utom den blonda ser ju exakt likadana ut så jag kan inte skilja dom åt. Får upp så många röda flaggor av den kristna killen att det nästan är i paritet med Sergio och Ola i tidigare säsonger, tycker han har en sjukt obehaglig blick och så verkar han kontrollerande och allmänt obehaglig. Ludvig som tjatar om att han behöver "fysisk bekräftelse" känns inte heller jättecharmigt. Säljkillen som pratar östgötska verkar vara helt självupptagen och när han blev påstridig kring varför han inte skulle kunna bli djup bara för att han inte hade något trauma i bagaget känns också mer som att han ser det här som en tävling som ska vinnas snarare än något annat. Kirurgen och basketspelaren verkar väl än så länge mest normala bland killarna. Tjejerna kan jag som sagt inte ens skilja åt. Och Fabian! Hur kan man inte vilja ha en Fabian? Tyckte så synd om honom, fast efter den dumpningen så står nog hela singel-Sverige på kö och är redo att laga hans krossade hjärta. Så han klarar sig nog. 

Nätter utan gryning

Har läst Nätter utan gryning av Ninni Schulman. Det är den tredje delen i en svit som inleddes med Som vi lekte, följd av Käraste Lena. Detta är handlingen: 

När lantbrevbäraren Herman Ångström försvinner kontaktas Ingrid Wolt på Siljans spaningsbyrå av hans pappa. Hermans fru påstår att hennes man är bortrest på facklig konferens och polisen tar inte hans oro på allvar eftersom de menar att en vuxen och fullt frisk man har rätt att vara där han vill. Ingrid tar sig an fallet och upptäcker att Hermans liv inte är så lugnt som alla trott. Och konferensen existerar inte ens. Vem ljuger, och varför?
Samtidigt njuter Ingrid av att äntligen kunna röra sig fritt utan rädsla eftersom hennes ex-man sitter häktad. Men hur länge varar den friden?

Jag gillade de två första böckerna i den här såkallade Siljansserien väldigt mycket och såg fram mot att  få läsa den här tredje delen. Tyckte nog dock den var i tunnaste laget? Alltså själva historien, fallet eller vad man ska kalla det, var ju okej även om jag rätt snabbt anade vem som var den skyldige. Men det var ändå ett lite friskt grepp sådär. Tyckte däremot att det börjar bli lite irriterande det här med att ideligen påtala att det är 80-tal genom att med jämna mellanrum liksom klistra in tidstypiska detaljer på ett överdrivet tydligt sätt som inte på något vis tillför berättelsen något. Det är långt ifrån så illa som att skriva till exempel "hon kunde inte använda sin mobiltelefon för såna fanns inte på den tiden", men det känns ändå...lite ansträngt. Ej naturligt. Den här boken får tre (ändå rätt stora) dalahästar av fem möjliga. 

260318

Igår var jag och kollade min syn. Den hade blivit lite sämre, oh the joy of being äldre. Glasögonen klarar sig men jag ska få ny styrka på linserna. Naturligtvis hade de inte den styrkan hemma, det har de aldrig, utan då beställer de och så får man ett sms att man får ta sig in till deras butik i stan och hämta. Skicka hem till någon är tydligen omöjligt. Nu ska jag helt ärligt säga att jag inte heller kom på den tanken förrän jag var på väg därifrån så jag ska kanske inte gnälla för mycket på Specsavers, men de kunde ju åtminstone tänka tanken att kanske inte ALLA deras kunder bor och verkar i närområdet (speciellt inte  som besöket inkluderade genomgång av kunduppgifter så att de skulle ha rätt adress och telefonnummer). Men jaja. Allt annat såg i alla fall bra ut. Hoppas att de nya linserna innebär att jag kan se som en örn. 

Sprang efter jobbet, utökade min runda från 3 till 4 kilometer och det kändes rätt okej. Nu ska jag springa 4 kilometer ett par veckor, därefter blir det 5 fram tills loppet som är om en månad ungefär. Om kroppen håller så vill jag fortsätta springa ett par gånger i veckan, åtminstone fram tills det blir för varmt i sommar om det nu blir en sån sommar. Note to self: SPRING INTE om det är över 20 grader, det är inte värt det. 

Kom hem och hittade hönan Änglamark avliden i hönsgården. Så sent som i förrgår strosade hon omkring i trädgården och såg ut att må hur bra som helst, igår: stendöd. Det är såklart sånt som händer, men kul är det ju inte. Har inga problem med att vare sig slakta eller äta mina egna höns, men att ta hand om en självdöd höna (eller vilket djur som helst egentligen) är av någon anledning förenat med ett visst äckel hos mig även om den inte på något vis är stadd i förruttnelse. Det räcker med känslan av rigor mortis, brrr. 

Tränade pilates och yinyoga, sedan stressläste jag i en bok som måste lämnas tillbaks på bibblan som idag. Åkte till stallet för teori, vi kollade på Youtubeklipp på biomekaniken hos dressyrhästar och hur det hade utvecklats och förändrats över tid, det var jätteintressant. Sen kvällsfodrade vi. Det är nog min favoritsyssla i stallet (tätt hotad av känslan av när man mockat och sopat stallgången och ställer ifrån sig sopkvasten och är KLAR), det är så mysigt efteråt när alla hästar står och mumsar. Åkte sedan hem, läste ut boken-som-ska-lämnas-tillbaka-till-bibblan-idag-och-som-inte-gick-att-låna-om och somnade alldeles för sent p g a det. Men idag ska jag ingenstans! Ser fram mot en såkallat lugn hemmakväll. 

Till stallet istället, v 12 2026

Igår fick jag ha Älskling, hurra. Hon har varit halt och vilat ett tag och det här var första lektionen på några veckor. Någon kondition att tala om hade hon inte, men det gick rätt bra ändå utom i galoppen där hon stod emot och tyckte det var jobbigt. Petade (och då menar jag bokstavligen PETADE) till henne med spöet på bakdelen och då for den upp. Det gjorde jag inte om, fast när jag pratade med K om det efteråt sa hon att det skulle jag. Jo, jag vet att Älskling har en del ponnytjurighet i sig och att hon måste gå fram för att arbeta ordentligt i form, så jag får väl försöka vara lite o-mesigare nästa gång. Men det är svårt, för hon är samtidigt ganska känslig och blir stressad när hon inte förstår så det är ju inte som med Köttbullen att man bara kan gasa på hur som helst. Köttbullen kan absolut också bli stressad, men då blir hon tjurig och stannar medan Älskling trippar iväg med symaskinssteg i racerfart.  En balansgång som heter duga. 

Vi hade en praktikant som skulle få hålla en egen lektion under K:s överinseende. Dagens övning var öppna längs långsidan med volt mitt på. Det gick väl ganska bra även om Älskling inte är direkt skolad och inte kan särskilt mycket. Men det får hon ju lära sig. 

Ikväll är det teori så därför blir det nog bara ett ridpass den här veckan om jag inte får feeling och kör drop in på fredag. Den som lever får se. 

260317

Det är väl typiskt att när man kommer till jobbet, kanske inte direkt full av arbetslust för även om jag gillar mitt jobb är det inte den typen av känslor jag har, utan jag ser det mer som något man ska beta av för att sedan kunna få njuta sitt otium vid dagens slut, och det är ju en bonus om det man ska göra upplevs som kul, spännande och/eller utmanande vilket mitt ofta gör. Djävlar vilken lång mening det blev, den får jag nog aldrig ihop så jag börjar om: Det är väl typiskt att när man kommer till jobbet och ska sätta igång med sina stordåd, ja då är det någon form av datahaveri som sätter käppar i hjulet för en. I mitt fall kom jag inte åt själva filsystemet igår morse. Det var ju väldigt tråkigt eftersom jag behövde ett antal filer för att kunna utföra det arbete jag planerat att göra denna nådens måndagsmorgon. Av detta blev det alltså intet, för vår IT-support masar sig inte till jobbet förrän 08.00, det finns visserligen ett sånt där nödnummer som man ska kunna ringa 24/7 men det är mer avsett för om hela fabriker står stilla och tickar enorma summor pengar för varje minut som går utan att någonting fakturerbart produceras, det är inget man ringer om man är en simpel tjänsteman som inte kommer åt sina älskade Excelark om man inte vill hamna på IT:s svarta lista för all överskådlig framtid. Efter långt om länge kom ett meddelande att det skulle startas om någon server, och man skulle kunna tro att den stod någonstans i  trakterna kring Mongoliet och att de personligen skulle vara tvungna att korsa Gobiöknen likt Djingis Khans kavalleri under fälttåget mot Tangut år 1225, så lång tid tog det. Och sen funkade det lik förbannat inte så att en IT-människa var tvungen att fjärrstyra min dator och fixa och trixa. 

Då får man hitta på något annat istället, inte under själva fjärrstyrningen men under tiden som vår IT-avdelning färdades mot trakterna kring Ulan Bator, eller vad de nu sysslade med som tog sån tid. Bokade tågbiljetter till min ena Danmarksresa, den andra är bara till Kastrup så det är bara att hoppa på Öresundståget och låta sig fraktas dit, men ska man ta sig över både Öresund och Stora Bält så kräver det bokning och platsbiljetter och grejer. Det gick väl bra men det gick inte att skriva ut så det var väl något annat IT-relaterat fel som kanske hörde ihop med det första, kanske inte. Vem skriver ut biljetter när man kan visa upp dom i sin telefon, undrar kanske vän av teknik och miljö, och jag håller med i princip men samtidigt känner jag att jag måste ha en biljett att kunna titta på då och då, för det är något med mig och avgångar där hissen inte alltid verkar gå hela vägen upp, utan en avgångstid 15.26 kan mycket väl i min hjärna omvandlas till 15.36 om jag inte då och då får glo på biljetten, inbillar jag mig i alla fall, och eftersom jag redan från början hatar att resa så vill jag inte ha några extra stressmoment i form av att tvingas springa omkring som ett vilset får och leta efter rätt perrong under tidsnöd eller, ännu värre, missa hela avgången bara för att hjärnan i ett parallellt och mycket motsägelsefullt universum har gett mig tio minuter extra och vackra tankar om att jag har gott om tid att ta mig från A till B. Och då vill jag snabbt kunna slita upp den, inte ta upp telefonen, knappa in koden, leta rätt på biljetten och sedan plira närsynt på en pytteliten text och försöka se om det står 15.26 eller 15.36. 

Bokade ingen hemresa för i den bästa av världar kan jag lifta med min chef till Odense  när vi jobbat klart och kan ta tåget direkt därifrån, vilket ger mig lite mer flexibilitet. Men jag får ju såklart kolla med honom först så att inte han planerat något annat efter jobbet den dagen. 

Åkte hem med en känsla av att knappt ha gjort något överhuvudtaget, fast jag hade såklart varit med några möten. Kom på att jag skulle till stallet tidigare, vi är några stycken som träffas varje månad och skriver ihop ett nyhetsbrev och nu var det dags för det. Så det blev en sån där dag (IGEN) när allt var tvunget att det skulle gå som på räls. Hem, ut med hundar, träna, kvällsmat, byta om, iväg igen. Hemma klockan 21, duscha, gå och lägga sig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

På tal om att stå och plira närsynt så ska jag till Specsavers idag för linskontroll, det borde jag ha varit för längesen i alla fall enligt alla mail de skickar ut med andemeningen att det snart är dags, nu är det dags, nu är det hög tid och slutligen nu borde du verkligen ha varit här för ett bra djävla tag sen. Sist jag var där sa de att det är begränsat hur mycket man kan korrigera kombinationen närsynthet och ålderssynthet med linser och ja, jag ser ju som en örn med mina progressiva glasögon och det kan man sannerligen inte säga att jag gör med linser, varken på långt eller nära håll faktiskt. Så fort jag kommit hem och jag har tränat klart så åker de ut och behöver jag då se något på håll (till exempel en tv) så tar jag på glasögonen, men läsa och scrolla på mobilen gör jag helst utan vare sig det ena eller det andra. Jag gillar inte att ha glasögon, det går väl an när man inte ska göra något men om man ska springa, rida, vara ute i regn och rusk så är de mest i vägen om ni frågar mig. Vet att det är en vanesak, men också att vissa grejer vänjer man sig inte vid. Som det där när man kommer in från kylan och ens glasögon immar igen. Så djävla ovärdigt. Hoppas att Specsavers kan komma med en revolutionerande lösning så att jag kan fortsätta ha linser och se bättre än vad jag gör idag. Fast jag tror väl inte riktigt på det själv. 

Ikväll är det teori i stallet så då behöver jag i alla fall inte ytterligare en dag där man liksom måste ha ett körschema där allting måste klaffa på minuten. Gött. Nu ska jag jobba för idag verkar allt fungera som det ska, hurra hurra.  

Tystnadsplikt

Har läst Tystnadsplikt av Tina Trender. Har tidigare läst En bra man och den fristående fortsättningen Allt är perfekt och tyckt att de var okej. Detta är handlingen:

På en vårdcentral i Farsta möter kuratorn Frida människor i gränslandet mellan liv och död, skuld och hopp. En döende man som inte vågar kontakta sin son. En kvinna vars kropp skriker när orden tagit slut. En identitet som kräver mod att uttalas. 
I Fridas samtalsrum sätter de ord på upplevelser de inte vågat prata högt om, som skammen, kärleken, rädslan och de val som formar ett liv. När berättelserna väl har uttalats kan de inte längre förnekas och något måste förändras.
Frida försöker hålla balansen mellan professionalism och medmänsklighet, men varje möte lämnar spår, varje människa ruckar på något i henne.

Den här boken var väl på gränsen mellan okej och sådär, tyckte jag. Tyckte karaktärerna var rätt så stolpiga och i vissa fall överdrivna, det var väl mest det som störde mig. Språket var bra, fast i vissa fall något krystad dialog. Man hade ju också velat veta mer om vad Frida hade varit med om tidigare, som det  nu endast hintades om. Den här boken får tre vårdcentraler av fem möjliga. 

260316

Måndag igen efter en alldeles underbar helg, synd att den redan är slut men det är väl kanske det som är grejen med helger, att det bara ska vara en liten smakbit och sen får man gå och sukta efter nästa. 

I alla fall. I fredags slutade jag tidigare och gick på thaimassage. Hon som masserade frågade om jag ville ha "normalt eller hårt". Jag gillar ju när de tar i lite, men det känns också alltid lite riskabelt att svara "hårt" när man inte riktigt vet skalan. Ungefär som att man säger att man gillar stark mat och så blir man serverad någonting som skulle kunna ha kryddats med salpetersyra och eld. Jag svarade i alla fall "hårt" och fick mig en omgång som var to die for. Och då menar jag på det bra sättet. GUD, jag kände mig verkligen som en ny och bättre människa när jag gick därifrån nittio minuter senare. Får väl se till att få in någon form av regelbundenhet kring massage som jag hade förr, då gick jag ungefär en gång i månaden. Det borde man ju kunna unna sig när man a. har en skröpplig kropp och b. ändå har det rätt så hyggligt ställt ekonomiskt. 

Efter massagen åkte jag och tvättade bilen. Jag har lite fobi för såna där automatiska biltvättar och ännu värre kring såna där gör-det-själv-ställen, så jag åker alltid till Preem för där förstår jag mig på hur det fungerar. Någon gång i livet ska jag vidga mina vyer kring det, men det blev inte den här gången. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna och sen var det helg på riktigt. Kollade på ett avsnitt av The beast in me, en serie som jag började kolla på för längesen som jag fortfarande inte sett klart. Mycket mer än så blev det inte gjort, gick och lade mig tidigt och sov som en gris. 

I lördags regnade det och var inte det minsta vårigt. Gick en långpromenad och lyssnade på Historiepodden. Kom hem och hängde upp mig själv på tork, snudd på. Tände en brasa, läste, började kolla på Love is blind Sverige. Såg ett par avsnitt, råkade sedan läsa en spoiler på sociala medier så nu vet jag en som blir dumpad, folk som inte kan skriva SPOILERVARNING på sina inlägg borde inte få ha tillgång till internet. Kommer såklart ändå att kolla klart på den här säsongen, hehe. Det är väl inte lika extrema typer som är med, man har ju liksom lagt ribban vid Sergio (säsong 1) och han den där Ola eller vad han hette med stenarna som hummade hela tiden (säsong 2) och i jämförelse med dom verkar ju alla i säsong 3 i princip vara helt normala, men jag har förstås bara sett två avsnitt (eller om det är tre), så än kan det väl hända drama. 

Igår var väl i princip en upprepning av lördagen, det är inte som att jag fyller min egentid med syndfulla backanaler direkt. Kan inte riktigt beskriva vad det är som är så lustfullt med den här ensamheten, för min man är verkligen inte klängig eller överdrivet på, och jag gör i ju princip ingenting som jag inte skulle kunna göra när han är hemma. Men det är något med tystnaden och att slippa förhålla sig till någon annan människa som är väldigt vilsamt.  

Tände en brasa, låg i soffan och läste och kollade på skidskytte. Sen kom min man hem och var uppåt efter sin helg i Köpenhamn. Så gött att han till slut har kommit på att han faktiskt kan åka iväg själv istället för att bara tjata på mig att vi ska åka tillsammans, när det inte är min grej och det dessutom då blir ett avsevärt större (och dyrare) projekt eftersom vi då måste lämna hundarna på pensionat. Nu är det win-win för hela slanten om ni frågar mig. Och honom, tror jag i alla fall. 

Då är det nya vecka och nya tag. Den här veckan drar den lilla produktionslinjen, den som fortfarande finns kvar, igång. Vilket innebär att jag får addera labbjobb till mina redan befintliga arbetsuppgifter. Det är inte exakt ett drömscenario för min del, men det är ju bara för den här säsongen. Har dessutom tvingat PC att gå med på att hen ska vara min backup så att inte allting står och faller med att jag är på plats. Den delen av labbjobbet är den jag kan sämst och jag har inte gjort några den typen av analyser sedan...2020 kanske? Blev helstressad när jag kollade i kalendern för jag trodde jag bara hade den här veckan på mig att dels friska upp mina egna kunskaper och dels utbilda PC för jag ska ju åka och jobba på fabriken i Danmark veckan innan påsk och på huvudkontoret veckan efter påsk. Men det var visst två veckor till påsk, skönt. GAAH, måste komma ihåg att boka tågbiljetter också. Påsk har hela tiden känts så extremt avlägset, men nu är det inte det längre så det är väl lika bra att ta itu med detta asap så det blir gjort. 

 

260313

Äntligen fredag, även om det nu råkar vara fredagen den 13, mohahaha. Även om jag inte direkt tror det skulle hända något speciellt på just det datumet, det kan väl lika gärna staplas elände på vartannat till exempel tisdagen den 22 eller vilken dag som helst. 

Sprang den lilla Pi-rundan efter jobbet igår, det blåste motvind så det var lite halvjobbigt, men det var ju bara att knoga på. Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, tränade yinyoga, åt kvällsmat, läste en stund och sedan var det dags att åka till stallet för styrelsemöte. Allt gick som på räls, kan man väl säga. Ingen stress och allt flöt på som det skulle. Styrelsemötet gick också bra även om det var ovanligt många borta, så nästa möte blir det väl till att dra allting en vända till för de som inte var där. Fick i alla fall en väldigt bra känsla för nya styrelsen, hoppas den håller i sig. 

Idag är det liten kick-off på jobbet. Vi brukar ju ha det varje år för säsongspersonalen, men nu har vi ju bara två personer som jobbar i produktionen och det känns väl ändå LITE overkill? Men nähä, då skulle man plötsligt ta in en tredje, enligt PC för att de andra två "kommer att ha fullt upp". Det tillåter jag mig att betvivla, jag tror snarare att om inte alla tre så åtminstone den tredje kommer att gå och dra benen efter sig och inte ha något att göra stora delar av tiden, kom ihåg var ni hörde det först. 

Det är alltså två produktionspersonal kvar, varav den ena är ett sånt djävla stolpskott. Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom en rutin och förklarar hur man ska göra och varför det är viktigt att man ska göra exakt [så här]. Han nickar och håller med om allt, men sen gör han ändå lite som han själv vill. Gissar att han tänker att det bara är de som inte kan sitt jobb som behöver följa rutiner och instruktioner och att dom därför inte gäller honom. Det är så djävla tröttsamt, för det blir ju alltid merarbete för den som kommer efter när saker inte görs rätt från början men det skiter ju han i. Har alltid gjort, men ännu värre är det väl nu när han vet att han inte har jobbet kvar efter den här säsongen. Det är klart att jag fattar att det inte är kul att bli uppsagd när man har varit på samma ställe i snart 35 år, men vad jag inte fattar är varför man inte vill avsluta snyggt? Blir irriterad bara jag tänker på det, som tur är så hade jag lagt in ledighet i min kalender i god tid, ska ju gå tidigare för att gå på massage, så jag kan med gott samvete säga att jag bara kan vara med en del av dagen.  

Så dagens plan är: jobb till 10.30, därefter massage. Sen ska jag tvätta bilen! Har ju lovat mig själv (och bilen) att sköta den och se till att den är någorlunda snygg och prydlig, vilket är lite enklare nu när man inte ständigt åker omkring med bilen full av hundträningsgrejer. Det hjälper också till att min man väldigt sällan använder bilen, han har nämligen en förkärlek för att äta när han kör hem från jobbet och då blir hela bilen så småningom full av smulor och omslagspapper och servetter och tomma PET-flaskor och grejer. Han slänger i alla fall inte ut det genom fönstret, det får man ändå ge honom. Få saker provocerar mig så mycket som folk som tror att vägren och diken är deras personliga soptunnor där det är fritt fram att slänga allt man inte vill ha inne i bilen. GRRRAAAH! 

Sen ska jag hem, gå en promenad i förhoppningsvis härligt vårväder, och sedan är det SOFFA! BOK! Kanske någon serie på Netflix! Tidigt i säng! Och sen en helg med egentid. Mmmm. Men först: en avslagen kick off med avslagna människor. 

 

 

260312

Herregud, nu har snart halva mars också gått, sa min man igår och då hade jag lust att svara att 11 av 31 dagar bara är ungefär 35 %, detvillsäga rätt långt från hälften? Men dagarna trillar iväg och snart har han  ju rätt. Det är i alla fall vår i luften och det är ju det viktigaste. Borde börja planera för sådder och liknande snart. Förra året blev ju verkligen inget vidare, men nu är det nytt år och nya möjligheter. Ska också göra ett sista försök med dahlior. Första gången jag testade gick det bra, jag förkultiverade och planterade ut efter konstens alla regler och de blommade som bara den, jag grävde upp knölarna på hösten och lade dom i papperspåsar, men så lade jag dom ifrån mig i carporten vedporten medan jag bara skulle göra något annat lite snabbt och där blev de sedan liggande. Hela vintern, och så var det med den saken. Sen pratade jag med grannen och hon sa att hon bara stoppade ner knölarna i jorden utan att förkultivera och hennes blommade också av bara den, så då tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök och på ett nytt ställe. Första gången hade jag dom i upphöjda odlingslådor, men nu ville jag ha dom i mina pallkragar runt uteplatsen. Det var som ett bjuda in till någon form av mördarsniglarnas motsvarighet till Nobelbanketten, visade det sig, och eftersom 2025 var ett motgångarnas år i så mycket annat så jag orkade jag inte bedriva  något krig i min egen trädgård dessutom. Grävde inte ens upp knölarna, så det var ju pengarna i sjön ännu en gång. MEN NU DÅ? Har beställt en "mystery box" som ska anlända om några veckor och sen får vi väl se om 2026 blir det år då dahliorna kommer att blomma manshöga i casa de Johansson. 

Igår var en rätt lugn jobbdag. Åkte till Willys och Granngården och köpte människo- och hönsmat, sedan hem och ut i den härliga vårsolen. Gick 7 kilometer, tränade sedan ett corepass och yinyoga. Tillbringade sedan kvällen med att ligga i soffan och läsa och hade det utmärkt. Vid 19.30 masade jag mig upp och vek tvätt samt bäddade rent i sängarna för att slippa göra det som idag. Ikväll är det nämligen styrelsemöte i stallet och då måste allting gå som på räls innan för mötet börjar 17.30 vilket innebär att jag måste åka hemifrån senast 17.00 och innan dess ska jag ha hunnit gå ut med hundarna, städa och äta kvällsmat. Det är lite knöligt, men hellre börja tidigt så att man åtminstone rent teoretiskt kommer hem i någorlunda vettig tid än tvärtom. Minns hur provocerad jag blev när jag var med i en styrelse i en annan klubb och de mötena skulle börja kanske 18.30 och det är väl fine, men det var också alltid någon som var försenad och då skulle man antingen sitta och vänta in den eller de personerna, eller så hette det att mötet skulle börja ändå, men sen när den eller de personerna till slut dök upp så började mötet liksom om från början igen och så gick timmarna. Otroligt irriterande om ni frågar mig, mötesdisciplinens främsta förespråkade. Jag är fortfarande medlem men inte med i den närmaste kretsen i den klubben längre. Något har dock hänt (som inte har med mig att göra ska väl påpekas) för hela styrelsen avgick i princip vid senaste årsmötet. Det är väl något slags föreningslivsdrama som ligger bakom, är inte första och lär inte bli sista gången heller. Pratade med en  person på Ridsportförbundet härförleden angående händelserna som jag skrivit om i den låsta bloggen. Det är väl ingen tröst, men ni är långt ifrån ensamma, sa hen och beskrev hur det stormade i diverse klubbar runt om i distriktet. Fast jag tycker det ÄR en tröst för man funderar ju ändå lite självkritiskt om man själv är en del av problemet och om man kunde gjort något annorlunda (i det här specifika fallet: nej, det är och kunde man inte). 

Som jag längtar efter helgen! Två helger på raken har det varit aktiviteter både lördag och söndag, men nu är det tomt i kalendern. Och min man ska vara i Köpenhamn hela helgen. Och imorgon ska jag a. sluta tidigt, b. på massage. Mmmm. 

 

260311

Igår kändes det som första riktiga vårdagen! 15 grader varmt och skarpt soldis, så underbart. Kommer det ett bakslag nu, och det gör det säkert för det är ju trots allt bara i början av mars ännu, så lär man ju bli deprimerad. Har man en gång kunnat gå med uppknäppt jacka och kika på surrande bin runt vintergäck och snödroppar och krokusar så borde det vara förbjudet för Kung Bore att visa sig. En av de mest tillfredsställande filmscener som finns är i den tecknade versionen av Häxan och lejonet när Vita Häxan är ute och åker i sin släde och plötsligt börjar få det extremt kämpigt eftersom snön har börjat smälta och det visar sig att hennes förbannelse (alltid vinter, men aldrig jul) över landet Narnia är bruten. 

Gick en härlig runda efter jobbet, blev tvungen att ta av mig jackan och knyta den runt midjan, så varmt var det! Kom hem, tränade pilates och yinyoga. Testar just nu en ny grej med yinyogan och det är att undvika vissa av övningarna, till exempel Duvan och Nålsögat. Har ju haft problem med någon variant av falsk ischias sedan någon gång innan jul och fått höra av både kreti och pleti att då ska det fan i mig stretchas. Min kiropraktor har lagt till brasklappen "med måtta", detvillsäga inte dagligen så säg att jag har gjort någon variant av antingen Duvan eller Nålsögat ungefär varannan eller var tredje dag och då fått en ganska intensiv stretch av sätes- och höftmuskler och det har ju varit utmanande men inte ogenomförbart. Däremot har jag inte blivit märkbart bättre, så för ett tag sedan började jag fundera på om jag istället skulle göra tvärtom och ge fan i att stretcha? Men jag gillar ju att göra yinyoga!, och jag gillar ju också att kunna variera mellan de här färdiga yinyogaprogrammen på Vibes så att någon säger vad jag ska göra istället för att jag själv ska behöva ligga och kolla på någon himla timer. Så då bestämde jag mig istället för att byta ut några av de mer för mig utmanande övningarna mot andra som inte tar så himla mycket på just sätesmusklerna. Och! tycker nog, peppar peppar, no jinx osv, att det börjar kännas bättre? Även om det har funnits dagar när jag inte haft jätteont så har det ändå varit som en trötthet och känsla av mjölksyra i sätesmusklerna och röven är ju liksom involverad i varje steg man tar så det är ju en rätt trist känsla.  Försökte lansera teorin att "jag kanske är en sån som inte ska stretcha överhuvudtaget?" för min kiropraktor i måndags, men tyckte nog inte att han köpte den idén rakt av. Men, whatever makes your boat float. Jag hoppas verkligen jag är något på spåren här. 

Idag är det jobb, sedan åka till Granngården och köpa hönsmat, därefter hem och njuta av en "ledig" kväll som det känns när jag inte behöver ge mig iväg någonstans. Imorgon kväll är det styrelsemöte, men sen slutar jag tidigt på fredag och lördagen och söndagen är helt tomma. Och det ska dom förbli!, sa jag till S häromdagen när vi klagade över att det var så djävla mycket nu. Kanske inte jobbmässigt, men i övrigt. Mars brukar annars vara en helvetesmånad på jobbet, men i år kan jag, för första gången någonsin tror jag, unna mig lyxen att kunna jobba fokuserat med en sak i taget istället för att springa som en  skållad råtta och släcka bränder överallt. Kan definitivt vänja mig vid den känslan, hehe.  

Till stallet istället, v 11 2026

Igår sa ridlärare I att Köttbullen hade varit "extremt loj" på första lektionen. Vi får hålla lite koll på henne, sa hon också, det kan ju vara mycket så här års. Fällning, brunst, trött av att ha varit ute i solen, och så det där outtalade som man hoppas ska ha någon naturlig förklaring istället för att det ska vara någon  form av sjukdom.  Jag blev trött av att höra beskrivningen av övningen som var: hörnpassering, öppna längs halva långsidan, 10-metersvolt mitt på långsidan och så sluta längs med resten av långsidan, räta ut, hörnpassering, räta ut, ny hörnpassering och så var det samma sak på andra långsidan, det gick i ett och var svinjobbigt. Köttbullen var dock inte lojare än vanligt, tyckte jag. Men man måste ange tonen och ställa lite krav redan från början, hon får absolut inte gå och dra benen efter sig när man skrittar fram för då har man det emot sig resten av lektionen. Men det är ju inte så lätt för en nybörjare att få till, och då är Köttbullen inte snar att utnyttja situationen till sin fördel. 

Djävlar vad vi fick jobba! Vi var bara fyra stycken, sedan var det en häst som visade sig vara kanske inte halt men definitivt inte ren, så då var vi bara tre. Vi red runt runt och kämpade med öppnorna och slutorna och tiometersvolterna, varv efter varv efter varv. Och Köttbullen blev SÅ FIN. Hennes slutor är kanske inte mycket att skriva hem om, men effekten av att försöka putta in hennes bakdel innanför spåret visade sig i att hon började trampa under och samla sig på ett sätt som var på gränsen till magiskt. Jag kunde känna hur hon tog i med bakbenen genom hela kroppen och hur bogarna började lossna...och där var lektionen slut. Och det var kanske tur för annars hade kanske både hon och jag fallit döda ner. Så nöjd! 

260310

I fredags skulle jag ha haft ett avstämningsmöte med min chef, det har vi varannan vecka, men så flyttade han det hux flux till som igår och EFTER att min arbetstid slutat. Han brukar annars vara rätt så bra på att komma ihåg det, men även solen har sina fläckar och jag vill inte vara den som krånglar och ändrar tider när det inte händer oftare än någon gång då och då, speciellt inte när hans kalender är fullbokad och min just nu inte är det. Kompenserade genom att gå en lite längre runda på lunchen i det alldeles underbart ljuvliga vårvädret. Drog av mig skorna och njöt av känslan av att gå barfota på en remsa visset fjolårsgräs bredvid vägen. Gång- och cykelvägarna är fortfarande fulla av vasst grus så där måste man ha skor, i alla fall nu när fotsulorna fortfarande är lite tunna och vinterklena. Krockade med ett yrvaket bi som uppenbarligen tyckte att min panna kunde fungera som landningsbana, det är väl ändå ett vårtecken som heter duga. 

Var hos kiropraktorn, han knäckte loss låsningar i min bröstrygg så att det efteråt nästan kändes som att jag skulle kunna få huvudrollen i en eventuell nyinspelning av Exorcisten eftersom det nästan kändes som att jag kunde vrida huvudet 360 grader. Lätt överdrift kanske, men det gjorde i alla fall skillnad. 

Sprang efter jobbet, jag kallar den för Pi-rundan eftersom den är 3,14 kilometer. Det gick bra, utifrån mina förutsättningar alltså. Jag är ju i princip nöjd bara kroppen håller och att det inte känns som att jag är på väg att dö jämmerdöden under tiden. Nu kändes det som att jag hade kunnat springa lite längre, men jag besinnade mig och höll mig till Planen. Som är att köra den här distansen åtminstone ett par veckor till för att kroppen ska hinna vänja sig, och sedan öka lugnt och fint istället för att omedelbart hamna i något slags citius, altius, fortius-mode, som mitt undermedvetna alltid tycks göra. 

Åkte hem, svängde inom bibblan för att lämna en bok, gick ut med hundarna. Tränade ett grymt skivstångspass fast med hantlar, var helt död i armarna efteråt så det tog nog där det skulle. Lite yinyoga på det och sen var det soffan en stund innan det var dags att åka till stallet. Det var teori, och vi var flera som kände oss lite slitna. Jag hade kunnat tänka mig en helt kravlös genomgång av hästens tecken och färger, sa jag på skoj, men det blev istället någon slags introduktion till frihetsdressyr där vi alla fick varsin häst som vi skulle få att följa med och stanna bara med hjälp av kroppsspråk. Jag fick Irländskan, hon är rätt brötig att hantera och i början fattade hon inte alls utan bara stövlade på, men det gick bättre och bättre och till sist stannade hon bara jag sträckte upp mig och sköt fram bröstkorgen lite. Detta hade jag helst velat göra med Köttbullen, men hon hade blivit klippt och pysslad med tidigare på dagen så K tyckte det var bättre att göra något med de hästar som bara hade fått gå i hagen. Kul var det hur som helst. Hade mina nya barfota-stallskor på mig och de var lite tröga att få på men SUPERSKÖNA att gå i. 

Idag ska det bli 15 grader varmt! Det märks inte på morgnarna för då är det fortfarande minusgrader, men det gör väl också att det blir såna där soliga fina dagar. Bara att tacka och ta emot.  

Få dem att lyda

Har läst Få dem att lyda av Nina De Geer, detta är handlingen:

Under en kylig valborgshelg försvinner fyra nioåriga pojkar i Stockholm. Ensamvargen Defne Isik får i uppgift att leda utredningen. Sedan Defnes kriminella bror Benji försvann har hon helt låtit sig uppslukas av jobbet. Nu blir hon som besatt av det märkliga kidnappningsfallet och går endast motvilligt med på att ta hjälp av sin nya kollega Joel Andreasson.
När en oväntad vändning sker några dagar in i utredningen verkar fallet först uppklarat, men Defne misstänker att polisen blir lurad. Vad har egentligen hänt med barnen? Vad är det kidnapparen vill få dem att göra?

Jag tyckte den här boken inledningsvis var både rätt seg och med sannerligen stereotypa och rätt  så osympatiska karaktärer. Är man inte väääldigt trött på poliser som är ensamvargar och som får en ny kollega att handleda och de kommer absolut inte överens och så ska halva boken handla om hur Ensamvargen snäser och är helt otroligt otrevlig mot Nya Kollegan utan att någon i omgivningen ens höjer på ögonbrynen, men ändå utvecklar Ensamvargen och Nya Kollegan ett otroligt starkt band och så kommer det en händelse som visar att de ändå är intill sista blodsdroppen lojala mot varandra. Plus att det är rätt så tröttsamt att läsa om poliser som varken äter eller sover men ändå alltid presterar på topp. Osannolikt om ni frågar mig (det var det ingen som gjorde). Sedan tog berättelsen ändå lite fart och blev rätt spännande ett tag, men sedan sipprade alltihop ut i en djävla röra med i mina ögon rätt så långsökta motiv, hela upplägget kändes synnerligen konstruerat och hade det inte varit avsevärt enklare att gärningspersonen bara gjorde jobbet själv istället för att involvera en massa andra och trassla till det för sig? Den här boken får två bensindunkar av fem möjliga.  

260309

Jahapp, då var det måndag, ny vecka och nya tag, igen. När klockan ringde i morse fick jag en förnimmelse av att det var fredag, det var ju sannerligen att gå händelserna i förväg. 

I fredags tog jag en liten (3 kilometer) springtur efter jobbet. Det kändes som vanligt förfärligt att komma igång, ungefär som att försöka hosta igång en gammal skördetröska som stått i någon lada i 20 år, stelt och eländigt. Men igång kom jag och runt kom jag också, om än i ett mycket makligt tempo men det spelar ju mindre roll. Eller ja, det hade ju varit trevligt att vara snabb som en hind, men det har jag ju aldrig varit och nu får man jobba med acceptansen. Jag är inne på mitt 58:e jordsnurr, har artros i knän och fötter samt taxben, då kan man inte vara någon himla Andreas Almgren (i mitt flöde på sociala medier dyker det förvånansvärt (med tanke på att jag väldigt sällan googlar om löpning) artiklar där det talas om hans otroligt effektiva löpsteg och hur snabb han är, som om det var något jag behövde få veta). I wasn't born to run, men man göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har OCH SÅ VIDARE. 

Körde hem i ett lätt endorfinrus, gick ut med hundarna, bestämde sedan att ändra mitt planerade skivstångspass på Vibes till ett lite kortare pass. Hittade ett som hette 5-5-5 som jag bestämde mig för att testa. När jag en gång i tiden, ungefär samtidigt som Karl X Gustaf tågade över isen på Stora bält, tränade något som på den tiden hette boxercise (finns det ens längre?), så hade vi en övning som hette så, det var 5 armhävningar, 5 situps och 5 upphopp. I boxercise tränar man två och två och turas om att slå och att hålla mitsar (som den andre slår på). Då kunde det heta "en minut med raka slag, en minut med krokar, en minut med uppercuts, avsluta med 5-5-5" och det låter kanske inte särskilt jobbigt med tanke på att man ändå får lite vila när man håller mitsarna, men det var det. Är, antar jag. Ibland när tränaren kände sig extra diabolisk så var det samma upplägg fast 10 gånger, vilket då såklart var ännu jobbigare. Så småningom blev det BARA 10-10-10 och när jag och min kompis en gång stönande frågade vart 5-5-5 tagit vägen svarade tränaren bara "den finns inte mer". 
5-5-5 med Vibes var att man varje gång en ny minut påbörjades skulle man göra 5 burpees, 5 armhävningar och 5 fällknivar, sen fick man vila resten av minuten, i 10 minuter. Den första minuten gick  välsådär, jag hann precis klart och då var det ju dags att börja på nästa 5-5-5 och jag tänkte att det här går ju aldrig, men så såg jag att Sanna och Jenny inte gjorde hela burpees utan någon slags lightvariant där man liksom bara hoppade in med benen. Då gjorde jag också det och då fick jag kanske 20 sekunders vila per minut och då gick det bättre. Körde sedan ett pass yinyoga. Kokade soppa och stekte pannkakor till kvällsmat som vi åt och kollade på ett avsnitt av Legenden. Sedan gick min man upp för att spela piano och jag satt kvar och tittade klart på Parterapi i Gagnef samt en liten dokumentär på SVT som hette Brytbussen som handlade om de som måste bryta i Vasaloppet och får åka buss till Mora istället för att skida i fäders spår för framtids segrar eller vad det nu heter. Förvånande att det finns folk som verkar tycka det är rimligt att åka Vasaloppet utan att ha tränat, ja vissa hade ju knappt ens stått på ett par skidor. Det är ju ändå NIO MIL? Minns när jag stod i startfållan till Göteborgsvarvet och man hade tränat som ett djur hur länge som helst och så hörde jag två killar diskutera sina träningsupplägg, varav den ena självsäkert och på fullt allvar hävdade att "jo, men jag har sprungit 7 kilometer tre gånger så det här ska nog gå bra". Det självförtroendet skulle man ju vilja ha. Eller kanske inte.

I lördags gick jag långpromenad, åt lunch, åkte till stallet och var med på ett möte. Åkte hem, tränade yinyoga, lagade middag. Sedan var det dags att bli kulturella eftersom vi skulle gå på teater med min son och hans fru. Vi såg musikaken Sound of Music, det känns som att jag är den enda människa i hela världen som aldrig sett filmen så jag hade inga direkta referensramar. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i musikal, men man får ju ändå beundra själva hantverket. Det är ju LÅNGA djävla låttexter som ska läras in och sjungas samtidigt som man ska agera, och jag tänker att om man kommer av sig är det nog inte bara att improvisera lite hur som helst för det ska ju stämma med musiken och hela alltet också. Stor respekt. Sen tyckte jag väl själva Sound of Music var lite VÄL äppelkäck, även om det också fanns ett politiskt budskap som jag inte haft en aning om, trodde bara det var en sång- och dansfilm om präktighet och kärlek. Jaja. Nu har jag sett den. Det var en LÅNG föreställning, vi var inte hemma förrän 22.30. 

Igår vaknade jag med huvudvärk som inte på något sätt stod i proportion till lördagskvällens nyktra  kulturgärning, det kändes som att jag varit ute och supit i fjorton dagar och fjorton nätter. På agendan stod konferens med styrelse och personal i stallet. Jippi. NOT. Jaja, det var bara att kravla upp, äta frukost, svepa en dubbel treo och ge sig ut på promenad. När jag kom hem igen hade huvudvärken avtagit. Åkte till stan, konferensade mig genom dagen, beslöt sedan att eftersom jag varit där innan och hjälpt till att ställa i ordning och koka kaffe och greja med projektor, PLUS att jag hade förberett allt med program och presentationer, så behövde jag faktiskt inte stanna kvar och hjälpa till att städa efteråt. Fast man känner sig ändå lite som ett as när man smiter iväg och det finns saker kvar att göra. Var hemma vid 15.30, slöade i soffan en stund, sedan var det dags att laga och äta middag och så var det kväll och dags att gå och lägga sig. 

PUH. Den här veckan är det styrelsemöte på torsdag, men annars ingenting. Framför allt ingenting i helgen och min man ska åka till Köpenhamn, så jag ser fram mot egentid. Har dessutom bokat in massage på fredag så att jag liksom kan gå in i ledighet med rätt sinnesstämning både fysiskt och mentalt. Hoppas jag i alla fall. 

 

260306

Igår var det första torsdagen i mars, och som smålänning i exil så får man ju nuförtiden då fixa marsipantårta till sina kollegor. Eller ja, jobbet betalade så det enda jag behövde göra var att åka och köpa den och eftersom jag ändå skulle åka och handla till vår gemensamma fredagsfrukost idag så var det ju ingen större uppoffring från min sida. Tänkte jag och åkte till Willys, hade tänkt göra det enkelt för mig och köpa en sån där fryst variant. Men det visade sig vara helt utplockat i hela den sektionen i frysdisken så jag fick ånga vidare till Ica och såg framför mig hur jag vallfärdade som en vettvilling runt hela djävla STAN för att få tag på en tårta. Men det räckte med en sväng inom Ica och det visade sig att de dessutom hade jättefina färska (eller vad man nu kallar tårtor som inte är frysta) som till och med hade texten "fössta tossdan i mass" skrivet på locket. Så det blev ju en liten kvalitetshöjning där jämfört med ursprungliga planen. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, pratade i telefon med min bror utan att överhuvudtaget nämna första torsdagen i mars eftersom detta är ett nypåfund och verkligen inte en djupt rotad lokal tradition från snudd på Nils Dackes dagar som många icke-smålänningar tycks tro. Hade inte nån på jobbet nämnt det tidigare i veckan så hade nog den här dagen gått rätt så obemärkt förbi för min del. I min familj är marsipantårta mer förknippat med jul, för min pappa fyllde år den 23 december och han önskade sig (och fick) alltid marsipantårta på sin födelsedag. Och då var traditionen att man på julaftons morgon fick äta överbliven marsipantårta TILL FRUKOST samtidigt som man tittade på Jullovsmorgon (TV PÅ MORGONEN!). Det var liksom höjden av lyx och flärd, tyckte man på den tiden. Men det är verkligen inte en tradition som har stått sig i vuxen ålder, skulle nog hellre vara utan frukost (vilket verkligen annars är ett big no no i min värld) än att inleda dagen med att äta tårta nuförtiden.

Städade huset, tränade yinyoga och kände mig sedan redo för soffan. Min man kom hem och vi fikade och babblade en god stund för vi har liksom gått om varandra en hel massa dagar i rad, känns det som. Kom senare på att jag glömt att träna pilates, men då var klockan närmare 20.00 och jag hade verkligen inte lust att veva igång mig själv igen, så det gjorde jag inte heller utan gick och lade mig med min bok. Har tragglat ett bra tag med Få dem att lyda av Nina De Geer och varit nära att ge upp p g a synnerligen trista och osympatiska karaktärer, men nu tyckte jag ändå att den började ta sig lite. 

   

Nu är det fredag! Idag ska jag springa en liten pytterunda efter jobbet för att se hur det känns. Sedan blir det ett skivstångspass med Vibes (fast utan skivstång för det har jag ingen, men jag har kört det med hantlar och det går också bra) och slutligen tänkte jag vara lite präktig och koka soppa till kvällsmat. I helgen väntar möte i stallet på lördag och styrelse/personalkonferens på söndag. Men sedan är den här ganska intensiva perioden som har varit de senaste veckorna över för den här gången. Längtar redan till nästa helg då jag inte har ett dugg inbokat utan bara kan måsla omkring hemma och återhämta mig. Även om det är roliga grejer man gör så tar det ändå en del energi. Och det ÄR rätt kämpigt att bo tre mil från sin förening när man rent fysiskt behöver vara där flera gånger i veckan, det blir mycket körande och det är inte direkt min favoritsyssla eftersom jag också kör i princip exakt samma väg till och från jobbet vareviga dag. Jaja. Nog med gnäll, nu är det dags att spotta i nävarna och börja jobba. 

Ett årsmöte kom och gick

Ett årsmöte kom och gick

260305

Igår lossnade det för mig i ett projekt som jag kämpat med i evigheter utan att riktigt komma igång, eller i alla fall inte så mycket att det har funnits något konkret resultat att visa upp. Har tagit över det efter en kollega som slutat och övriga inblandade bara "men hen har gjort så mycket som är bra, det är bara att fortsätta". Men jag har inte varit enig med att det har varit sådär himla bra även om jag vid första anblicken också tyckte det, men jag har inte heller riktigt fått ihop tankarna kring hur jag ska kunna förändra och förbättra. Men igår fick jag någon form av snilleblixt och fick väl mer gjort på en dag än vad jag fått de senaste veckorna. Avseende det projektet alltså. 

Gick en promenad på lunchen och njöt av solen och av att ha en tunnare jacka utan att för den sakens skull frysa. Det blåste förstås en del, så den upplevda värmen var väl egentligen inte jättemycket att hurra över, men det kom ju också partier där det var helt vindstilla och man kunde känna våren. Mmm. 

Jobbade klart, åkte hem, gick ut med hundarna, gick till bibblan för att hämta och lämna böcker och till affären för att hämta ett paket. Hade köpt ett par barfotaskor av lite mer robust vinterkaraktär för att kunna ha dom i stallet istället för de allvädersstövlar som jag har nu de stunder när jag inte rider, dom funkar kortare stunder men jag märkte när jag hade stalltjänst i söndags och det blev ett antal tusen steg, att jag får ont i fötterna, främst i hallux valgusknölen, av dom. Vinkeln på mina stortåleder är ungefär 34° vilket räknas som "grav hallux valgus" enligt 1177, som grädde på moset har jag dessutom diverse artrosfynd i tålederna (men jag vet också att när det gäller artros kan man ha väldigt mycket problem som inte syns på röntgen och man kan också se väldigt mycket på röntgen som man inte alls har bekymmer med så det där får man ju ta med en nypa), men sedan den dag i nådens år 2011 när jag bestämde mig för att testa barfotaskor så har jag väldigt, VÄLDIGT sällan problem med hallux valgus (artrosen är däremot en utmaning, men jag rehabar på). Problemet som uppstår är ju stallmiljön, där det helt enkelt inte känns bra att ha barfotaskor. Inte för att en vanlig gympasko skulle vara ett bättre skydd om 500 kilo häst skulle  få för sig att parkera sin hov på ens fot, det är väl bara en känsla av att man är extremt utsatt men den känslan är inte så trevlig. Har därför investerat i ett par barfotagympaskor av lite mer stadig modell än de jag i vanliga fall använder och de funkar toppen, men det är ju tyvärr inget man använder när leran står en upp till fotknölarna. Så nu blev det en investering till av en jodphursliknande barfotasko. Den var skön, egentligen tyckte jag nog att sulan var lite väl tjock, men även om barfotaskomarknaden har blivit cirka tusen procent bättre än 2011 när det i princip bara fanns Vibram Five Fingers (som jag hatar) och Aquasocks att välja på så finns det ändå inte oändliga valmöjligheter, så man får väl ta det onda med det goda. Den var i alla fall bred och platt, ZERO DROP som de (vi?) insatta säger och det är ju minimikriterierna för en vars fötter är designade i Ankeborg. 

Tränade ett corepass och så lite yinyoga. Fick ett mail från arrangören till ett litet lopp som jag anmälde mig till i höstas: Nu är det bara 6 veckor kvar. GULP! Har inte sprungit en meter sedan i november någon gång, först kom det ju snö och där går min gräns för vad jag vill utsätta mig för, sen fick jag ju problem med någon slags variant av ischias innan jul, och sen kom det mera snö. Men nu är både det ena och det andra förhoppningsvis historia så det börjar bli hög tid att ta en liten runda och känna sig för. Är bara ett 5-kilometerslopp så det ska väl gå att kravla sig runt med delar av äran i behåll ändå, men några kilometer i kroppen innan hade väl inte varit så dumt. Får bli imorgon efter jobbet, för idag är det städning och handling på schemat. Gäsp. 

260304

Gäsp, vad jag är trött. Det tar på krafterna att vara i farten och igång hela tiden, i alla fall mina. Förra veckan hände det grejer efter jobbet varje dag utom fredag, men då hade jag å andra sidan en sjudjävla jobbdag, plus grejer både lördag och söndag. Den här veckan är väl inte lika blodig, men det är aktiviteter både lördag och söndag vilket gör att den där återhämtningen kanske inte riktigt blir vad den borde bli. Men sen lugnar det ner sig. Ser redan fram mot nästa helg då min man och hans kompis ska åka till Köpenhamn och jag har dessutom tagit ledigt halva fredagen för att gå på massage och ha det lite gött. Har liksom inte riktigt fått snurr på massagen, jag brukade ju gå cirka en gång i månaden för det tycker jag att jag är värd, men någon gång förra året så blev det av oklar anledning längre och längre mellan gångerna, senaste gången var typ i november eller så. Vet inte om det är för att stället jag går till nu är lite dyrare och  jag då känner att det måste vara Exakt! Rätt! Tillfälle! för att boka in massage. Ska gärna vara direkt efter jobbet och det får inte vara något annat jobbigt som händer den dagen som liksom riskerar att ruinera den kombinerade känslan av avslappning i kombination med lite lyx och flärd. Men jag vet inte, det kan lika gärna bara bero på att det helt enkelt inte blir av, anledning okänd. Men nästa fredag så. 

Otroligt irriterande dialog mellan mig och PC igår. Det här med IT-säkerhet är inget man tar lätt på i vårt företag och vi får gå små kurser hela tiden om hur man kan sålla bort spam och phishing och malware och allt vad det heter. Vi har till och med fått lära oss att om ens chef ringer och ber en skicka ditt eller datt så ska man inte lita på det för kan med minst lika stor sannolikhet vara en AI-robot som kopierat ens chefs röst (då ska man ställa en kontrollfråga som bara någon som känner en personligen kan svara på, till exempel: vad heter mitt husdjur? eller: vart åkte jag på semester förra sommaren?, och på så sätt sålla AI-agnarna från vetet) och vår IT-support har sagt att man generellt ska förhålla sig väldigt skeptisk till mail med främmande avsändare och är man det minsta lilla osäker så kan man skicka frågan till dom. 

Förra veckan kom det ett mail från vad som skulle kunna vara vårt lönesystem där det stod att mitt bankkonto nummer (sic!) hade uppdaterats. Särskrivning måste väl ändå vara ett tecken på att allt inte står rätt till?, kan man ju tycka. Skickade en skärmdump till IT och en skärmdump av min googling av avsändaren som sa att baserat på sökresultat var det hög risk att mail från den avsändaren var spam eller phishing eftersom det inte var den officiella och legitima webbplatsen som hette något snarlikt. Som det ju brukar vara när det handlar om nätbedrägerier.  IT-supporten svarade: Bare slet den og try ikke på nogle eveneuelle links eller vedhaeftninger i mailen. När en pragmatisk dansk säger något så vill man ju tro på det, va? Så jag delete:ade mailet och när någon sen frågade mig om det så svarade jag att supporten har sagt att det är spam så det ska bara SLETTES. Sen igår kom ytterligare ett mail från samma avsändare och med en länk och uppmaning att gå in och ändra sina inloggningsuppgifter. Det luktar väl också RÄTT skumt, va? Jag och PC kom att tala om det när jag sa att jag hade pratat med X och sagt att det var spam, men PC bara: nej, det är inte spam, det är från lönesystemet. 
Jag: Jaha, men jag skickade det till IT-supporten och de sa att det var spam och att man INTE skulle trycka på några länkar.
PC: Det är fel, det stämmer inte. Det är för att vi ska byta lönesystem. Jag tryckte på länken och har varit inne och kollat och det stämmer. 
Jag: Ska vi byta lönesystem? Varför det?
PC: Det vet jag inte, men det ska vi, så det är därför de här mailen kommer. 
Jag: Jaha, men jag googlade på avsändaren och då stod det att baserat på sökresultaten var det med största sannolikhet spam eftersom den officiella avsändaren från lönesystemet är [den här] och inte [den som skickats]. 
PC: Ja, men det är fel. 
Jag: Vem är det som har bestämt att vi ska byta?
PC: Det vet jag inte, HR kanske?
Jag: Det hade ju varit bra om HR i så fall hade skickat ut ett mail med information om att nu kommer det att komma ett mail från lönesystemet där ni ombeds logga in, så att man vet att det inte är spam.
PC: Du behöver ju inte skälla på mig för det!
Jag: Jag skäller inte, jag sa bara att det hade VARIT BRA om HR hade mailat ut information om detta.

Blir så trött på den här typen av diskussioner, inte vad som sägs utan HUR det sägs, i en ton som att det är jag som är problemet när det nog i själva verket handlar om att PC kände sig dum som så aningslöst tryckt på en länk trots att vi har gått tusen kurser i IT-säkerhet där regel nummer ett är att INTE KLICKA PÅ NÅGONTING SOM MAN INTE ÄR SÄKER PÅ. Det är inte första gången som jag reser ragg inombords när jag för en diskussion med PC eftersom hen så himla lätt går i försvar och får taggarna utåt och i det läget handlar det för PC bara om ATT HA RÄTT, och då kan hen inte backa en endaste millimeter ut från det och se att det finns andra färger än svart och vitt (svart är för övrigt ingen färg, men ni fattar). 

Jaja, det är väl bara att skita i, men ändå irriterande. Något som inte alls var irriterande var vädret, igår var det nämligen sol och kanske så mycket som 12-13 plusgrader. AAAAAH. Gick en liten promenad på lunchen och fick njuta av den ovana känslan av att känna sig varm och vara tvungen att knäppa upp jackan. 

Åkte hem, gick ytterligare en promenad, tränade sedan pilates och yinyoga och så var det stallet på det. Hemma vid 21, ner i bingen och nu är det en ny dag. Idag har jag ingenting efter jobbet så det ska bli skönt att bara vara. Hoppas på lika fint väder också! 

Till stallet istället, v 10 2026, pt 2

När jag körde till stallet igår funderade jag på vad tredje dagen med dressyrträning skulle innebära. Söndagen kändes ju toppen, måndagen katastrof, vad skulle det bli av tisdagen? HELT OKEJ, visade det sig. Köttbullen kändes samarbetsvillig och även om vi hade lite diskussioner kring vänsterställningen så var hon långt ifrån så tjurig som hon varit i måndags. Övningen var att rida hörnpasseringar och sedan in på bågar utmed långsidorna i skritt, trav och galopp. Är MYCKET nöjd med hur det gick, särskilt i galoppen för det blir ju som förvänd galopp i bågen och Köttbullen fixade det like a boss. I båda varven. Kände mig alldeles otroligt uppåt efteråt, trots att vi skulle ge två hästar medicin och båda dräglade ut en blandning av halvtuggat hö och flytande Andapsin över mig så jag stank av artificiell vanilj. Det var kanske inte så att jag trallade runt med hoppsasteg rent fysiskt, men i sinnet. I SINNET, och det är det som räknas. 

260303

Igår vid 11.30 kom det ett sms från kommunen att vattnet skulle stängas av på vår gata mellan klockan 13 och 15 samma dag på grund av underhållsarbete, "men det går bra att spola upp vatten innan dess". Ja, om man hade varit hemma och kunnat göra det kanske? Nu räknar de kanske med att de flesta som jobbar kanske ändå inte kommer hem förrän efter klockan 15, men ändå? Hur svårt kan det vara att skicka ut ett sånt sms någon dag i förväg, det är väl inte som att de sitter och kastar tärning i VA-avdelningens fikarum om vilken gata som ska grävas upp och underhållas just idag? Jaja, det var väl kanske inte hela världen, min man orerade och gick på om "tänk om man haft någonting som kyldes med vatten, då hade det ju varit helt kört". Fast det är ju inte som att kyla kokta ägg, ett kylsystem är ju precis som ett vattenburet värmesystem slutet och inte beroende av  att det finns inkommande vatten i ledningen annat än om det behöver fyllas på. 

Satt igår och våndades över min jobbkalender. För ett tag sen sa min chef att det hade väl varit bra om jag kunde vara några dagar på den danska fabriken i samband med en revision veckan innan påsk, och jag säger ju alltid jajamensan! till allt han föreslår, så då blev det bestämt. Sen skulle det också  enligt honom vara finemang om jag kunde vara någon dag på huvudkontoret på (eller heter det i?) Kastrup veckan efter påsk och jämfört med att åka till den danska fabriken som ligger långt bortanför och nedanför Stora Bält så känns det ju som en barnlek att bara ta tåget över Öresund, så jag sa (givetvis) ja till det också. När Projektledaren (som jobbar på Kastrupkontoret) fick reda på det så tyckte hon att jamen kan du inte stanna en dag till så kan vi jobba lite tillsammans? och självklart sa jag ja till det också. Kände sedan att helvete vad det blev mycket på en gång, och eftersom jag måste vara på plats i arla morgonstund så måste jag åka söndag eftermiddag veckan innan påsk, och även vika annandag påskseftermiddagen till att resa, så att det plötsligt kändes som att hela påsken, som ju är min all time high favorithögtid, krympte bort och försvann till ingenting.

MEN då kom fiffiga jag på att man kan ju faktiskt ta ut några semesterdagar. Jag är så SJUKT dålig på det, alltså jag har ju semester på sommaren och runt jul och de senaste två åren har jag ju också gett mig själv höstlov (mycket uppskattat), men för att vara en som år ut och år in säger att jag ska bli bättre på att ta ut lite strödagar då och då resten av året så är det en förbluffande stor summa outnyttjade semesterdagar och arbetstidsförkortning som betalas ut i pengar varje år till undertecknad. 

Eftersom påsk ändå är några veckor fram i tiden så gjorde jag mig snabbt ledig på skärtorsdagen, som ju är röd röd dag i Danmark så det är ändå ingen som bokar några möten då. Då får jag ju ändå fyra hela dagars påskledigt, så det blir ju toppen. Sen tog jag ledigt torsdag och fredag veckan därpå, eftersom jag kände att jag fan i mig nog behöver det om jag ska vara på resande fot och därmed också dränera mitt sociala energikonto. Kände mig som världens lyxlirare, men det kan jag väl få vara någon gång. Den helgen, alltså veckan efter påsk, ska min man och hans kompis åka till Berlin torsdag till söndag (detvillsäga förutom långhelg så är det LÅNGHELG MED EGENTID!), och jag har ett svagt minne av att han sa att han tänkte att han skulle åka med mig in till stan på morgonen på torsdagen, minns inte om det var för att det inte gick några bussar eller om han bara ville vara säker på att komma in till stan med goda marginaler. Hade ju varit synnerligen trist att sumpa en hel resa bara för att första avgången av Skåneexpressen är inställd på grund av personalbrist (vilket till exempel hände härom morgonen). Men då får jag väl kliva upp och skjutsa in honom i så fall, det blir inte sämre ledighet för det. 

Var mycket nöjd med detta tilltag. Åkte sedan hem, trixade mig förbi grävskopor och annat löst VA-folk som förvandlat vår lilla gata till en bombkrater, gick upp i skogen med hundarna. Lyssnade på Historiepodden, där jag nyligen bestämt mig för att bli prenumerant och kan numera njuta av att slippa  lyssna på reklam. Kom hem, tränade ett pass med hantlar och kettlebell där en av övningarna var bulgarian split squats. En gång i tiden bestämde jag mig för att jag ALDRIG MER skulle göra bulgarian split squats p g a att jag verkligen HATAR den övningen och det p g a att det gör så djävla ont i knäna och även i foten (som vilar på stolen) och i fotleden och FAN I MIG ÖVERALLT. Tänker (tänkte) också att det finns ju tusen andra övningar man kan göra som träning, det är ju inte som att det är bulgarian split squats or die. Men det var ju innan jag började träna med Vibes och någon annan sätter ihop ens träningspass (vilket ju är halva grejen med Vibes tycker jag, att man kan få variation i träningen fast någon annan gör tankejobbet med att sätta ihop passen åt en). Så sedan dess har jag gjort åtskilliga burpees (som är en annan övning som jag en gång i tiden bestämde mig för att ALDRIG MER GÖRA) och nu blev det alltså bulgarian split squats igen. Fick dock det fenomenala tipset att hålla balansen genom att hålla i en stång eller käpp eller liknande och vips blev de här bulgarian split squats (där jag aldrig tyckt jag fått till tekniken ordentligt men tänkt att det beror väl på mina stela djävla knän och halvtaskiga balans) görbara på en helt ny nivå. Kände mig mycket nöjd med det och kan liksom inte fatta att jag inte kommit på det själv, men det är väl lite som att jag tänkt att det varit fusk.

Sen var det yinyoga, kvällsmat och så iväg till stallet och hem igen.  Idag blir väl ungefär samma upplägg, så det är väl bara att tuta och köra. 

Till stallet istället, v 10 2026, pt 1

I söndags funderade S och jag på om måndagens ridlektion skulle bygga vidare på söndagsträningens härliga känsla eller inte. Det blev inte, i alla fall för min del, S var nog rätt nöjd med gårdagens lektion. Men jag var det inte. Vi skulle rida skänkelvikning och Köttbullen vägrade blankt att ta vänster skänkel. I högervarvet gick det bra, men sidförande för vänster skänkel blev just ingenting. Peta på med spöet hjälper inte, då ångar hon bara på rakt fram istället, och förhållningar i det läget skiter hon lite i och med tanke på att jag ändå har ett rätt skarpt bett så vill jag inte heller ta i för kung och fosterland. Med facit i hand skulle jag ha renodlat hjälpen med att göra lite framdelsvändningar åt vänster i skritt så att hon kom loss. Men jag fokuserade på att få henne i framåtläge, för K hade sagt att hon varit trött på den barnlektion hon gått lite tidigare på kvällen. Tyckte inte hon kändes särskilt trött utan det gick fint ända fram tills att vi skulle rida övningen. Blev på så dåligt humör, vilket inte hjälper det minsta såklart. Det blev inte bättre av att Häxan red igen i vår grupp och hon är ju fan i mig överallt och ingenstans på en och samma gång, gärna exakt där man själv har tänkt att rida, plus att vi hade en praktikant och hon formligen stank av parfym. Vem häller ens på sig parfym när man ska till stallet? Att ungdomar gör det är väl en sak för de begriper kanske inte bättre, men vuxna människor? Plus att hon pratade så tyst att jag inte ens hörde hälften av vad hon sa. Sa inget jag heller, för man vill ju inte framstå som en surkärring. Men det var jag. Tyckte inte heller jag fick några bra råd av någon, och kände mig dessutom mest som en sån där som säger Det har jag provat och det fungeeeeerar inte om allt som föreslås, vilket ju inte är särskilt konstruktivt och inte en sådan människa jag vill vara. 

Aja, det är bara på det igen. 

260302

Det där med att tänka att man ska börja ett nytt liv vid nyår är ju inte särskilt smart för i januari och februari handlar det ju fan bara om att ÖVERLEVA, sa min dotter häromdagen när vi talade om väderprognosen, temperaturen och LJUSET som om det vore den sista vattendroppen under en ökenvandring. Januari gick ändå rätt fort, men februari har varit ofattbart kämpig med den här ihållande kylan och snön. Men nu är det äntligen mars! Vår! Plusgrader! Barmark! 

Idag är det skarp deadline för att avsluta Projektet 2025, och jag slirade in över mållinjen med mina delar i fredags eftermiddag. Rent teoretiskt hade jag ju haft några morgontimmar på mig idag också (eller varför inte "du har ju hela helgen på dig"), så det var väl inte som att det var på håret SÅ, men jag gillar verkligen inte att vara så sent ute. Men så är det när man är sist i kedjan, the story of hela mitt arbetsliv känns det som. Åkte och handlade, sedan hem och ut med hundarna. Gick en runda i SKOGEN för första gången sedan snön kom i början av februari. Det var klafsigt och lerigt och blött, men i alla fall barmark. Mmm. Kom sedan hem, dödstrött. Sket i att träna, gjorde bara lite yinyoga och sedan lade jag mig som en död sill på soffan. Min man kom hem, vi åt hämtmat och kollade på sista avsnittet av A Knight of the Seven Kingdoms. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den serien, den är ju snyggt gjord, bra skådespeleri  och sådär, men det är väldigt mycket utfyllnad och det händer ju ingenting? Känns som att man hade kunnat koka ner alla avsnitt till ett enda program på kanske max 20 minuter. 

Gick och lade mig tidigt för jag skulle upp tidigt på lördagen. Gick upp, åt frukost, gick ut med hundarna, åt second breakfast, åkte sedan till stallet. Städade i klubbis för vi skulle få besök av en hel flock lokala politiker som var ute på någon slags föreningarsbesökarturné och så hade de undrat om inte vi kunde ordna med lite korvgrillning till lunch (de skulle stå för omkostnaderna), och när folk som fattar beslut om de bidrag man är beroende av för sin överlevnad säger hoppa så säger föreningen hur högt?, så vi hade dragit ihop ett djävla gäng för att städa och grilla korv och så vidare. Det var rätt stressigt för man hade bara 45 minuter på sig att presentera sin förening, och det tar ju avsevärt längre tid att ha rundvandring i en förening som har flera olika stall, två ridhus, utebanor, rasthagar och så vidare än vad det tar att ha rundvandring på till exempel en tennisklubb, föreställer jag mig åtminstone. Sen skulle de ju utfodras, politikerna alltså, och under tiden skulle jag hålla en liten presentation kring vår förening, vår vision och våra behov som jag (om jag får säga det själv) hade knåpat ihop en rätt snygg powerpointpresentation på. Som vanligt var det trassel och panik när en dator skulle kopplas in till tv:n i klubbrummet, för min privata dator kan inte användas för den är så ny att den inte har hdmi-uttag och tv:n är så gammal att den inte har USB-C och aldrig blir vi färdiga att skaffa en adapter heller. Men K har en dator med hdmi-ingång, så jag fick låna den, men sen är det vägguttaget närmast den vägghängda tv:n som är sönder så man får hålla på och greja med förlängningssladdar och sen när vi fått liv i allt så lyckades jag inte spegla skärmen så att den syntes både på datorn och på tv:n. Men det syntes ändå på tv:n så jag vågade inte greja mer med det utan fick istället hålla min presentation halvt vänd bort från publiken. Men det gick väl ändå skapligt tycker jag, och de var intresserade och ställde frågor. Sen hastade de vidare till nästa förening som väntade, och vi kunde pusta ut. Var HELT SLUT efteråt, det var ändå en viss anspänning kring det här besöket, det hade också ackumulerats anspänning tidigare i veckan inför årsmötet och så vidare. Men nu var det åtminstone över, vi hade gjort så gott vi kunnat och mer kunde vi väl inte göra. Åkte hem, min man satt som klistrad framför CNN eller om det var BBC News och deklarerade att NU ÄR DET KRIG!, avseende USA:s och Israels attack mot Iran, och poängterade att jag måste tanka för nu skulle bensinpriset skjuta i höjden. Finns väl ändå lite fler avigsidor med krig än det, kunde jag väl känna, men men.  Tränade yinyoga, störtdök sedan ner i soffan och låg där som en död sill tills det var dags att masa sig ut i köket och laga middag. Vi åt och började kolla på en (för oss) ny dansk serie på Netflix, Legenden, den var rätt bra. Gick sedan och lade mig eftersom klockan stod på orimliga 04.00 på söndagen. Det är inte orimligt att gå upp klockan 04, det gör jag ju varje arbetsdag, men på en djävla söndag!?, kände jag. Gick en mil med hundarna, 07.30 satte jag mig i bilen och åkte till stallet där S och jag skulle ha stalltjänst och så var det ju också träning för dressyrtränare. Allt gick bra, jag gillar ju att jobba i stallet och S och jag jobbar bra ihop. Det var blåsigt och egentligen inte särskilt varmt, men solen sken och fåglarna kvittrade, så när vi skulle äta lunch mikrade vi lite korv som blivit över från politikerbesöket och satte oss i en hörna där det nästan var lä och bara NJÖT. Vi var väl klara med allt vid 13.30 ungefär, men då hade vi ju också ridit för tränare. Annars hade vi nog varit klara vid lunch. Åkte hem, tränade yinyoga och landade sedan i soffan. Tvingade mig själv att läsa lite, för hela veckan tycker jag min såkallade avkoppling bara har bestått av dumscrollande på telefonen. Lagade middag, vi åt och kollade vidare på Legenden och sen var det läggdags.

Nu väntar en vecka som åtminstone på pappret är lite mindre krävande än den förra. Ridning ikväll och imorgon, sen är det mest helgen som är fullbokad. Möte i stallet på lördag förmiddag, teater på kvällen, konferens med styrelsen och personalen i stallet på söndagen. Anar också att det blir en del fix inför denna i veckan som kommer, men en sak i taget. Nu: jobbelijobb. 

Till stallet istället, v 9 2026, pt 3

Igår var det dags för träning för dressyrtränare för mig och Köttbullen. Hon var lite upprörd, det är hon alltid när det inte är som vanligt. Hon är ju oerhört flockbunden, så för att hon inte skulle gå i taket när kompisarna fick gå ut i hagen och inte hon så ledde jag över henne till storhästdelen av stallet, där det stod ett par hästar kvar inne, och släppte in henne i en tillfälligt tom box. Andra hästar är väl okej som sällskap, men det är inte rätt!, tycker Köttbullen. Men det låg lite hö kvar i låneboxen, så då accepterade hon sitt bittra öde. Men hon var inte helt nöjd när vi sedan skulle ut och skritta fram i paddocken, hon ville absolut inte stå stilla när jag skulle sitta upp utan trampade runt och höll på. Det var ganska blåsigt, vilket hon i normala fall inte bryr sig ett dugg om. Men nu när hon var "ensam" (= bara en häst som sällskap, och det var inte en häst från FLOCKEN så det var väl med nöd och näppe det dög) så var det plötsligt jetelezkigt med blåsten. 

Själva träningen gick riktigt bra. Av någon anledning ville Köttbullen plötsligt inte ställa igenom ordentligt till vänster, det är ju annars högersidan som är hennes svåra. Fick lite skäll för att jag var för mesig, det var befogat även om jag inte tycker om att ta i med handen. Fick också bra tips på att ge efter helt kort på tygeln när Köttbullen lägger sig i handen, men sedan plocka upp stödet igen. Testade detta och helt plötsligt trampade hon på under sig utan att det kändes som att jag hade två ICA-kassar i händerna! Just där och då i alla fall, hon lär nog hitta knep för att komma runt det, hehe. Galoppen var slutligen heeeelt M-A-G-I-S-K, så lätt och luftig och till och med lite samlad (med Köttbullemått mätt alltså). Det är nog så nära religion man kan komma, sa jag lyriskt till A när vi snackade efteråt. Nu återstår att se om dagens ridpass blir något man kan bygga vidare på, eller om det blir motstånd. Det finns ju viss risk att Köttbullen har lite träningsvärk, det har nämligen jag. Vi får väl se vad vi kan åstadkomma ikväll.