They will not speak, they will not hear, they will not see

 Igår tog jag tag i det här med att åka på drop in-röntgen. Det är roligare med drop in-ridning, kan jag konstatera. Jag röntgade ju mina knän när jag fick artros, då var jag där direkt när de öppnade på morgonen och det gick hur snabbt och smidigt som helst, men nu tänkte jag naivt Jamen det går säkert lika bra på eftermiddagen och det gjorde det såklart INTE. För det första tog det tusen år att hitta en parkeringsplats, herregud vad det var knökfullt överallt. Cirklade varv på varv på varv innan jag till slut var tvungen att stanna för det var en som försökte manöverera in en jätte-SUV i en parkeringsruta som var ganska smal från början och där folk dessutom hade ställt sig så att det inte gav mycket mer än exakt rutans storlek och man vill ju gärna kunna komma ut också utan att behöva krypa ut genom bagageluckan eller nåt. Jätte-SUV:en gav upp efter ett par försök och då kunde jag trixa mig in och åla mig ut. Vem i HELVETE har mätt upp de här rutorna, det borde väl finnas en standard för sånt och dessutom kan man väl föreställa sig att det vid ett sjukhus i högre grad än annars förekommer att folk är lite allmänt kryckiga och kanske inte förmår att röra sig som magdansöser för att ta sig ur ett fordon utan att stöta i ett annat? Hur som helst. Tog mig upp på andra våningen där röntgenavdelningen låg, anmälde mig i kassan och blev anvisad ett väntrum där det redan satt 5-6 åldriga personer. Jag är ju inne på mitt femtiosjätte jordsnurr, men i det sammanhanget var jag alldeles oerhört ung och vital för de andra hade associarer som: rullstol, kryckor, personlig assistent. På väggen hängde det en skylt med prioriteringsordningen på röntgen, som var: 1. Akuta fall. 2. Bokade tider. 3. Drop in. Beredde mig på att vänta i evigheter, särskilt som det när det nästan var min tur rullades in en gubbe som berättade för någon att han ramlat på vårdcentralen, vilket kändes som ett akutfall. Hann med att scrolla igenom Facebook och Instagram, svara på mail samt fixa den där djävla FREJA+-legitimationen, den här gången med mitt körkort innan det blev min tur. Själva röntgenproceduren tog cirka två minuter och inte för att jag tror att de kommer att hitta något, men nu är det i alla fall gjort. 

Kom hem, tog med hundarna på promenad, tränade tabata och hade sedan en otroligt meningslös diskussion slash tjafs med min man angående smulor. Kände mig som hon i den tecknade serien Ensamma mamman, och man kan ju tycka att vad är det att tjafsa om, men när jag har skurit en brödskiva så sveper jag smulorna från skärbrädan ner i vasken och sedan spolar jag lite vatten så att de samlas i silen och sen tömmer jag silen i byttan-med-sånt-som-ska-till-hönsen. Min man gör samma sak minus samla upp smulorna efteråt, och har man sedan spolat vatten i vasken, vilket ju är dess huvudsyfte, så blir smulorna först mjuka och sedan torkar de fast. Och då bad jag min man (ännu en gång ska tilläggas) att ta bort smulorna efter sig, hur svårt ska det vara liksom, och han reagerade nästan som att jag hade anklagat honom för folkmord. Jaja, det redde ut sig, men jag tappade helt sugen för att ha filmkväll så det blev det ingen utan vi gick och lade oss och läste istället. 

Idag är det torsdag, vilket innebär städning och dressyrträning. Har dessutom tagit på mig att vara stallvärd på torsdagarna ett tag framöver. Gruppen innan vår är en nybörjargrupp och det går så himla mycket tid åt för dom att göra i ordning hästarna och ridlärare V slutar inte sitt andra jobb förrän 16.30 och kommer alltid med andan i halsen och ska hinna hjälpa 10 stycken samtidigt så att de är redo att börja sin lektion 17.15. De drar nästan alltid över tiden, vilket gör att hela kvällens schema också blir förskjutet och det är ju inte jättekul i andra änden. Och då sa jag och ett par till i dressyrgruppen förra veckan att vi ska ju ändå dit så vi kan väl lika gärna åka dit lite tidigare och hjälpa till lite om det behövs. 

Jodåsåatt. Men först väntar åtta timmars löneslaveri.