I should know you'd never wear my name

Men för helvete vad allt ska hända samtidigt och på en gång och vara KAOS just nu? Har svinmycket att göra och igår kom det ytterligare en stor och tung påse med problem som ställdes på mitt bord. Jag sätter en ära i att klara mig själv (a k a, svindålig på att be om hjälp), men igår fick jag maila min chef med orden NU ÄR DET KRIS i rubriken. Min chef befinner sig för tillfället i USA med sex timmars tidsskillnad, så det tog ändå lite tid för honom att svara, men sen fick vi ha krismöte. Av min planerade intervallträning blev det därför noll och intet, utan jag fick istället kasta mig i bilen och åka till stallet för att deltaga på ett möte som handlade om en annan form av kris. Skönt med lite omväxling ändå, va? Gick ut i själva stallet med förhoppningen att ändå få mikrogosa lite med Köttbullen, men hon gick lektion så det blev inget med det. När jag körde hemåt var klockan närmare 18.30 och jag överlade med mig själv om jag skulle gå ut på promenad när jag kom hem eller inte (hade bara fått ihop drygt 3000 steg under dagen, krishantering är tydligen ett stillasittande arbete), men bestämde mig för inte för det får ju ändå vara någon måtta på hur präktig man är. 

Kom hem, damp ner i soffan med te och macka, min man drog igång vad som återstod av Barbiefilmen och jag såg...delar av den. Men eftersom jag nickat till då och då under första halvan så fattade jag inte mycket av den andra, och eftersom jag dessutom varit uppe och i farten i närmare femton timmar i sträck så var det lätt att dåsa till lite även här. Aja, det är väl inte hela världen.

Idag väntar ytterligare en hektisk jobbdag i en redan lång rad av hektiska jobbdagar för att hinna med allt som jag inte kommer att hinna imorgon p g a den här sugiga utbildningsdagen. Har dessutom fått skjuta upp en massa grejer till nästa vecka, så kalendern ser ut som ett djävla lapptäcke av möten med bara så pass mycket meningslös luft att man inte hinner göra något vettigt av den ändå. Kände att NÄE, nu får det fan i mig vara nog, känns som att allting bara går i ett hela tiden, att axlarna är fastklistrade långt ovanför öronnivån och att spänningshuvudvärken alltid ligger lite på lur och liksom varslar om sig själv. Så jag flyttade om lite (eller rätt så mycket faktiskt) i kalendern och bokade in mig själv på massage nästa fredag. Ska bli så gött, hoppas jag åtminstone. Såg fel först och trodde jag hade bokat in mig på långfredagen och tänkte att nej, nej, nej, det blir ju HELT FEL, men det var en vecka kvar till den tack och lov. 

Torsdag, vilket innebär jobba, städa, rida, sova. Längtar till de två sista grejerna på den listan. Nä, men nu ska jag väl försöka rädda världen eller nåt.  Over & out.