Puuh, vad det är jobbigt med valp. Och mysigt. Och jobbigt. Och mysigt. Innan tänker man väl mest på myset, och det är väl tur att man glömmer jobbet, eller det ständiga passandet. Var är han, har han varit ute, när ska han ut nästa gång, när åt han, när sov han, nu har han lekt en stund, nu är det nog dags att gå ut, vad tyst det blev nu, VAR ÄR HAN, VAD GÖR HAN?, osv osv. Det är som med en unge som precis har börjat gå och upptäcka världen. Vi har liksom fått äta och göra saker i skift. Det hällregnade exakt hela lördagen så man kunde inte direkt vara ute heller. Men ut måste man ju med jämna mellanrum eftersom man inte sätter blöjor på valpar. Hehe.
I lördags var vi på Lantmännen och köpte virke till Flickrummet™ som nu officiellt är påbörjat. Laban var med och visade sitt missnöje mot att åka bil. Ljudligt. Min man blev lite chockad, han har liksom inte trott på mig när jag sagt hur det har varit. Eller åtminstone trott att jag överdrev, men nu fick han höra detta oljud med egna öron. Jag med förstås. Sen har min man påbörjat arbetet med att sätta upp väggen till Flickrummet™ och jag har passat Laban, och ibland har han kommit ner och löst av mig när jag har behövt göra något annat. Detta är den jobbigaste biten med att ha valp tycker jag, men det är ju förhoppningsvis övergående, i alla fall betydligt fortare än med ett människobarn.
Och så här ser han i alla fall ut. Flankerad av Tage och Hilding som övervakar matstunden ifall det skulle bli någonting över. Remus är fortfarande rätt avvaktande, men nedlät sig ändå till att göra någon liten lekinvit. Hilding har släppt sin överdrivet omhändertagande roll och är nu mer bara neutral och tålmodig. Tage försöker veva igång lek gång på gång, men Laban har inte riktigt fattat hur man gör än. Tages lek går till så här: man kommer med en kamptrasa och låter valpen få bita i den. Sen springer man i väg tills valpen släpper taget. Jeterooligt. Tycker Tage alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar