Igår var det hoppning och för första gången på evigheters evighet var hela Bästa Måndagsgruppen™ samlad. Annars hör det till ovanligheterna att någon är borta, vi är liksom alltid tio stycken, men det har inte hänt sedan gruppen fick återförenas efter den ofrivilliga pandemi-separationen som vi trodde skulle vara några veckor i december och kanske en bit in i januari, men som blev hela vårterminen. Men nu så: ordningen återställd.
Köttbullen var S-E-G. Kändes som att rida i både sirap och tuggummi. Gick väl okej i skritt och trav men galoppen - NÄE. Hon ville bara bryta av till trav och det finns inget som är så obekvämt som när man sitter där och skumpar som en djävla nybörjare i slängtrav. OVÄRDIGT. Vet inte om det är att hon har börjat sätta päls eller om hon bara är allmänt slö just nu, men framåt ville hon i alla fall inte. Så det kändes väl sådär. Hoppningen gick väl okej, vi travade över en bomserie och vände sedan 90 grader och hoppade ett (litet) hinder, först i trav och sedan galopp. Var helt DÖD efteråt och naturligtvis skulle ponnyn gå i den hage som ligger nästan längst bort från stallet, nästan en kilometer får man traska på sina trötta små ben dit och sen är det lika långt tillbaka, och så här års är det, om inte kolsvart så åtminstone väldigt mörkt. Kattugglorna hoade och stod i och det var nästan lite spöklikt. Fantiserade om hur det skulle vara om det lurade någon var ute efter att slumpmässigt ha ihjäl någon oskyldig människospillra i buskarna, och det visade sig att denna någon var iklädd både hjälm och säkerhetsväst samt medförde dressyrspö och ett träns med kindkedja att svinga till försvar. Det hade sett ut något det.
Aja, bara att ta nya friska tag. Med ridningen då menar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar