Igår hade vi såna härliga MOMENTS, jag och Köttbullen, att alla onda tankar jag tänkte om både hennes och min förmåga i fredags var som bortblåsta. Först blev jag modstulen för vi skulle vara på stora utebanan och jag hatar att vara på stora utebanan, och så skulle vi ha markarbete och det är verkligen inte så att jag hatar markarbete men det är inte i första hand markarbete jag är sugen på när jag känner att vi måste jobba på lösgjordheten. Men det var ju bara att gilla läget. Och det gjorde jag! För det första så lossnade det rätt bra när vi red fram, hon kändes pigg och svarade bra på hjälperna. Kunde t o m rida henne lite i form i galoppen och det är ju inget som händer av sig själv. Sedan skulle vi träna kort och lång anridning och trava över bommar och sedan fatta galopp. Köttbullen har kanske norra Europas sämsta koordination och brukar aldrig klara en bomserie utan att snubbla eller komma i otakt någon gång och galoppfattningarna är ju vår ständiga Akilleshäl, MEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET att hon bara svävade över hela bomserien med rejäla benrörelser och nästan lite schwung i traven. Jag blev så paff över denna plötsliga ryggaktivitet att det kändes som att jag mest studsade omkring som en annan nybörjare. Sen blev väl inte galoppfattningarna efteråt SUPER, men det blev i alla fall fattningar och inte bara VM i slängtrav. Var så nöjd, så nöjd, så nöjd. Karin var också nöjd. Sen sa hon att jag kunde varva lite mellan Köttbullen och Spanjorskan nu i höst. Kul! kände jag. Hade det varit i fredags hade jag sett det som ett straff, men nu kändes det som MÖJLIGHETER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar