Idag var det dags för besök på vårdcentralen med mitt knöliga finger. Alltså, förväntningarna för besöket hos klipp- och klistradoktorn var ju väldigt höga måste jag säga. Så sent som igår satt jag och en kollega och spånade fritt kring vad det där uttrycket "kirurgiskt intresserad" egentligen betyder? Kan det vara så att man har gått någon kurs i kirurgi där de som klarar sig bäst blir "kirurger", de som klarar sig sådär får någon annan titel, typ "assisterande kirurg" och de som misslyckas hamnar i kategorin "kirurgiskt intresserade"? SÅ KUNDE DET MYCKET VÄL VARA, insåg vi, och jag var i det närmaste beredd att den mytomspunne klipp- och klistradoktor Muhammed skulle dra ut en låda, ta fram en kniv och börja karva på stående fot i samma stund som jag visade upp Knölen.
Så var dock inte fallet. För det första var Doktor Muhammed en riktig pudding. Rent ut sagt snygg. OCH dessutom väldigt trevlig (OCH cirka 25 år, så vi stannar väl vid detta konstaterande). Han tog sig verkligen tid med mig och mitt finger. Ställde frågor, klämde, kände, ställde ännu fler frågor. Konstaterade sedan att det med största sannolikhet var ett (en?) ganglion som var ofarligt men han skulle skicka en remiss till handkirurgen "för det är tyvärr ingenting vi har möjlighet att göra här på vårdcentralen", sa han i ett lätt beklagande tonfall, men höll sig stramt inom ramarna för den hippokratiska eden. Alltihop tog kanske två minuter och jag tyckte att jag hade fått lite dålig valuta för de 200 kronorna som jag betalat, så jag passade på att ta upp min diskbuktning som plågar mig lite till och från, mest till på senare tid men det har väl att göra med att jag jobbar som ett as, stressar som ett svin och sitter böjd som en ostbåge över tangentbordet både bittida och sent. Har känningar i ischiasnerven och det är ju så djävla tröttsamt. Jag VET ju att jag borde börja med sjukgymnastik, men jag tänkte att det kan väl ändå inte skada att prata med en klipp- och klistradoktor om detta. Doktor Muhammed blev entusiastisk. Här var det minsann inte tal om att man bara får söka för en enda grej (som min man blev avsnäst med när han ville passa på att highlighta en tennisarmbåge när han var hos läkaren för något annat). Jag fick en undersökning på stående fot, eller jag fick både ligga och stå och sitta och böja mig hit och dit. Fick beröm för att jag var stark i benen. Hehe. Sen konstaterade han att det inte var ischias, utan troligen en diskbuktning (det visste jag redan, men det visste ju inte han) och att några besök hos fysioterapeuten nog skulle göra susen. "Ja, men då ringer jag och bokar en tid där" sa jag, men nejdå, då skulle jag och doktor Muhammed trava bort dit genom korridorerna TILLSAMMANS, inte hand i hand men snudd på. Det var tomt på fysioterapeutexpeditionen, men Doktor M var inte den som var den utan han knackade helt sonika på i något annat litet rum där två fysioterapeuter satt och kuckelurade med någonting och vips hade han fått dom att plocka fram kalendrarna och ge mig en tid redan i början på nästa vecka trots att de var rätt upptagna såvitt jag med mitt tränade öga för fulltecknade kalender kunde bedöma. De kanske trodde att jag hade superakuta krämpor och behövde hjälp per omgående, eller så hade de helt enkelt en väldig respekt för Doktor M.
Ja, summan av kardemumman: cirka 2 månaders väntetid för handkirurgi, men sjukgymnastik för ryggen redan på tisdag. Och så en snyggdoktor på det. Kom inte och säg att man inte får valuta för skattepengarna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar