Pisstråkigheten

Sitter hemma i soffan, har tänt i kaminen, har gjort en kopp te, allt är mysigt om det inte vore för att jag ska skriva ett PISSTRÅKIGT protokoll från ett möte igår. Mötet var inte speciellt roligt, men kändes hundra gånger festligare än protokollet. Igår åkte jag hem, började skriva, somnade sittandes rätt upp och ner i soffan med datorn i knät och tillbakalutat huvud och gapande mun. VÄRDIGT. Eller kanske inte. Vaknade, åkte iväg, höll hundkurs, kom hem, plockade upp pisstråkighetsprotokollet men kände direkt att näe. Det här är inte heller värdigt klockan 20.45 när man har varit uppe och i farten (bortsett från den där "powernapen" dårå) sedan 04.00.

Åkte till jobbet och var där fem i morse som alla andra dagar, tänkte att jag skulle hinna få undan pisstråkigheten innan folk började drälla in vid åtta. Men det kom annat emellan, saker som visserligen också skulle göras så det är väl inget att gnälla över bortsett från att pisstråkigheten återstår. Känner mig så extremt, verkligen EXTREMT opepp över detta, men jag kan ju inte krokna nu när jag är mitt på upploppet. Har dessutom två "lediga" kvällar på raken nu, d v s i alla fall två kvällar som jag inte ska iväg någonstans. Sen att jag måste sitta hemma och knöljobba röven av mig dessa kvällar behöver vi ju inte låtsas om.

Som alla förstår är den här texten ingenting annat än ren och skär prokrastinering, men nu ska jag väl ta tag i pisstråkigheten.
Lista över peppiga saker att se fram mot:
1. Ridning på fredag.
2. Hemgjord pizza med banan, kronärtskocka och ett ton curry till middag på fredag kväll.
3. Jenny och Mia Skäringer på lördag. Kanske dricker vi (Jenny och jag alltså) drinkar också.
4. December på söndag = jävelnovember är äntligen över. Ska sätta upp mina 3 adventsljusstakar och invänta ERNST-känslan.
5. På måndag kväll får jag förhoppningsvis tillbaka mitt LIV. Yay.

Nu väntar pisstråkigheten. Konstigt nog var det ingen som fixade den åt mig medan jag prokrastinerade bort en kvart av mitt liv. Så himla värdelöst.