Only way is upp

Har läst Only way is upp av Emmy Abrahamsson, en såkallad ungdomsbok som jag ryckte åt mig på en loppis i somras och som jag med största sannolikhet kommer att lämna vidare till någon annan loppis, för nej, det här var inte för mig. Nu är jag ju ingen ungdom och jag är fullt medveten om att jag inte tillhör målgruppen, men alltså...nä. Ja, men så här stod det på baksidan:

"Jag vet att det låter galet men jag har drömt om en tjej som såg ut precis som du nästan varje natt de senaste tre månaderna. Hennes hår var som ditt, hennes ansikte som ditt, hon hade vackra blåa ögon precis som du och hon var klädd precis som du är nu. Hennes röst var till och med precis som din! Filippa vågade inte ens röra på sig ifall hon missade ett ord av vad Danny sa och var alldeles för smickrad för att nämna att hon egentligen hade grönbruna ögon. Vad gjorde jag ... vi i drömmen? frågade hon till slut med darrande röst. Vi satt bara och snackade. Precis som nu. Du ställde alla frågor som jag ville att du skulle ställa. Jag har vaknat varje morgon och känt mig så lycklig. Så varm och säker på något sätt."
Filippa Karlsson är på väg! Mot London, mot frihet, mot att bli vuxen och förverkliga sina teaterdrömmar. Men London är en stor och tuff stad med skumma hyresvärdar som skriver Felipe Calzone istället för hennes riktiga namn på kontraktet. Där finns sadistiska chefer som gör allt för att sabotera för en underbetald vikarie, för att inte tala om okända och ökända rocksångare som förför flickor med att de har drömt om just DIG i flera månader.
Men London är också en stad där man kan hitta vänner för livet och där drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse.

Och NÄ. Jag gillade inte den här boken alls. Den skulle liksom både vara tokrolig och ojsan-hejsan-som-det-kan-gå-ig och så samtidigt ska den försöka vara lite allvarlig och livet-är-minsann-ingen-dans-på-rosor:ig? Funkar sällan om ni frågar mig. Jamen där kom Filippa, helt ung och oförstört naiv och utan att ha vare sig jobb eller bostad, till London för att söka in till The Royal Drama School (eller RoyDram som vi numera säger). Vips får hon både jobb och bostad även om det kanske inte är vare sig drömjobb eller drömbostad. Och vips träffar hon en kille, som visar sig vara en skit men såklart går hon och trånar efter honom sida upp och sida ner, och vips träffar hon en till kille som jag tyckte verkade vara HYVENS och jätterolig, men då helt plötsligt blir hon extremt självmedveten och tycker att han bara pratade om sig själv när de var på dejt och så åkte han ut med badvattnet. Och sen fick hyresvärden ett psykbryt och försökte psykbryta sig in i lägenheten (sorry för avsaknad av spoiler alert och ja, jag kommer att avslöja mer av handlingen i kommande rader) men då kom polisen och var så snäll och förstående och omtänksam att man skulle kunna tro att det aldrig begåtts ett brott i London någonsin förut. Och hon jobbar som sekreterare och behöver nästan inte göra någonting, men hon kan absolut inte ta ledigt när det visar sig att hon gått vidare till en andra omgång på RoyDram, utan då ska hon sjukanmäla sig och då "råkar" hon säga att hennes mamma har dött, och då är det ju som upplagt för att det kommer att avslöjas att så inte är fallet och det kommer att bli pinsamt och oj-så-dumt. Fast det händer inte. Och såklart kommer hon in på RoyDram mot alla odds. Det här ska visst vara första delen i en planerad trilogi. Jag kommer inte att läsa övriga delar. Den här boken får en blek Bridget Jones-kopia av fem möjliga.