Till stallet istället, v 47 2019

Ja, det blir nog ingen mer ridning denna vecka för på fredag ska jag testa ett nytt massageställe. Tar väl med mig ridkläderna IFALL det visar sig vara skitkasst, för då hinner jag precis ut till stallet tills drop in-ridningen börjar. Men är det bra massage vill man ju bara hem och mysa i ett tillstånd av avslappning och harmoni. Den som lever får se. Men nu ska ni få höra. Igår när jag kom till stallet stod inte Pojkens namn bredvid mitt på tavlan där det står vem som ska rida vilken häst, utan jag skulle få rida KÖTTBULLEN. Ja, hon heter såklart inte så* men det är så jag kallar henne för hon ser ut som en liten köttbulle när hon galopperar. Annars är hon i princip en kopia av Pojken, irish cob, okänd stam, de är till och med födda samma år (2011 för den som är intresserad).

Pojken

Köttbullen

GULP kände jag när jag såg Köttbullens namn bredvid mitt. För när Köttbullen kom till stallet tidigare i höstas så sa Karin att "hon är som Pojken, fast hetare". Och "het" är inte ett ord jag ser som något positivt, jag tänker bara på stirriga nerviga hästar som exploderar och springer till världens ände för att det singlar ner ett löv bredvid ridbanan. Är ej så mentalt stark att jag pallar med sånt, så jag tänkte att hon är nog inget för mig. Och fredags red en av ridlärarna henne på drop in-lektionen. Nu hann jag inte kolla så mycket för jag hade fullt upp med Älgen, men av det jag såg så sprang Köttbullen mest omkring med huvudet rätt upp och benen åt alla håll och det var väldigt vingligt och dant. Och då var det ju ändå en ridlärare som red och jag rider ju tusen gånger sämre än en ridlärare. Pratade med Karin om det efter lektionen och Karin undrade om det inte kunde vara en häst för mig. Och då sa jag att absolut att jag gillar typen, men hon får ju gärna lära sig lite mer först. Men det tog väl Karin som ett ja från min sida, och då var det bara att gilla läget.

Och JAHA. Vad ska man säga. Det var lite som när jag red Pojken första gången förra sommaren. Det var lite nyttigt att gå tillbaka och läsa om, för jag hade glömt att det nästan räknades som ett stordåd att få honom att göra en serpentin över medellinjen. Lite så var det med Köttbullen också. Jättevinglig och inga muskler och gjorde man en volt så ramlade hon liksom inåt. Och huvudet höll hon placerat som en stjärnkikare. Hade någon enstaka liten sekund i skritten där jag kände att hon  kanske eventuellt var på väg att mjukna och söka sig aningen framåt-nedåt, men då skulle vi såklart börja trava och då pinnade hon iväg igen utan någon som helst styrsel. Galoppen var också lite som med Pojken i början, en känsla av att ridhuset fick utrymmas och folk fly för sina liv där vi kom dundrande. Inte kunde hon fatta galopp på hjälperna heller, utan jag fick i det närmaste jaga iväg henne, och sedan studsade vi fram ungefär i fyrkantsspårets riktning. Men ja. Det var ändå KUL på något sätt. Även om hon känns grönare än vad Pojken var för ett och ett halvt år sen och även om det blir lite som att börja om från början, men nu ska man ju inte spjärna emot utvecklingen.

För så här ligger det till: På min ridskola har man en slags medryttarsystem som jag inte riktigt fattar, men jag TROR det går ut på att man betalar en slant och så får man ta hand om och rida "sin" häst på helgerna, plus att man då också ansvarar för mockning och fodring för övriga hästar. Sen har man även förtur på "sin" häst på sin lektion (man måste rida minst en lektion per vecka för att få vara medryttare). Och nu har Pojken fått en sån här medryttare, och nu råkar det vara så att hon rider lektionen innan mig. Och då är det ju självklart att hon ska rida Pojken på sin lektion. Och då är det plötsligt inte lika självklart att jag ska rida honom längre, för han går även på funkisridning på måndagar och även om han kanske inte jobbar ihjäl sig där så är det väl kanske lite oschysst mot honom att han ska gå tre lektioner varav två ganska tuffa på en dag när det finns hästar som inte alls går lika mycket. Så nu är faktiskt planen att jag ska rida Köttbullen på måndagarna istället, berättade Karin för mig efter att ha frågat vad jag tyckte om henne och jag hade sagt att det nog kunde bli något av detta.

Och det känner jag att det kan jag väl göra då. För det har varit så himla roligt och jag är så himla tacksam över att jag har fått vara med hela vägen med Pojken, från när han kom och inte kunde någonting och fram till nu. Inte för att det alltid har gått så himla bra, men han har ju faktiskt utvecklats från att inte ha kunnat någonting till att ha blivit en välfungerande (om än rätt lat) skolhäst. Vilket självklart inte, VERKLIGEN INTE, på något sätt enbart skulle vara min förtjänst. Men lite grann har jag väl kanske ändå bidragit med. Och sen är jag också djupt tacksam över att jag FÅR LOV att a. rida ponny och b. rida samma ponny hela tiden. Det är verkligen inte alla förunnat på en ridskola. Och sen kan jag väl kanske rida Pojken på någon drop in-lektion istället.

Men var hon inte het då? undrar kanske vän av ordning nu. Ja, alltså, hon var ju mycket mer framåt än Pojken, och hon var nog lite sån som Bulldozern var, att om man får problem så kan man testa att springa ifrån dom. Men det kändes inte okontrollerat och det fanns en broms så att säga. Och hon lyssnade på vändande hjälper och...ja, det var väl egentligen allt hon gjorde förutom att vingla. Vi skulle ju rida skänkelvikning, eller det var det de andra gjorde. Vi vinglade mest omkring längs med fyrkantsspåret för det där med sidförande hjälper var inget för en Köttbulle. Så det var liksom inte så att jag kände att Bo Jenå skulle slänga sig på luren och ringa efter förstärkning i dressyrlandslaget. Men ja, det här kan nog ändå bli kul. Intressant. Och kanske till och med lite utvecklande? To be continued antar jag.    



* Pojken heter inte heller Pojken i det civila, Älgen och Hästen och Bulldozern och Pricken och dom har såklart också andra namn. Jag tror att jag vill vara hänsynsfull och inte lämna ut deras riktiga identitet. Hahaha.