Har läst Just innan jag dog av S.K. Tremayne (lite ironisk titel med tanke på det förra inlägget, men det är bara en slump. Hoppas jag). Handlingen är den här:
Det var en isfläck. Lite otur. Men det räckte för att nästan ta livet av Kath Redway då hon fick sladd med bilen och körde rakt ner i dammen i den annars så fridfulla nationalparken Dartmoor i Devon i England.
Som genom ett mirakel överlever Kath olyckan med några skråmor och minnesförlust. Hon är skärrad men glad att vara hemma i det ensligt belägna huset på landet, hos maken Adam och deras begåvade men tillbakadragna dotter Lyla.
Men familjen verkar inte lika glad. Kaths man är kylig, rentav ilsken. Och dagdrömmaren till dotter pratar allt konstigare om en ”man ute på myren”. Kath återfår några skrämmande bitar av minnet och så småningom förstår hon att det inte alls var en olyckshändelse hon var med om. Hela hennes liv rasar och fylls av mörker, hot och terror.
Jag har tidigare läst både Istvillingar och Eldpojken och gillat dom, den förra något mer än den senare. Och den här kanske något mindre än den senare? Alltså, det är välskrivet och spännande, men börjar kännas som att det är lite på gränsen till upprepningar. Karaktärer som bor rätt så isolerade i storslagna naturområden och som upplever otäcka saker där. Är det något i naturen? Är det den äkta hälften? Är det barnet? Det blir lite samma typ av frågeställning där känner jag. Annars är det en helt okej berättelse med en rätt så oväntad twist på slutet, som dock känns lite väl osannolikt långsökt för att vara riktigt trovärdig. Den här boken får tre Dartmoorponnyer av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar