En fasans vecka stundar

Nästa vecka ska jag åka på konferens. Själva ordet konferens har väl ändå en lite unken smak av...tja, jag vet inte? Tråkighet och gränslösa utsvävningar i ett? Smaksatt mineralvatten på flaska och otrohetsaffärer (obs, saknar egen erfarenhet av båda delarna). Ja, i alla fall. Jag är med i två koncerngemensamma grupper som jobbar under samma paraply, kan man väl säga. Förra året var det någon som kom på att det kunde vara trevligt om folket i dessa två grupper fick mötas öga mot öga, vilket ledde till en tredagars konferens som för all del var rätt så trevlig, men det var SVINJOBBIGT. Är ju ej särskilt socialt självgående, utan måste liksom veva igång mig själv när det inte är självvalt att umgås. Och det är inte så att jag väljer självmant att hänga med höjdare, som några i det här gänget är. Idel chefer och doktorer och professorer och himlen vet vad folk har för titlar som de ska slänga sig med hit och dit eftersom sånt är viktigare i vissa kulturer än i andra. Träffade i och för sig en skön lirare förra året, han betedde sig lite som en rockstjärna och gled in i rummet och tog över scenen och showade loss på ett sätt som man verkligen inte är van vid. På kvällens middag samlades vi som en man runt vingudens tron och gick i armkrok och skrålade på gator och torg (obs många, ej bara han och jag) och stämningen var minst sagt i topp och lite till. Sen visade det sig senare att han var ett litet as som tapetserade hela kontoret med porr som respons på att "the girls at the office" (som han var chef över) hade klagat på att han aldrig var där. Så han är inte kvar, vare sig där eller i organisationen (misstänker att det fanns andra anledningar, för det är nog tyvärr inte så att det räcker med att vara ett sexistiskt as för att få sparken).

Förra årets upplägg var så här: Först hade vi i ena gruppen en och en halv dag tillsammans där vi diskuterade sånt som bara berör oss. I den gruppen är det rätt härlig stämning, eller det är i alla fall inte så strikt och det jobbigaste är väl att man måste prata engelska och att vi jobbar med ledningssystem, lagkrav, standarder, revisioner och annat ej så lättsamt, speciellt inte när det är IN ENGLISH, PLEASE. Efter en och en halv dag så anslöt gruppen som jobbar med produktutveckling. Eftersom deras dag inte började förrän vid lunch så var de pigga och utvilade och verkligen på hugget, så det kändes som att den dagen aldrig någonsin tog slut. Den ena powerpointpresentationen med produktportföljer och marknadsföringsstrategier och annat trök följde efter den andra utan att visa tecken på att mattas av, och sen skulle man plötsligt ha någon workshop med brainstorming och grejer. Och sen var det bara upp på hotellrummet och svida om och sen ut på stan och äta middag på nån supersnofsig restaurang och konversera belevat över årgångsvinerna (för kännedom: detta är SÅ inte jag).

Satt igår och slökollade på årets agenda och såg då till min fasa att a. upplägget var exakt likadant (årets tema är något så rafflande som "energy management systems"), plus att b. en av kvällarna var vikt åt nån himla teambuilding-aktivitet så att vi c. den dagen var schemalagda från 08.00-23.00 utan någon som helst paus eller möjlighet till återhämtning. Men alltså STANNA VÄRLDEN, JAG VILL HOPPA AV HÄR. För det första är jag dödförklarad kl 23.00 vilken dag som helst. Är ju för fan inte ens uppe till tolvslaget på nyårsafton längre. För det andra blir jag så extremt trött av det här påtvingade sociala att jag är slut som artist efter bara några timmar. Åtta är på gränsen till min förmåga, och FEMTON djävla timmar känns ju som ett helt LIV i något fångläger i Gulag. Och sen ska man igång igen klockan djävla åtta dagen därpå också? Hur tänkte de här? Hoppas det blir mycket sprit, för annars lär jag väl aldrig överleva. Obs, skojar. Somnar som en kattunge efter 2 glas vin. Jag vet faktiskt inte hur det här ska gå.

Med (nätt och jämnt) vänlig hälsning
panikslagen_och_introvert_68:a