Laura goes Lars :(

Härförleden skrev jag ju om hönan Laura, som vi misstänkte eventuellt kunde vara tuppen Lars istället. Nu har misstankarna tyvärr gått över till visshet för i morse, ironiskt nog exakt klockan sju, så väcktes jag av ett (eller för att vara korrekt, tre) otvetydigt KUCKELIKU från hönsgården. Röven! Hade ju hoppats i det längsta att jag skulle ha fel, men så var dessvärre inte fallet.



Laura som nyanländ, till synes en höna


 



Lars-Laura, 6 veckor senare: Solklar tupp.

Eftersom vi inte får ha tupp där vi bor så återstår följande:

1. Göra av med Lars, antingen skänka bort honom eller så hamnar han i grytan.
2. Låtsas som det regnar och se vad som händer (med avseende på grannar). I bästa fall händer ju ingenting, kanske är Lars en tyst och diskret tupp som nöjer sig med att hälsa världen gomorron och så är det bra med det. Vi har skaffat en självöppnande lucka med timer som man kan ställa in så att Lars & Co i alla fall inte behöver ut och fånga dagen i svinottan. I värsta fall kan det ju visa sig att Lars är en gapig och stökig kille som måste bekräfta sig själv och sin existens stup i kvarten. Då blir det nog rätt svårt att låtsas som det regnar misstänker jag.
3. Kontakta kommunen, säga som det är, göra sig lite dum och fråga om det går att söka tillstånd såhär i efterhand. Antar att man riskerar att få ett rungande NEJ och då är man tillbaks på punkt 1.
4. Låtsas som det regnar, söka tillstånd och hoppas på att man får det sådär utan vidare. På ansökningsblanketten ska man uppge antal meter till närmaste bostadshus samt namn och adress till "närmaste grannar" och svara på om de är positiva till att man har djur. Det känns ju öppet för tolkningar. Är det bara en granne som i meter räknat bor närmast som ska förhålla sig är det gissningsvis inga som helst problem. Ska hela gatan vara med och tycka till kan det ju bli lite mer problematiskt.

BLÄH. Hatar den här typen av problem, men de är ju till för att lösas.