Hata Gustavsberg

Har läst Hata Gustavsberg av Agnes Lindström. Berättelsen handlar om 15-åriga Miranda som bor i - surprise, surprise - Gustavsberg, och hatar det. Orsakerna är många: för att det är medelklass-svennebanan, för att det aldrig händer något, för att hennes kompisar tycker att meningen med livet är att bara hänga hos varandra och kolla på film, för att...tja, kort sagt allt. Under en trist släktträff avslöjar hon att hon är lesbisk, vilket kommer som en förvåning för alla, inklusive henne själv. Sedan träffar hon Sanna och blir kär i henne. Eller blir hon det? Är hon verkligen gay eller är det något som hon bara hittat på för att verka speciell? Ja, lite såna där frågor har Miranda att tampas med i det dagliga och stundliga. Jag tycker att det här var väl en rätt så okej ungdomsbok, fast ändå inte. Jag stör mig lite på Miranda som person (fast om någon skrivit en bok som handlat om mig som tonåring är det eventuellt inte helt osannolikt att recensenter hade skrivit att boken var väl bra trots att huvudkaraktären var både dryg och osympatisk. Eller något sånt). Ja, men sen stör jag mig lite på själva upplägget och det blir rätt mycket transportsträckor där det inte direkt händer någonting, och sen är det tydligen någon slags naturlag som säger att allting måste sluta lyckligt och att alla är sams och harmoniska och mammor och pappor är snälla och backar upp sina barn i jobbiga situationer och, nja, det blir lite för mycket om ni frågar mig. Och sen fattar jag inte hur någon i modern tid, med bara ett Spotifykonto från hela världens samlade musikskatter, kan säga sig älska Ebba Grön och sedan aldrig ens ha lyssnat på Imperiet? Det känns ju extremt osannolikt om ni frågar mig, men det är ju jag det. Den här boken får två tonårsfinnar av fem möjliga.