Bygga hönshus - an epic movie, part 29

I helgen har vi mest slitit med hönsgården. När vi från början bestämde oss för att bygga hönshus så sa vi "jamen vi kan ju hägna in slänten och ha som hönsgård, den ytan använder vi ju ändå inte till något vettigt". Ett beslut som visade sig både vara klokt och dumt. Klokt att utnyttja ytan, dumt på nästan alla andra sätt. Att bygga i en slänt är nämligen inte det lättaste om man vill få allting någorlunda jämnt och rakt och symmetriskt och i lod. Dessutom innehåller vår slänt en gammal indiansk begravningsplats eller åtminstone har någon tippat en massa stenbumlingar där en gång i tiden och sedan öst på med jord ovanpå så när man kör ner spettet i jorden så möts man av ett KLONK nästan var man än försöker. Vi har annars stenfri och lätt sandjord, så att slå ner stolpar och gräva hål till diverse saker har varit en barnlek överallt utom här. Men man ska ju äta sitt bröd i sitt anletes svett osv.

Min man är jättenoga med att allting ska vara rakt och jag
vet inte hur många miljoner gånger jag har stått med vattenpasset
mot stolpar och slanor. De var ej superraka från början, vilket
krånglade till det hela något. Men men. Rätt mycket kom i
alla fall ner i jorden och blev ihopfäst med skruvar. Det här
är cirka en tredjedel av hönsgården utanför Höns-Hilton.

 Utöver detta så innehöll slänten ett par gigantiska tujor som vi fällde i höstas. Jaha, men då visade det sig att enda stället där det överhuvudtaget var möjligt att slå ner stolpar var där de stod. De lämnade efter sig stubbar som inte gav sig i första taget och här skulle det alltså grävas ner nät. Gick ej smärtfritt om man säger så. Inuti stubbarna bodde det dessutom ett riktigt stort gäng myror som var synnerligen upprörda över att bli vräkta utan förvarning. Jag kan till viss del förstå dom, men vi hade ju inget val. Tack och lov var det fredliga svartmyror och inte ilskna ettermyror.  Man får vara glad för det lilla.




KAMPEN MOT STUBBEN. Just denna linje som
stolparna står i var den enda som lät sig göras p g a sten.
Ja, då stod ju en djävla stubbe i vägen, med rötter
ända ner i helvetet. Vi slet med motorsåg,
spett, yxa, slägga och kofot och avgick slutligen
med segern. Men fyfan vilket slit. Kände mig som
Nils Jakobs Son, ni vet Karl Oskars pappa i
Utvandrarna, när han gick och bräckte sten på sina
åkrar i fattigdom och armod.



Vi påbörjade också arbetet med hönsluckan.
Obs, den ska bli större så småningom. Och så
ska det byggas ett vindfång, typ som en liten
veranda, så att det inte ska bli dragigt.
 

Saker som ej fastnade på bild den här helgen var att fasaden sågades helt jämn och långsidornas fasader målades en gång till. Vvarför inte måla hela huset på en gång, undrar kanske ni. Färgen tog slut, svarar jag på det. Fick åka till Biltema PÅ EN LÖRDAG. Om någon undrar var alla människor gör på lördagseftermiddagarna så kan ni sluta fundera nu: De är på Biltema med sina skrikiga barn. Glasskön (som jag inte stod i) ringlade nästan lika lång som utanför Ge-Kås i Ullared och ljudnivån måste ha överskridit åtskilliga hygieniska gränsvärden. Jag blev trasig i själen bara av att titta på detta från min plats i den nästan lika långa kön till kassan.