Har läst Alex av Pierre Lamaitre, en bok som möjligen bortsett från att den var fransk till en börja med verkade vara som vilken dussinkriminaldeckare som helst: en kvinna (Alex) blir nedslagen och kidnappad på öppen gata, ett gäng kriminalare (Camille, Armand, Louis) tar upp jakten på kidnapparen. Vartannat kapitel får man följa Alex, vars kidnappare spärrar in henne i en djävulskt liten bur, utfodrar henne med torrfoder och lämnar henne där med ett gäng stora och hungriga råttor, och vartannat kapitel får man följa polisens arbete med att hitta kidnapparen. Så långt en story som det går tretton på dussinet på, och jag gäspade mig igenom huvudpoliskaraktären Camille som bortsett från det faktum att han är kortväxt (vilket det genomgående tjatas lite väl mycket om genom hela boken) också såklart har mist sin gravida hustru ett par år tidigare och såklart är tungsint och svårmodig och bor ensam med en katt. Inget nytt under solen alltså, men sen börjar det hända grejer som gör att det här inte alls är någon standarddeckare. Alex är inte något hjälplöst kidnappningsoffer (som blir räddad av polisen i slutet), kidnapparen har en helt annan agenda än vad man först kan tro och perspektivet ändras sedan nästan lika många gånger som det finns nitar i Eiffeltornet. Mycket intressant upplägg skulle jag vilja säga. Sen är boken som helhet lite ojämn, dialogen känns inte helgjuten och jag stör mig på att författaren ibland avslutar meningar med tre punkter... <-- (störigt!). Den här boken får tre och en halv flaska rötjut av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar