Bajs och krossat glas, låter som en skiva av Kent

Tänkte idag att den senaste tidens oflyt kanske beror på att jag har vredgat några missunnsamma gudar som jag i och för sig inte tror på, men ibland börjar man ju fan i mig undra alltså. Tänkte idag att jag därför skulle plussa på karmakontot lite genom att helt frivilligt plocka upp en massa glassplitter som ligger lite längre ner på gatan eftersom någon idiot tydligen tyckte att det var läge att krossa en ölflaska mot ett elskåp. Har stört mig på detta ett bra tag eftersom jag på grund av detta får gå på fel sida av vägen några meter för att inte hundarna ska trampa i det, och här sopas gatorna bara en gång per år och det är inte förrän till våren och ingen annan verkar vara sugen på att ta tag i detta. Jag hade ju gjort det om det låg precis utanför mitt hus, men här tänker vi alla uppenbarligen olika (ja, Kexgubben*, jag tittar på dig nu).

Jag tänkte winter is coming och att glassplitter på asfalt är illa nog men glassplitter i nysnö är snäppet värre.  Gjorde således min medborgerliga plikt och gick ner på knä, plockade upp allting, bar hem det och slängde i min egen soptunna (i facket för glasåtervinning såklart). Tänkte att denna lilla insats nog skulle få gudarna lite mer välvilligt inställda till min ringa person. Dock visade det sig att någon av hundarna hade varit lite dålig i magen under dagen, för det första som mötte mig var en matig diarrépöl som jag fick lägga mig på knä och ta hand om. Det var tydligen min dag för att ligga på knä och ta hand om andras avfall och just att torka bajs är ju precis sånt man längtar efter när man slavat som ett as på jobbet och dessutom åkt buss fram och tillbaks till detsamma som ett annat hjon. Så mycket för att försöka styra och ställa med karma alltså. Men någon mjuk liten djurtass slipper förhoppningsvis att bli sönderskuren i alla fall.



* Kexgubben heter såklart något annat, men vi kallar honom för det efter en episod när min man var ute och gick med gubbhunden Boris och mötte en gammal tant med rullator och stor ouppfostrad hund i flexikoppel (sämsta kombinationen om ni undrar) precis utanför det som skulle bli Kexgubbehuset. Stora ouppfostrade hunden drog omkull både tant och rullator i ivern att få hälsa på Boris och min man fick stanna och hjälpa henne upp och fråga hur det gick (inte alls bra, för hon hade nyopererad höft). Då kom Kextanten-to-be utfarandes, och man skulle ju kunna tro att hon var orolig för hur det hade gått för rullatortanten, men hennes enda ärende var att hon ville ge Boris ett kex. Sedan dess har de fått heta Kexgubben och Kextanten. Nu är Kextanten död sedan några år tillbaks och vi vet fortfarande inte vad Kexgubben heter. Han är jättegammal och vill alltid byta några ord om vädret när vi möts, men plocka upp glas som ligger precis utanför hans hus befattar han sig inte med. MEN NU SLIPPER HAN TÄNKA PÅ DET.