Det juliga livet

Ska man ge ett litet livstecken ifrån sig kanske? Ja, det kan jag väl göra: I'm alive. Har alltså överlevt julhelgen utan några som helst problem. Trickset: att handla klart alla julklappar innan december samt inte göra sån djävla grej av julmaten utan bara ta med det göttaste. Nu var det enkelt för i år var det bara jag och min man och vi är av samma åsikt om vad som är det göttaste förutom att han vill ha sill och jag vill ha kål, men den diskrepansen kan man ju kanske leva med. Blir kanske lite svårare att förhålla sig avslappnat till det hela om någon i familjen anser att det göttaste innefattar ett julbord som hämtat ur Fanny och Alexander och kräver att det ska vara dukat och klart i samma sekund som Bengt Feldreich börjar råma om stjärnan i det blå. Men då tycker jag att man allvarligt bör överväga sin situation.

Imorgon kommer mamma, syrra och svåger för att fira jul med oss, barn och barnbarn. Sådär på annandagen är väl ingen jättesugen på julmat så vi (jag och min dotter) bestämde att vi kör brunch istället. Svågern är glutenintolerant så jag erbjöd mig att fixa det glutenfria och köpte en påse glutenfri mjölmix på Konsum och skred till verket. Gjorde en pajdeg som blev både torr och smulig, samt stekte plättar som långsamt drev mig till vansinnets rand eftersom de verkligen inte uppförde sig som normala vetemjölsbaserade sådana utan föll isär och flöt ut över kanten och hade sig. Tur ändå att jag gjorde plättar och inte pannkakor som jag först tänkte, för då hade jag nog slängt ut hela skiten genom fönstret. Utan att öppna först. Den som frivilligt utesluter gluten i sin kost måste ju vara såna som gillar att lida.

I övrigt har det väl inte hänt någonting av vikt och värde. På onsdag ska vi förhoppningsvis börja såga till golv till hönshuset och måla det, sedan ska det väl torka i tusen år och sedan...kommer det kanske ett blogginlägg om det. God fortsättning som man väl säger.