Vi var på bio härförleden och såg - inte på mitt initiativ, ska väl tilläggas - Valerian and the City of a Thousand Planets. I 3D. Gillar 3D, men bio-3D-glasögonen och min vackra ansiktsform verkar vara helt ickekompatibla. Barnglasögonen är alldeles för små och vuxenglasögonen alldeles för stora, så varje gång jag blinkar glider glasögonen ner någon millimeter, vilket innebär att jag måste sitta och peta tillbaks dom ungefär en gång i minuten. SJUKT STÖRIGT.
Ja, men i alla fall. Valerian-filmen är baserad på den gamla tecknade science fiction-serien Linda och Valentin. Som jag inte har läst, varken som barn eller som vuxen, men som jag har fattat det som så är det rätt så klassiska berättelser om kampen mellan gott och ont i rymden, där Linda och Valentin då representerar den goda sidan. Och nu har Luc Besson satt tänderna i detta och gjort en ny tolkning.
Vi kom, vi såg, och jag var inte jätteimponerad. Stereotyperna haglade och själva storyn kändes gjord sisådär åttahundra gånger redan. Tycker rent generellt att om man ska göra science fiction som ska utspela sig i framtiden och det VERKLIGEN bara är fantasin som sätter gränser för vad man kan göra så känns det väldigt futtigt att man måste klämma in västerländska kulturmönster och mossiga gamla könsroller i detta. Om det till exempel är ett folk som lever på en helt annan planet och verkligen inte har någonting med Homo Sapiens II att göra så är det ju jättekonstigt att man måste ge dem mänskliga karaktärsdrag och snygga bröst och små höftskynken och bh:ar, herregud, de behöver väl inte ens HA några könsorgan? Kan väl föröka sig med delning eller vad som helst, det är ju för helvete science fiction. Och i framtiden är det kanske inte NÖDVÄNDIGT att det just är Valerian som är major och Laureline hans underställda, och även om Laureline är tuff och kompetent så är det ändå självklart att det är hon som ska vårda och leverera de mjuka värderingarna och dessutom reta sig på att hennes klänning går sönder, medan Valerian bara är tuff och rolig (fast såklart känslosam NÄR DET VERKLIGEN GÄLLER). Gäsp. 50-talet ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn, eller nåt.
Utöver det var själva 3D-effekterna inte sådär jättemycket att hänga i julgranen. Missa gärna den här filmen, skulle jag vilja säga. Den får två allgalaktiska gurgelbrännare av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar