Har läst Djurvänner av Anton Marklund, en bok som jag snappade åt mig på någon loppis nu i somras och där jag tyckte baksidestexten lät lovande:
Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det -Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags.
Och efter att ha läst de första sidorna var jag berörd på ett sätt som gränsade till lipfärdigt och jag snuddade lite vid tanken att det här kanske var någonting i stil med den fantastiska Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, som kan vara en av de mest gripande böcker jag läst i hela mitt liv. Men tyvärr så tappade Djurvänner rätt så rejält. Berättelsen växlade mellan Johannes' och hans föräldrars perspektiv, men det var egentligen bara Johannes egen berättelse som var intressant. Hans föräldrar var så himla tråkiga, bittra och kristna. Dessvärre fick de mala på om sitt sida upp och sida ner, vilket gjorde att berättelsen som helhet blev rätt trist. Den här boken får två BUP-besök av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar