Har läst Jag vill vara jordens medelpunkt av Charlotta Lannebro. Det är en ungdomsbok, eller som jag snappade upp för ett tag sen, en YA-bok där YA då står för Young Adults. Som man då tydligen inte kan säga på svenska längre.
Ja, men i alla fall. Den här boken utspelar sig i början av 90-talet och handlar om Lova som är 16 år och åker till Nya Zeeland som utbytesstudent. Väl där visar sig livet vara inte fullt så glammigt som hon tänkt sig. Hon bor hos en ensamstående och rätt fattig trebarnsmamma på en bondgård långt ute på vischan, det finns ingenting att göra, de andra utbytesstudenterna är töntiga och - det här verkar vara det värsta av allt - ungdomarna i trakten är hopplöst efterblivna med snötvättade jeans och hockeyfrilla. Ej skrivet på ett humoristiskt sätt utan som att det verkligen var ett problem i storleksordningen världssvälten. Fast tonåringars logik kan ju förvisso lämna en del övrigt att önska, så det gav kanske det hela en mer realistisk prägel än om en sextonåring plötsligt SÅG MÄNNISKORNA BAKOM 80-TALSFRISYRERNA.
((((((( !!!! SPOILER ALERT !!!! ))))))))
Ja, men jag tyckte nog ändå bara att den här boken var sådär. Gillar inte Lova som karaktär, tycker hon är dryg och självupptagen och bortskämd, och det kan man väl få vara, men samtidigt får man liksom inte riktigt lära känna henne ändå utan det blir mest en massa uppräknande av allt hon gör: duschar, äter, sover, tar en promenad, längtar hem. Eftersom hon inte trivs med att bo där hon bor, men inte kan med att säga det eftersom hon ändå gillar sin värdmamma, så hittar hon på att hon blivit överfallen för att kunna lipa sig till att få bo i en stad istället. Sen visar det sig att poliserna gräver lite väl djupt i den historien och allting avslöjas som en bluff, men nästan ingen blir arg på henne? Verkar ju rätt osannolikt om ni frågar mig. Och Lova själv verkar mest tycka extremt synd om sig själv som blir utsatt för en massa jobbiga frågor (men inte en enda gång att hon ens snuddar vid tanken att oj vad jobbigt det skulle vara om det verkligen hade hänt på riktigt) eller att någon kompis tycker att det hon gjort inte är helt hundra. Och sen fattar jag inte varför hon, om hon nu ändå gillar sin värdmamma så himla mycket, för det gör hon, ändå inte anstränger sig mer för att lära känna henne? Det hade ju dessutom varit lite önskvärt att de också hade fått vara lite mer än bara skuggfigurer i utkanten av Lovas ego. Och sen får jag inte ihop att hon ena sekunden verkar hon ha världens bästa självförtroende och kan flirta med killar och framhäva hur himla smart hon är, men samtidigt verkar hennes sociala skills halta lite mer än vad som är trovärdigt för en övre-medelklasstonåring från Stockholm som tycker att segelbåtar och skidresor och linneservetter är lika naturligt som luften man andas.
Aja, det tog bara en kväll att läsa den så det var väl inte hela världen. Den här boken får två kiwifåglar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar