Ett TAXAMT inlägg

 

Har blivit ombedd (låter så flott, som om jag hade en proffsblogg) att blogga om taxarna och varför jag har valt just denna ras. Nu höll jag på att säga att "jag var inte sen att nappa på denna utmaning", men SEN var just vad jag var. Har jobbat RÖVEN av mig den här veckan (också) och inte haft många minuter att sitta ner och kontemplera över tillvaron. Men nu är det i alla fall fredag.

Jag är uppvuxen med hundar. Ett av mina första hundminnen är att bordercollien Kajsa biter mig i handen när jag klappar henne, vilket uppenbarligen inte avskräckte mig nämnvärt. De hundar som hängde med längst under min uppväxt var drever-stövarkorsningen Karo, schäfertiken Bonnie samt några av hennes avkommor varav en del var meningen och andra inte. Min absoluta favorit var Cleo, ett oplanerat kärleksbarn som hade Karo till pappa. Cleo såg i hela sitt liv ut som en schäfervalp, med hängande öron och korta ben och stora tassar, och hon var alltid nästan löjligt glad. Gick lös jämt, hängde med överallt och älskades av alla.

I mitt hjärta fanns en särskild plats för BOY. Det var grannen, farbror Lennarts, tax som han hade och jagade med. Sitt övriga liv framlevde Boy fastbunden i en koja på gården, i ur och skur, dag som natt, men trots sitt andefattiga liv var han alltid glad och viftade på svansen med hela kroppen när man kom för att klappa honom. Vår Karo var också en bandhund, men han var mycket mer opersonlig, hoppade och tjöt och ville absolut inte bli klappad eller kelad med. Granne med vår skolgård låg en bondgård, och precis i gränsen mellan brännbollsplanen och bondens gårdsplan stod gråhunden Nalle, som var rent livsfarlig, bunden i en kedja. Det var det värsta som kunde hända på rasten, att bollen (det fanns alltid bara en) skulle råka hamna på fel sida granhäcken som skilde fastigheterna åt, rätt in i Nalles revir. Då fick någon modig försöka locka bort Nalle från bollen och distrahera honom precis utanför kedjans räckvidd medan någon annan fick göra en blixtrusning in och hämta bollen, medan (stackars, kan jag ju tycka idag) Nalle gjorde vansinnesutfall och högg vilt i luften åt alla håll och kanter. Tror aldrig någon blev biten på allvar, men på den här tiden så fick ju barn som blev bitna av hundar undantagslöst skylla sig själva, så det gjordes nog ingen affär av det. Framför allt var det ingen som ifrågasatte huruvida det var lämpligt att ha en folkilsken bandhund bunden på gränsen till en låg- och mellanstadieskola, men så blev det ju inga bortklemade typer av oss heller. Jag tänker idag att det var väl inte så konstigt att Karo och Nalle inte precis var några mysiga hundar, det finns ju en och annan anledning till varför det är förbjudet att ha hundar i band idag. Men Boy, som framlevde samma trista och innehållsfattiga liv, han var ändå alltid glad. Och så tyckte jag de var så gulligt med de små korta benen och den långa kroppen.

Åh, vad jag ville ha en tax som Boy när jag var liten, men det fick jag aldrig. Tog alltså igen det på gamla dar, inte ENBART på grund av Boy utan, förutom att jag tilltalas av exteriören, för att jag helt enkelt aldrig har träffat en tax som inte varit skittrevlig. Och mina taxar är ungefär som Boy (fast de bor inomhus och lever som kungar), även om de har väldigt olika personligheter. Men de är alltid glada, alltid på hugget, alltid pigga på att hänga med på allt. Helt enkelt en väldigt trevlig mentalitet som passar mig. Sen gillar jag det här att de är lite självständiga och inte ger sig i första taget. Hade nog inte pallat att ha en hund i stil med en bordercollie, som ligger och GLOR på en hela tiden och så fort man rör sig så flyger den upp och tror det ska hända något, vad, vad, vad?  Visst, ibland hade man väl kanske önskat LITE mer will to please i träningen, men...nä. Det finns nackdelar med allt, och jag är alldeles för lat för att ha en sån där extremt signalkänslig hund som läser av ens kroppsspråk och man måste göra allting exakt rätt och genomtänkt från början till slut för annars blir det bara pannkaka med allt.
Taxarna, i alla fall mina, har en supertydlig av- och påknapp. När man jobbar så jobbar man och då ger man sig ALDRIG. Men de är fullt tillfredsställda med att bara ligga och slappa i soffan en hel helg om man skulle känna för det. Väldigt anpassningsbara med andra ord.

Nackdelen med tax är förstås risken för diskbråck, vilket är en trist baksida av en i övrigt rätt frisk ras. Men när det gäller diskbråck och ryggproblem är taxarna (och andra raser av samma typ) tyvärr överrepresenterade, men å andra sidan finns det ju knappt någon ras som inte har något skit att dras med. Och blandraser är verkligen ingen garanti för en frisk hund även om man till viss del kommer bort från problemet att man i vissa raser har så liten avelsbas att man använder nästan vad som helst så länge det finns efterfrågan på valpar. Men en kull blir inte friskare än vad man stoppar in i ekvationen, och även om det säkert finns folk som föder upp blandrashundar "seriöst" och kollar upp mentalitet och bakomliggande sjukdomar med mera, så finns det ju en herrans massa människor som avlar av mer oklara skäl. Härförleden blev jag uppringd av en människa som undrade om inte jag, som träffar så mycket hundfolk, visste någon som hade en dvärgpudel, för det var en som den här människan kände som  hade en schäfer men hen "var så glad i pudlar" och nu ville hen gärna para sin "jättetrevliga renrasiga schäfer" med en dvärgpudel, så visste jag möjligen någon? Då kan jag lite känna (vilket jag också svarade) att JAMEN KÖP EN PUDEL DÅ, men folk gör ju sällan som man säger till dom.
Jag har inget principiellt emot blandraser, det vore ju illa eftersom familjens doldis, gubbhunden Boris (schäfer-gråhund-labrador-Newfoundland) framlever sina dagar som undersåte i taxarnas konungarike. Han är kanske världens snällaste hund, MEN han är extremt skotträdd, har epilepsi, dåliga höfter och nu på sin ålders höst även artros, alltihop grejer som med största sannolikhet är ärftligt betingade. Vi har ÄNDÅ fått förfrågan om han inte skulle kunna få betäcka en rottweilertik (med helt klena nerver), något vi vänligt men bestämt sa nej till. Frågade lite hur de hade tänkt, och fick det något svävande svaret att de gärna ville ha "ett minne" av sin tik den dagen hon inte längre fanns. EH? Men tyvärr tror jag att det är rätt många som resonerar så. Man har en hund som man tycker är jättetrevlig och så vill man ha en valp som man förväntar sig ska bli lika trevlig. Och det blir den kanske. Det hände en bekant till mig, det var bara det att det var 13 valpar i kullen och det var ett hästjobb att hitta hem till de 12 som man inte skulle behålla som minne. Nu är jag ju inte intresserad av avelsarbete, men om jag hade varit det tror jag att jag hade haft SKITSVÅRT att skiljas från valparna och sen hade man suttit där som en hoarder. Och OM jag skulle sälja så hade det nog bara blivit till folk jag kände väl, och sen hade jag eventuellt hälsat på dom jätteofta och kanske även förföljt dom för att se att de skötte sig och då slutar det väl med att man blir anmäld för stalking. Lika bra att avhålla sig från såna experiment.

Ibland fantiserar jag om vad jag skulle ha för ras om jag inte skulle haft tax. Det är inte på något vis omöjligt att tänka sig. Ibland tänker jag "en större hund, en som man inte behöver böja sig dubbel över exakt hela tiden", och då har jag/vi varit inne på Black and tan coonhound. Fast de finns ju knappt att få tag på i Sverige, så det blir nog inget med den saken oavsett. Och sen är jag lite rädd att de dreglar. Är inte så förtjust i hunddregel, av den anledningen kommer jag aldrig att skaffa blodhund, fastän jag i teorin är väldigt förtjust i dom.


Black and tan coonhound, bild snodd från Internet.
Alltså ÖRONEN? Man måste bara älska.

Har även varit inne och svävat på Laekenois, alltså den strävhåriga varianten av belgisk vallhund. Har fått för mig, baserat på de fåtal jag har träffat, att de är lite mildare och lite vettigare i skallen än till exempel mallarna. Fast sen tänker jag att nä, det är nog ändå för mycket hund och att jag nog är lite för lat, så det blir nog inget av med det heller.  Ibland funderar jag på någon form av terrier, men sen tänker jag att nä, för bjäbbiga (inte alla förstås), och så ploppar det upp någon annan ras som går bort för att de har för mycket päls (gubbhunden Boris med sina fyra pälsraser är något av en mardröm i det avseendet och fäller delar av sin täta vita underull 365 dagar om året), så det slutar med tax i alla fall. Tills jag blir överbevisad om motsatsen i alla fall.