At the sign of the prancing pony

Nu kommer ytterligare ett hästrelaterat inlägg, ursäkta för ensidigheten men det hjärtat är fullt av talar bloggen som det heter. På min ridskola har det blivit så HIMLA bra, måste jag säga. Till exempel finns det "drop in-ridning" ett par gånger i veckan, så om man känner för att rida lite extra så är det bara att komma dit. Idag kände jag för det. Eller ja, nu kan ju inte JAG vara sådär spontan utan måste bestämma mig dagen innan så att jag kan få med mig ridkläderna till jobbet och åka direkt därifrån till stallet, men principen kvarstår ju. Ingen föranmälan, inga förpliktelser, man bara dyker upp och rider och sen swishar man pengar för sin lektion. Så. Himla. Smidigt. Och man gillar ju det smidiga.

Hade Älgen som vanligt, och det var bara jag och en till så vi fick minsann jobba så att svetten lackade. GÖTT. Och sen sa min ridlärare att på torsdag ska jag få rida en ponny! Är så till den milda grad till mig över detta att jag knappt kan sitta still, för även om jag gillar Älgen och tycker det är jättekul att rida honom så känner jag mig alltid litegrann som en ponnyryttare som bara har råkat hamna på en stor häst i väntan på att något gotlandsruss ska bli ledigt. Älgen är ju ingen stor häst SÅ, kanske lite drygt 160 cm i mankhöjd, men eftersom jag bara är 158 cm och har löjligt korta små taxben så känner jag ibland att det där med att hålla om och inverka med skänklarna inte riktigt vill sig hela vägen.

Förra vändan jag red på denna ridskola, vilket var när detta seklet var ungt, så tyckte jag inte det fanns så värst många hästar jag hade något ut av att rida. Eller fel, från allra första början var det en salig blandning av hästar och inga ponnyer alls. Det var travare och fullblod och halvblod och någon fjordkorsning, en del var lata och andra var pigga och de flesta var väl hyfsat skolade. Sen kom en ny era, när man köpte in ponnyer och startade en separat ponnyridskola och samtidigt satsade på att ha välutbildade och duktiga stora hästar, enda nackdelen var väl att man var lite väl förtjust i massiva halvblod på sådär 170 cm, men de var ju åtminstone bra att rida, och dessutom brukade jag rätt ofta få rida någon C- eller D-ponny när det var någon som inte hade gått så mycket, och det var ju win-win och tummen upp.
Tyvärr blödde det en del pengar ur föreningen under den här expansiva eran, och sen följde ett antal år med rätt taskig ekonomi och så kom det en ny ridskolechef som skulle sätta sin egen prägel på verksamheten och tyckte att man skulle satsa på att köpa in unga hästar och utbilda dom själva, enligt en filosofi som gick ut på att om en häst skulle bli "lagom pigg" när den var äldre så var den i princip tvungen att vara helvild som ung. Vilket innebar att stallet fylldes av 4-5-6-åringar som flög i luften bara ett löv råkade fladdra till i periferin. Sånt är ju inte jättekul på en ridskola om ni frågar mig, och om ni ändå frågar mig så kan jag även erkänna att jag inte alls funkar med hetsiga hästar, jag blir bara hetsig och stressad själv och så blir det en ond cirkel. Rider ju hundra gånger hellre en som är lat och måste jobbas fram i varje steg om jag är tvungen att välja mellan ytterligheter.
Det fanns väl en och annan lite äldre häst som var rätt trevlig även på den tiden, men då skulle man ju byta häst stup i kvarten och nästan alla ville ju hellre ha de här äldre och mer välutbildade hästarna, så det var en strid på kniven var och varannan vecka. Det värsta som fanns var när man visste att man skulle välja bland de sista och ridläraren till exempel sa: "Lina MÅSTE gå". Då visste man att ingen hade ridit Lina på evigheter och att hon stått och laddat upp sig och att det skulle ta en ände med förskräckelse och lite till. Och man bad brinnande böner att någon av alla dom som skulle få välja häst före en själv skulle välja Lina, men det hände ju dessvärre nästan aldrig.

Ja, men vid något tillfälle frågade jag om jag inte kunde få rida en ponny (för där hade man inte börjat byta ut de gamla, välutbildade, faktum är att det FORTFARANDE finns ett par stycken kvar från den tiden) om det skulle finnas någon över, men där var det blankt nej med motiveringen att ponnyerna gick så mycket ändå och var man senior så skulle man rida stor häst, punkt. Jaha, tyckte jag och fogade mig (lite motvilligt) i det. Men plötsligt var det en KÄRRING som alla hatade, ni vet en sån där som alltid har en massa åsikter om vad som ska göras i en förening och som tycker att "vi" ska ha städdagar och träningstävlingar och gud vet allt flera gånger i månaden, men som aldrig någonsin "har tid" att hjälpa till med det minsta lilla, HON började glida omkring på en D-ponny. Inte bara en gång utan VARJE VECKA. Då blev jag så förbannad att det var en av anledningarna till att jag slutade rida. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste ha några förmåner för att man ställer upp och jobbar ideellt. Men skulle HON, som aldrig lade två strån i kors för att göra någonting överhuvudtaget, få snika sig till att rida en ponny, medan JAG, som i princip lade en oavlönad halvtidstjänst i denna förening, inte fick det. INTE OKEJ.

Så då slutade jag, och det ångrar jag inte. Är man föreningslivsbitter så är det nog dags att ta en såkallad timeout, för då tillför man med största sannolikhet ändå ingenting vettigt. Nu har jag ju börjat igen, och det ångrar jag inte heller, tycker helt seriöst att det med råge var årets bästa beslut. Har det rätt stressigt på jobbet och att komma till stallet är ren och skär MINDFULNESS. Ungefär som att träna viltspår eller hugga ved. Och än så länge så plockar jag bara russinen ur kakan, är där och rider och pysslar lite men gör ingen större nytta (mer än betalar för det förstås). Det kommer förstås att komma en dag när man blir ombedd att städa läktaren eller stå i kiosken på någon tävling, men efter hundra år av ansvarsfyllda ledande positioner i styrelser och sektioner och kommittéer så är jag så nöjd så nöjd om bara någon annan pekar med hela handen och talar om vad jag ska göra, så det ser jag inte som ett större problem.

Och nu ska jag äntligen få rida ponny! Som jag längtar efter torsdag och nästa lektion! Med vänlig hälsning: Britta och Silver 2.