För alla er som legat sömnlösa sedan förra söndagen och undrat: hur gick det? BLEV DET NÅGON GALOPP ELLER? så kan jag meddela att det blev det. Tyvärr visade det sig att min älg inte hade den där härliga mjukt taktfasta galoppen med ett svävmoment to die for som man hade kunnat önska sig. Min älg är en 17-årig ridskolehäst som är gammal i gemet och som kan exakt alla knepen för att inte förta sig i onödan. Han är inte direkt lat, jag tycker nog att jag får fram honom ordentligt utan vare sig sporrar eller spö och utan att behöva driva för kung och fosterland, men han är verkligen inte speciellt villig att gå i rätt form och att jobba på böjda spår känns ibland ungefär lika utsiktsfullt som att försöka forma sargen runt ridbanan med skänklar och tygeltag. Han kör liksom sitt race runt fyrkantsspåret och känns ibland lika stel och stum som ett cementblock. Fast nu, efter fem-sex gånger eller vad det nu är, så tycker jag ändå att vi börjar få till små stunder där det känns som att vi ändå är på samma planet. De stunderna är magiska och då är Älgen för mig vad Skuggfaxe är för Gandalf.
Men galoppen lämnade en del övrigt att önska, så där upphörde omedelbart all magi. Älgen blev stark som en björn, körde upp huvudet och gav sig iväg i en synnerligen markbunden och skumpig variant av galopp som säkert var mycket energibesparande ur hans synvinkel men inte speciellt bekväm för mig. Och jobba i galopp var det liksom inte tal om, det var liksom en växel och ett tempo och så var det bra med det. Men jag tänker att härifrån kan det väl bara bli bättre? Och jag ramlade ju i alla fall inte av. Man får vara glad för det lilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar