Tidens tand tuggar så obarmhärtigt

I morse sa dom på radion att i år är det 30 år sedan Band Aid gav ut Do They Know It's Christmas? och jag bara: det är väl ändå inte möjligt? T-R-E-T-T-I-O år. Herregud. Vissa människor jag känner var ju för helvete inte ens födda på den tiden och jag minns jätteväl hur man köpte singeln och spelade den och tyckte den var jättejättebra fastän det rent musikaliskt inte ens var i närheten av sånt man lyssnade på i vanliga fall. Det var rätt känsligt det där minns jag, när någon annan skulle bläddra igenom ens back med LP-skivor så fick man liksom smussla lite och låtsas att man inte riktigt fattade hur den där Bruce Springsteenplattan hade hamnat bland The Exploited och Sex Pistols och den fantastiska trippel-LP:n History of punk: A Burning Ambition. Så Band Aid var väl inte så tufft egentligen. Men Bob Geldof* var ju med, och Bono och Paul Weller och så var det ju för EN GOD SAK. Välgörenhet by music var inte så stort på den tiden, ingenting var stort på den tiden när den mäktigaste kanalen för samhällsinformation var "Anslagstavlan" på tv (på den tiden behövde man inte ens säga "SVT" för det fanns liksom inget annat att tillgå. Vissa urbana storstadsmänniskor hade tillgång till "kabel-tv" och fick då ta del av döfräna tv-kanaler som "Sky Channel" och "Music Box" som visade pastellfärgade musikvideos från arla till särla, TV PÅ DAGTID liksom. Det var stort. Det kommer ingen generation att få uppleva igen).

Minns för något år sen att jag läste någons blogg och den personen gjorde sig lustig över Band Aid och tyckte att ovan nämnda låt var så töntig och i princip det största pekoral som någon någonsin åstadkommit, men den var ju så gammal, man får väl ha lite överseende med det, skrev personen ifråga så storsint. Alltså va? Helt plötsligt är låtar jag lyssnade på som tonåring något som nästa generation tycker är lika töntigt som jag tyckte på den tiden när någon i föräldragenerationen skulle "spisa jazz". Man dog ju nästan när de kom dragandes med sina mossiga gamla stenkakor med saxofonsolon, och råkade man höra Leif Andersson rossla fram sitt Hello music lovers i Smoke Rings på radion så slängde man snabbt som ögat på någon LP med Ozzy Osbourne eller vad som helst för att slippa höra. Nu är man uppenbarligen själv bara ett stenkast därifrån. Snart kräver man väl att alla ska stänga ner sina bluetooth-högtalare och Spotifylistor och så slänger man på sin gamla repiga Band Aid-singel och berättar en saga om hur man förr i tiden samlade in pengar till Etiopien genom att sälja den här, och så sitter man där som en levande fossil och skrockar om hur mycket bättre allting var förr. Fast dagens ungdom, och många i ens egen generation också för den delen, har ju inte ens en vinylspelare.

Minns en gång för rätt många år sen när en familj som min exman kände var och hälsade på oss, medbringandes två yngre barn och en surmulen tonåring. Vi fikade, de mindre barnen lekte och vi andra satt kvar vid bordet och pratade, förmodligen om tråkiga vuxensaker eftersom tonåringen satt och hängde på stolen och producerade långdragna och uttråkade tonårssuckar (det här var alltså innan mobiltelefonernas tid, så följde man med någonstans och det var tråkigt så fick det vara tråkigt tills man åkte hem igen). Så småningom lämnade han bordet och hamnade framför stereon och började slött bläddra genom skivsamlingen. Uppehöll sig där en god stund, kom sedan tillbaks till bordet med stora ögon och sa med något som bara gick att utläsa som rätt så nyvunnen respekt i rösten: "Pappa, dom har ALLA EBBA GRÖNS SKIVOR PÅ VINYL".
Då hade man tydligen transformerats från tråkig vuxen till Någon Att Räkna Med. Det gäller uppenbarligen bara att hålla fast i skivsamlingen och vänta in rätt tid så är man döfrän i rätt sammanhang. Nu har jag inte kvar min Band Aid-singel (fick slänga den eftersom den var så jätterepig att den inte gick att spela längre, ytterligare ett fenomen som Dagens Ungdom inte känner till), men annars hade det bara varit att vänta in respekt från kommande generationer. Eller kanske inte.
  





* På den tiden fick man ofta lägga till ett "han från Boomtown Rats du vet" för att folk skulle fatta, och nu får man väl lägga till "du vet, Boomtown Rats, dom som gjorde I don't like Mondays" för att någon eventuellt ska komma ihåg att Bob Geldof en gång i tiden gjorde annat än att hålla på med välgörenhetsgalor och bli adlad av drottning Elizabeth. Visste ni förresten att det bara är medborgare i ett samväldesrike som får använda titeln "sir", och Bob är irländare så därför får han bara vara Bob fastän han är utnämnd till något så maffigt som "kommendör av brittiska imperieorden". Så kan det gå. Beatles fick också en sån där pampig utmärkelse, men John Lennon lämnade tillbaks sin i protest mot Storbritanniens agerande i Biafrakriget plus att Storbritannien stödde USA under Vietnamkriget. Så kan det gå pt 2.