Bloggen, bloggen, var är du?

Men Gud alltså vad jag har lite att blogga om. Händer det verkligen ingenting av vikt och värde i mitt liv just nu? Nej, uppenbarligen inte. I morse när jag cyklade till jobbet så såg jag inte ens några djur, bortsett från en kanin. Så det kan jag ju blogga om: att jag inte såg några djur, fastän jag brukar göra det. Vad har hänt? En zombieapokalyps? Ska jag nästa gång jag sätter mig på min fantomcykel mötas av rävar och hjortar med stel gång, vita ögon, väsande ljud och en hunger efter blod som aldrig någonsin går att mätta?

Var på kyrkogården en kväll strax innan Halloween förresten. Ja, det går att gå på kyrkogårdar även efter mörkrets inbrott och nej, man blir inte överfallen av osaliga andar som är ute efter att ta en blodig hämnd för diverse orättfärdigheter i sitt gamla liv. Eller åtminstone blev inte jag det. Den gången i alla fall. Jag gick till den grav jag skulle besöka, den ligger rätt långt bort. Rafsade bort vissna löv, tände ljus (ja, jag vet att det var några dagar "för tidigt" om man nu slaviskt tänker att ljus hör Alla Helgons Dag till, men det sket jag i), stod en stund och begrundade förgängligheten i tillvaron. Gick sedan tillbaka. Det var som sagt mörkt, denna kyrkogård ligger inte i omedelbar anslutning till en kyrka och är inte speciellt väl upplyst (sista biten fram till graven fick jag lysa med en liten ficklampa från Biltema. Ovärdigt, skulle jag vilja säga) och jag var klädd i svart. Svarta byxor, svart jacka, svart mössa. På trottoaren utanför kom en person gående. Denna person fick syn på svartklädda mig när jag lösgjorde mig ur kyrkogårdsskuggorna och hoppade väl kanske inte lika högt som Javier Sotomayor under OS i Barcelona 1992, men snudd på. Funderade någon sekund på att börja gå med hasande zombiegång och utsträckta armar och stöna lite karaktäristiskt, men valde att avstå. Visste ju inte om personen ifråga hade The Walking Dead som referens och därmed visste att det enda korrekta sättet att ha ihjäl en levande död är att på något sätt slå in skallen på vederbörande. Så hade jag verkligen inte lust att sluta mina dagar, och då hade det ju dessutom blivit ännu mindre bloggat, och så kan vi ju inte ha det.