Hoppsan, nu blev det sådär TYST igen. Har i och för sig varit upptagen hela helgen, men ändå. Ett litet blogginlägg borde man ju kunna ta sig tid till nu när man lever så djävla modernt och ständigt uppkopplat. Hörde i och för sig på radion igår morse att det numera är mer inne att inte ha en smartphone än att ha en, och att det är hetare att inte ständigt vara nåbar än tvärtom. Det har nämligen blivit inne att vara ute så att säga. Det är lite töntigt att vara så viktig på sitt jobb att man måste vara nåbar 24/7, det är coolare att vara en fri ande med en gammal Nokia 3310 (ja, de finns väl inte längre, men typ en sån modell som man bara kan ringa och sms:a med). I USA då. Enligt någon radiopratare då. Men himmel vad trendig och het jag måste vara då, jag som visserligen har en smartphone men som a. alltid har den på ljudlös, nästan alltid också utan vibration eftersom jag stänger av burret på natten och 9 gånger av 10 glömmer att sätta igång det igen på morgonen så om jag svarar när det ringer så är det rena slumpen, b. alltid lämnar jobbmobilen KVAR PÅ JOBBET. Jodå, det går. Har inget som helst behov av att läsa jobbmail på min fritid. Tänk att det skulle bli modernt att vara som jag. Det händer inte ofta kan jag säga.
I helgen har jag varit funktionär på spårtävlingar i dagarna två och det var cirka exakt så glammigt som det låter. Har stått på blåsiga fält och glott på små prickar vid horisonten och antecknat tider när någon viftat med en slutapport. Har stått på en blåsig grusväg och tittat på uppletande av föremål i en ruta. Har stått på blåsiga appellplaner och antecknat saker som domare sagt med en högerhand som sakta domnat bort av köldskador. Svisch, så var den helgen till ända. Fast jag har ändå haft roliga uppdrag tycker jag. Fått vara med i händelsernas centrum så att säga. Det tradigaste är att vara i köket, för där ser man inte ett piss av tävlingarna.
Eftersom jag är en såkallad föreningsmänniska så har jag ägnat ganska stor del av min fritid åt olika funktionärsuppdrag. Jag brukar roa mig med att lista tråkighetsgraden. Så här ser det ut för stunden:
1. En sån som står på löpartävlingar och pekar ut riktning i vägskäl och liknande. Bara stå rätt upp och ner och peka med en flagga medan folk flåsar förbi.
2. Koppelbärare på agilitytävling. Den startande slänger ifrån sig kopplet på marken vid starten, koppelbäraren tar kopplet och går och lägger det vid målet. Eftersom det går undan i agility så hinner man ungefär bara från start till mål och tillbaks till start igen innan det är dags för nästa. En evig Golgatavandring där man inte ser ett piss av tävlingen eftersom man inte får gå framför funktionärstälten, som brukar vara strategiskt placerade mellan start och mål.
3. Protokollbärare i dressyr. Ungefär som ovan, fast man går med ett papper från en domare till ett sekretariat. Tyst och belevat, för i dressyr känns det nästan som att man knappt får lov att andas i närheten av banan.
4. Parkeringsvakt. Tja, det är vad det låter som. Man måste vara på plats innan fan själv har stigit upp för att se till så att folk som inte kan tänka inte parkerar så att de tar upp minst tre parkeringsplatser, för det gör folk om man inte styr upp det med järnhand från början. Urtråkigt. Parkeringsvakter brukar dock vara helt onaturligt trevliga med tanke på uppdragets tråkighetsgrad, så jag antar att de har en speciell gen som gör dem speciellt lämpade för denna syssla.
5. Kökspersonal. Stå i ett (ofta rätt så dåligt utrustat) kök och steka och koka och langa fram mat till stressade tävlande och griniga funktionärer som kommer vällande likt Egyptens gräshoppor när det uppstår pauser mellan klasser eller i väntan på prisutdelningar. Samt diska och hålla rent i detta ofta rätt så dåligt utrustade utrymme. Enda plusset är att man kan äta när man vill, men det är ju inte säkert att det är så positivt i det långa loppet. Å andra sidan brukar man känna sig rätt äcklad av att ha stått i hamburgarstekos i en hel dag, så det kanske är självreglerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar