Får man tycka att ens taxar är ena riktiga fynd? Det är ju inga loppisföremål (som jag antar att det egentligen syftas på men kommer inte på något på rak hand), men det är ju ändå det där med att välja "rätt" valp ur en kull hundvalpar där alla är hjärteknipande små och söta. Remus var inte så svår att välja, det var bara två valpar i hans kull, han var minst men larvade rakt fram till mig och kröp upp i knät och somnade där. Så det var väl han som valde mig, kan man väl säga. Med Hilding var det knepigare, det var åtta valpar och efter att ha sett bilder på kullen så var jag egentligen mer intresserad av en annan. Men när vi var och träffade dom så klickade det inte alls med den. Och Hilding var bara en jättestor slöfock med jättelånga öron och jättemycket skinn som mer liknade en basset än en tax, och "jag vill ha en hund som man kan göra saker med och inte någon soffpotatis", deklarerade jag lite smådrygt. Men sedan upptäckte vi att vi inte ens pratade om de andra valparna utan bara gullade över "bassetten", så det blev han i alla fall. Och så bra det blev. Han och Remus är helt olika, men ändå världens bästa, duktigaste, roligaste, charmigaste, sötaste. Alltid på hugget, alltid mina bästa vänner i alla väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar