I morse när jag körde till jobbet så körde det ut en bil med släp mitt framför näsan på mig. Intelligent. Lite senare höll jag på att få en hjärtinfarkt, för då låg delar av släpets innehåll utspritt över vägbanan precis på ett ställe där man kommer ut ur skogen och sikten är lite skymd. Där låg först en välfylld sopsäck som jag fick väja för. Trodde först det var en älg som låg på vägbanan, varför en älg nu skulle välja att göra det, men hjärnan tänker uppenbarligen inte rationellt under den nanosekund som den hade på sig att registrera och aktivera funktioner som "bromsa och styra undan" och såna grejer. Lite längre fram kom nästa säck. Sedan en stor presenning och slutligen ett spännband. Jag brukar använda spännband för att förankra lasten i något fast föremål, till exempel i släpet, men smaken kan vara så olika, uppenbarligen tyckte någon att det räckte att sno spännbandet runt skräpet. Lite längre fram stod bil med släp och försökte vända, så bilföraren hade väl vid det laget upptäckt att hälften av grejerna saknades, men det var ju så dags. Förmodligen var det en mördare som var ute och "skulle göra av med kroppen" och ville undanröja alla bevis. Ring Kurt Wallander.
Har för övrigt i dagarna läst en dålig deckare som hette Isvittring. Saker jag störde mig på var följande:
((( OBS! SPOILER-VARNING! )))
1. Karaktärerna. Så djävla osannolika och stereotypa. Vi har: en bufflig polis som dricker för mycket och inte är särskilt bra på det han gör och som kommer med töntiga skämt som aldrig går hem. Vi har: en kvinnlig polis som är förälskad i sin chef som hon haft en historia med i tonåren och sedan inte sett på en herrans massa år. TROLIGT att hon, när han kommer på oväntat besök en kväll och hon sitter och glor på tv iklädd sin döda mammas nattlinne (say no more) och raggsockor bara tänker "äh, han får minsann ta det som jag har det" och klampar iväg och fixar lite slafsig fika och i nästa sekund sitter de och tokhånglar som om det inte fanns någon morgondag. Vi har: En annan polis som har en fru som är bitter och alkoholiserad, inte ett vänligt ord har yttrats mellan dem på åratal men ändå är han lojal och omhändertagande. Vi har: en gubbe (den kvinnliga polisens pappa) som fått en svår stroke och hamnat på sjukhem, men som, trots att han knappt kan prata eller röra sig ändå lyckas få till en hemlig sexuell relation med en sköterska på hemmet. TROLIGT att någon normalt funtad person plötsligt skulle börja tycka att det är hett med en dreglande gubbe i blöjor. TROLIGT att någon som nyss varit ett tungt vårdfall ska lyckas jaga mördaren i rullstol med ett stämjärn som vapen.
2. Intrigen. En unge blir dödad. En kvinna försvinner "spårlöst" och återfinns mördad i en septiktank. Så småningom hittar man mördaren. Men man får liksom inget riktigt grepp om varför de här morden skedde överhuvudtaget. Inget annat motiv mer än att mördaren var "lite konstig". Jaha.
3. Att historien utspelar sig långt ut i Tjottahejti i Norrland och i den här lilla byn så finns en präst som är feminin på ett fjantigt sätt och dessutom ytterst fåfäng och tycker att det värsta med att bo i Tjottahejti i Norrland är att man inte kan få tag på rätt "produkter" för hyn, fast "det kan man ju köpa på nätet". AS IF en sån fjollpräst skulle bli mottagen med öppna armar på landsbygden i Norrland. Jo, men han blev säkert erbjuden en plats i jaktlaget på direkten, eller nä. Skulle inte tro det faktiskt.
4. Vet ej om prästen var uttalat homosexuell, det nämndes nog aldrig men det var väl meningen att man skulle tro det. Sedan fanns det en kvinnlig polisassistent som var fåfäng och spacklad och hade urringat och korta kjolar och var flirtig och hej- och hå:ig in absurdum, fast samtidigt väldigt smart, och sedan skulle det visa sig att hon var inte alls någon mansslukerska utan en lesbisk småbarnsmorsa. Ska vi göra upp med några stereotypa roller här eller vad är det frågan om?
Rekommenderar alltså inte direkt den här boken, kan jag väl säga utan att ljuga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar