Veckan började bra

Har sagt det förut, det behövs inte så himla mycket för att jag ska känna att jag har jordens FLYT. Det räcker egentligen med att saker och ting inte sätter sig på tvären och trilskas så är jag nöjd. Men det är klart, plötsligt händer det där lilla extra som gör att det känns som att man liksom glider fram genom livet på en räkmacka.

Som idag. Den här veckan har jag BULLVECKA på jobbet. När man har BULLVECKA är man, näst efter VD, företagets i särklass viktigaste person. Då ska man se till att det finns frukostbullar och pålägg samt plocka i och ur diskmaskinen så att logistiken kring fikarasterna flyter på friktionsfritt och alla är mätta och belåtna. Det är ju en uppgift som man inte skojar bort i första taget, så i morse var det jag som hängde på låset på ett lokalt bageri och bad om 15 bullar (en "bulle" i Skåne är alltså lika med "fralla" i resten av landet).
- Tror du att det går åt mer än 15, frågade expediten.
- Njaäää, det tror jag inte, hummade jag veligt för jag förstod inte frågan. Om jag hade trott att det skulle gå åt mer än 15 bullar så hade jag väl inte sagt 15?
- Ja, för de har bakat så hemskt mycket i natt så jag tänkte att jag kunde bjuda på några, sa expediten. - Du kan ju ta hem en påse vetja!
Och så fick jag en hel påse nybakade bullar helt gratis, bara sådär. Sämre kan ju veckan inledas.

Sedan fick jag en jättekonstig jobbuppgift som jag tänkte att jag skulle bolla lite med Katarina, men hon bara "jamen det här har jag gjort förut, det fixar jag" utan att jag ens hann börja klura på hur jag skulle lösa det hela. FLYTET!

Och så fick jag tag på en bankmänniska som jag har jagat några dagar, och hon var så HIMLA hjälpsam och trevlig och bara gick in och FIXADE utan att jag behövde lyfta ett finger mer än att säga hur jag ville ha det. FLYYYYYTET!

Och så var jag hos medicinmannen och fick en ny stötvågsbehandling i höften. Alltså, jag ska inte säga att det var skönt. Faktiskt gjorde det så ont att jag nästan inte kunde ligga stilla, men det var bara att bita ihop. Men han bedömde prognosen som "god" och även om jag i mina svarta stunder den här helvetesvintern har tänkt att det spelar fan ingen roll om jag aldrig kan springa mer, jag kan vara nöjd om jag bara kan gå utan att det känns som att någon sticker en djävla kniv i höften på mig för varje steg. Men när nu prognosen var så "god" började jag genast fantisera: TÄNK OM JAG KAN SPRINGA IGEN. 

Men ja ja. En sak i taget. Nu är det först total vila i 48 timmar, sedan vanligt liv men ingen träning i två veckor och sedan ska vi utvärdera. Är det inte bra följer ytterligare behandling, men om (HOPPAS!) det har (HOPPAS!) blivit bra (HOPPAS!), så väntar en l-å-n-g-s-a-m igångsättning. Så någon Humlestafett kan jag knappast räkna med i år. Men det kommer ju fler år. HOPPAS!