lördag 9 mars 2013

Lata lördag

Vegeterar i soffan, eldar i kaminen, lyssnar på en intressant dokumentär om Birgitta Stenbergs vilda liv och leverne på 50-talet och framåt. Har varit på kickoff med jobbet i två dagar och nätverkat och teambuildat eller vad det nu heter. Trevligt sällskap, mycket och god mat och dryck. Kanske lite väl mycket av god dryck, men det är smällar man får ta när man ligger på topp. Sedan var det bara hem och sätta väskan och sedan ta bussen in till stan och träffa Barbie och gå på handboll. IFK Ankeborg mot Skövde. Vi hamnade bakom en djävla surgubbe som till råga på allt var en såkallad proffs-tyckare. En som visste allt och kunde allt och vad som än uträttades på planen så var det inte tillräckligt bra. Det spelades för långsamt, det gjordes inga mål från kanten, överlag var anfallsspelet rena dyngan och försvaret kunde lika gärna gå och sätta sig på avbytarbänken allihop så lite nytta gjorde de. Och ändå vann "vi" med 26-21. Men inte en gång att surgubben så mycket som gjorde en antydan att lyfta sina händer för att applådera när det blev mål eller någon snygg räddning, utan han bara fortsatte att gnälla och beklaga hur långsamma och söliga alla var. HELT VÄRDELÖSA, med andra ord. Hade god lust att sparka honom i huvudet, men man är ju för väluppfostrad slash mesig för sånt.


För alla som legat sömnlösa och undrat över hur det går med min höft efter stötvågsbehandlingen så kan jag väl säga att det går framåt. I måndags gjorde det ont, tisdag kändes ingen direkt skillnad, onsdag kändes det helt plötsligt mycket bättre, och i torsdags kunde jag nog säga att jag var mer smärtfri än jag varit under hela detta nådens år 2013 så här långt. I torsdags hade vi även femkamp, och fastän jag hade förvarnat och sagt att jag "nog inte kunde vara med" tidigare i veckan så rycktes jag liksom med i lagandan slash masspsykosen och sågs såväl springa fastsatt i en gigantisk gummisnodd i Bungy Run-banan samt rida på en mekanisk tjur. Medicinmannen hade ju sagt att jag skulle "leva som vanligt" efter 48 timmar, och 48 timmar hade faktiskt passerat även om det är tveksamt om det är "vanligt" att skena omkring som en galning på något himla vuxendagis, men får ju typ offra sig för laget. Dessutom var det, för att tala klarspråk, sketakul. Fast sedan ångrade jag mig bittert, till och med MYCKET BITTERT, men det var ju så dags. Men nu är jag nog åtminstone tillbaks på onsdagens nivå, så det finns kanske hopp om livet i alla fall. Ska ju hur som helst dit på måndag för en ny behandling.  Vågar inte hoppas för mycket, men TÄNK OM DET FAKTISKT FUNKAR.

Nä, nu är det dags att lyfta på röven och masa ut i köket och laga middag. Stekt strömming och potatis/jordärtskocksmos står på menyn. Mmm....stekt strömming. Det låter inte alls lika gott med "stekt sill", som det heter här nere i Skåne, fast det är samma sak. Bon Appétit.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar