Var ute och sprang en liten runda i torsdags, var supernöjd med mig själv eftersom jag orkade springa uppför en jättelång backe och tänkte att jag i alla fall inte hade tappat ALL kondition trots att jag varit skadad. En stund senare kände jag pyttelite motstånd i höften, och istället för att tänka att "äh, det går nog över" och köra vidare så slutade jag springa bums och gick resten av vägen. Fast inte fan hjälpte det, så igår var det den gamla vanliga visan: Hej höftmuskelinflammation, min gamla vän. Jag har kommit för att tala med dig igen.
Blir så djävla less att det inte finns ord att beskriva det med. Så därför gör jag inte det heller.
Idag dessutom: irriterad i halsen. Besökte ju de vandrande virusbomberna The Wendels i veckan, så det var väl väntat. Än så länge känner jag mig dock pigg och så, bortsett från att jag har ett rörelsemönster som mer platsar i PRO än någon annanstans. Men det har ju mer med det ovanstående onämnbara att göra än en eventuell dagisförkylning.
Nu ska jag göra en ljusblå prinsesstårta till finaste lillprinsen Oliver, som fyller ett år på måndag. I present ska han få världens gölligaste ryggsäck, Kånken Mini. Det kan även vara världens dyraste ryggsäck sett till tillverknings- och materialkostnader. Endast det bästa är gott nog, som vi brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar