För ett tag sedan var vi på Biltema. Jag tycker Biltema kvalar in som ett av de tristaste ställena i världen, ändå återfinns jag där med ojämna mellanrum. Under protest visserligen, men ändå. Vilken mes jag är.
Hur som helst, om det mot all förmodan skulle ha undgått någon, så råder det ju så kallad vargavinter i vårt land. Om detta kan jag gnälla ungefär hur länge som helst, men nu är det ju inte bara synd om mig utan även om fåglarna. Så vårt besök på Biltema genererade faktiskt väldigt lite varor som hade med bilar att göra, däremot införskaffade vi ett (1) fågelbord, samt en (1) stor säck med solrosfrön. Eller vadå fågelbord, det var mer som ett litet hus med oproportionerligt stora plexiglasfönster som förmodligen var tänkt skulle hängas upp i en medföljande och rätt så tvivelaktig konstruktion, något djävla bord var det ju inte precis tal om.
Min pojkvän lade ner både hela sin själ och sin eftermiddag på att fästa det här fågelhuset på en pinne samt att med liv och kraft dunka ner sagda pinne i tjälen med hjälp av en jättestor slägga. Hade det varit Mr Bean så hade den jättestora släggan krossat fågelhuset, men det här var verkligheten, så det hände ingenting särskilt. Inte med tjälen heller förvisso, åtminstone inte på ett bra tag, men slutligen var allt på plats och vi kunde fylla huset med solrosfrön och invänta en trevlig pensionärsstund med elvakaffe och bekväm fågelskådning.
Och inte en djävla fågel vågade sig fram. De satt i buskarna runt omkring och surade istället. Solrosfrön från Biltema...nej tack, det får vara, såg de ut att tänka, de otacksamma små asen. I flera dagar vägrade de att ens närma sig huset. Men till slut bröt en djärv blåmes trenden, och så småningom vågade fler följa efter, lite motvilligt sådär. Men jag är besviken. Inte sitter de där och visar upp sig i timmar som fåglarna gör till exempel hemma hos mina föräldrar. Jag har föreslagit att vi ska bygga ut. Skaffa en sån där amerikansk jätteverandra, ja på fågelhuset alltså, så att det verkar lite mer inbjudande och lite mindre Bates’ motell, men min pojkvän tyckte att de fick nöja sig med en miljonprogramsbostad så länge.
Idag dök det upp en ny sorts fågel, som efter lite flinkt bläddrande i Europas fåglar kunde identifieras som en bergfink. Vi berättade denna sensation för en fågelskådare i bekantskapskretsen, men han påstod att bergfink var typ Sveriges tredje vanligaste fågel vid fågelbord. Aldrig får man vara riktigt glad. Det är ju typiskt. Aldrig får man vara riktigt glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar