Häromdagen deltog jag i en opinionsundersökning om inrikespolitik. Där skulle man bland annat gradera de politiska partierna på en skala mellan 1 och 5, där 1 var värsta tänkbara och 5 var bäst.Jag har inte mycket till övers för något politiska parti överhuvudtaget, så det skulle väl bli en enkel match. Trodde jag, alltså.
Först ut var Sverigedemokraterna. De fick en etta av mig. Sådärja, nu är det sagt. Nästa får till rakning var Kristdemokraterna. Då blev det genast lite krångligare. Jag har absolut ingenting, jag säger ingenting gemensamt med KD, men det kändes inte riktigt rättvist att peta ner dom i samma fack som en flock nynazister för det.
Jag frågade om man fick sätta betyg i stil med 1,25, men det fick man inte. Så då blev jag tvungen att sätta en tvåa bara för att markera att jag tycker att Sverigedemokraterna är värst. Sen kom Miljöpartiet, och då kändes det ännu krångligare. Nu tycker jag inte att jag har så värst mycket gemensamt med Miljöpartiet heller, eller det är ju så klart väldigt viktigt med miljöfrågor, men sen finns det ju en hel massa andra frågor att ta ställning till också, och där känns Miljöpartiet lite luddiga och på gränsen till borgerliga och det svider ju i hjärtat hos en gammal rebell. Men det är klart att de måste vara lite bättre än Kristdemokraterna i alla fall. Så då var jag tvungen att ge Miljöpartiet en trea för att markera att jag tyckte de var ett bättre alternativ än den kristna högern. En trea, det är mer än godkänt. Helt plötsligt framstod jag nästan som en sabla borgarbracka. Hur gick detta egentligen till?
Allt är Sverigedemokraternas fel. Ja, det var ju inget nytt under solen förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar