Jag funderar på det här med spöken. De ger sig ju alltid tillkänna genom att man hör hasande steg och dörrar som öppnas och stängs och liknande fysiska fenomen. Jag får inte ihop det där riktigt. Spöken är ju liksom gjorda av någon slags antimateria och kan färdas lite hur som helst genom tid och rum. Varför i helskotta ska de ge sig tillkänna just genom att gå exakt på det där knarrande trappsteget eller slamra lite klumpigt med någon gammal dassdörr från artonhundratalet? Är det verkligen det bästa de kan åstadkomma ifråga om kommunikation? Och varför är de alltid så djävla dystra? Varför kan det inte komma något glatt spöke, någon som vittnar om att livet efter detta är ett enda stort kalas? Lite som Jesus, fast utan religionens fördömande och förmanande tråkighetsinslag. Och om de nu, spökena alltså, känner ett sådant tvång att hålla kontakt med den gamla världen, kan de inte göra det i form av lite spex och practical jokes istället för att gå omkring och jämra sig och sprida gammal skräck eller varsla om ond bråd död?
Jajaja, jag vet att spöken har något otalt med folk i detta livet och att det är därför de inte riktigt kan gå vidare till nästa. Men för fan, sluta älta och ryck upp er. Det får ju alla andra göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar