På söndag ska mitt barnbarn döpas, och det är därför lite aktuellt med dopgåvor. Jag tycker dopgåvor överlag är rätt fjantiga. Fula små tennaskar att lägga mjölktänder i, eller fula sparbössor i tenn som står och samlar damm, eller fotoalbum med fula omslag av tenn som ingen ändå tittar i, och man kan för övrigt undra vad som är grejen med dop och tenn egentligen. Och vilket barn har någonsin uppskattat dessa gåvor? Nej, en bankbok är vad en mormor ska ge sitt barnbarn. Jag inbillar mig lite att Adrian kommer att uppskatta det mer när han en dag ska köpa moppe, ta körkort eller flytta hemifrån än något djävla tennföremål som stått i ett skåp i 20 år och som ingen kunnat med att slänga eftersom det är en dopgåva.
När mina barn var små, vilket utspelades ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, kunde man gå in på banken och säga i kassan att man ville öppna en bankbok. Då fick man en bankbok med schysst ränta där man kunde pytsa in en slant då och då och så stod pengarna där och växte till sig och så var det inte mer med det. Helt naivt gick jag för några dagar sedan in på banken i samma ärende. I kassan fick jag den barska frågan vilken typ av sparande jag hade tänkt mig, och jag bara Jaa, någon typ av...sparkonto? Då blev jag genast bortmotad från kassan med motiveringen att hon, kassörskan, fick inte råda i såna frågor, utan då var man tvungen att tala med en banksäljare. Banksäljaren hade inte tid just då (klockan var fem i tre), utan vi var tvungna att boka ett möte.
Så idag ska jag på ett bankmöte. Där min banksäljare ska ge mig rådgivning om vilken typ av sparande som är mest förmånligt för Adrian, 3 månader. Det kommer att handla om fonder, och jag HATAR fonder. Det finns ingenting i hela världen som är så djävla trist som att lyssna på när folk pratar om fonder och aktier och sådant skit. Jag vill ha pengar på en BANKBOK. Med RÄNTA. Det jag mest av allt behöver är uppenbarligen en tidsmaskin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar