Härförleden stötte jag ihop med min exman. Vi har varit skilda i cirka tusen år och vid det här laget kommer vi riktigt bra överens. Särskilt om vi inte träffas särskilt ofta, vilket är förvånansvärt enkelt trots att vi bor snudd på grannar.
Hur som helst, min exman frågade mig om jag ville ha lite sallad, för de hade odlat mängder i sitt växthus. Det var ju vänligt, så jag tackade ja och fick en hel djävla ICA-kasse full. Det kändes ju aningens överdrivet eftersom mitt hushåll numera oftast består av me, myself and I, men det verkade lite oartigt att tacka nej så jag tackade igen och gick hem med salladen.
Gratis är gott, och jag har därför ätit enorma salladsportioner både morgon, middag och kväll. Nu i afton, när jag efter idogt ätande började närma mig påsens mittregion, upptäckte jag att det låg någonting mitt bland salladsbladen. Det var en direkt onormalt stor mördarsnigel, tänk John Holmes' könsorgan, och smaskade. På MIN sallad. Det tyckte jag var mindre tilltalande, eller för att vara ärlig var det faktiskt rätt äckligt. Jag VET att sniglar äter sallad, men det är inte riktigt samma sak som att jag uppskattar att det ligger en gigantisk slemproducent och tuggar på och bland de blad som jag har livnärt mig på i flera dagar. Jag har ju förstås sköljt dem, men ändå. När jag tittade lite mer noggrant fanns det liksom halvtuggade bitar både här och där. Det var inte nog med att det var världens största snigel, det var dessutom världens största snigel med bulimi.
Att få detta i gåva av sin exman är en symbolik som är alltför tydlig. Jag tar härmed tillbaks uttalandet om att vi numera kommer riktigt bra överens. Nu djävlar är det krig. Med mördarsniglar som vapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar