I helgen utsatte jag mig för något som närmast kan beskrivas som en prövning av det mänskliga psykets yttersta gränslinjer. Jag besökte en skoaffär. Alla som känner mig vet att jag hellre arbetar gratis i en saltgruva i Sibiriens nordligaste delar än sätter min fot i en skoaffär. Jag hatar att prova skor. Mina fötter är formade som Kalle Ankas, och jag tror att skofabrikörer världen över har förenats i ett hat mot alla Ankeborgs invånare.
Jag äger förvisso ett par högt skattade magiska gymnastikskor, men de magiska egenskaperna omfattar dessvärre inte skydd mot regn och rusk. Och det känns lite mesigt att plocka fram vinterkängorna i oktober bara för att himlen öppnar sig. Man är väl en viking. Fast en viking i blöta gympaskor är kanske inte lika imponerande i bärsärkargången. Något borde göras, kände jag.
Jag ska bespara er de flesta detaljer. Jag kan bara säga att det numera inte finns en enda modell eller ett enda märke i hela Sport-Åkes sortiment, och det var rätt så omfattande, som jag inte provat och avfärdat med orden "de passar inte". Min pojkvän påstod att Sport-Åke själv gick ut på lagret och skar upp pulsådrorna som en direkt följd av detta, men det är lögn och förtal. Det var mer jag som gjorde det. Åtminstone i fantasin.
Det slutade i alla fall med att jag köpte ett par skor för 1000 spänn. På Löplabbet. Där vet de hur en Kalle Ankafot ska tas. Jag ska aldrig mer handla någon annanstans än där. Detta är ett officiellt löfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar