Det har tittats på film i helgen. När man nu blir snuvad på högklassig vampyrfilm för att Kristianstads jävla bio väljer att visa spöket jävla Laban istället för Låt den rätte komma in, då får man ta saken i egna händer. Eller nåt.
Vi tittade bland annat på Eragon. Som mest av allt kändes som ett mycket dåligt plagiat på Sagan om ringen-filmerna, så det kanske inte så konstigt att den hade hamnat i reakorgen hos Videomix/Hemmakväll. Och det var kanske tur att den bara kostade sådär 29 kronor. För den var förutsägbar, klyschig och på gränsen till pekoral. Och då är jag ändå lite förtjust i halvtaskiga B-filmer, men ändå. Se den INTE, är mitt råd.
Dessutom var alla skådespelarna så löjligt lika andra människor. Den gamle drakryttaren Brom var en exakt kopia av min mattelärare på Komvux, Murtagh, han-som-var-son-till-förrädaren-men-som-själv-var-god, såg ut som Robinson-Robban, och den onde Durza påminde mest av allt om någon sångare i ett valfritt finskt hårdrocksband.
Så när Brom säger It is your fate to be a Dragon Rider, och man mer förväntar sig någonting om Pythagoras’ sats. Eller när Murtagh ska leda Eragon till de andra goda människorna som gömde sig i bergen, och de lika gärna kunde vara på väg till örådet på Tenga. Eller när Durza väser ur sig förbannelser och trollformler på löpande band, och man mest av allt tror han ska brista ut i Hard Rock Hallelujah.
Då är det faktiskt inte så himla lätt att ta en film på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar