Idag var det dags för det årliga besöket på Svensk Bilprovning. Både jag och min mytomspunna bil har alltså blivit ett helt år äldre. Dessutom bloggade jag om detta redan förra året och det känns inte som särskilt längesen. Tiden går fort när man har roligt, uppenbarligen.
Det var nervöst, som vanligt. Patrik föreslog att jag skulle distrahera personalen på bilprovningen genom att börja snacka, så att de liksom rycktes med i min aldrig sinande svada av ord och glömde vad de skulle titta efter, men det händer något konstigt med mig i miljön på Svensk Bilprovning. Jag blir helt katatonisk och kan knappt kommentera vädret ens en gång.
I flera dagar har jag yppat min oro inför besiktningen för i stort sett alla människor jag träffat, och ALLA svarar typ "jamen det är väl aldrig några problem med en gammal 740". Jag gillar verkligen min bil, vad jag inte fattar är varför inte alla människor i hela världen kör omkring i världens mest problemfria bil? De är visserligen inte snygga, men man har väl inte en bil främst för att vara snygg? Och för övrigt så klär ju allting en skönhet. Och så vidare.
Killen på bilprovningen berättade dock i förtroende att 1990 var en av "de bättre årgångarna", nästan som om det vore en flaska vin. Till skillnad mot sina föregångare har 1990 års modell ett förbättrat rostskydd i form av till exempel galvaniserat underrede och balkar. Bara så att ni vet, ni som ligger sömnlösa och undrar vad det är som skiljer en 90:a från till exempel en 87:a.
Och för övrigt tyckte killen på bilprovningen att min bil var "helt perfekt". Och där var vi helt överens, han och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar