Jag hatar internetbanken. Det betyder inte att jag vill ha tillbaks den så kallade gamla goda tiden, när man en gång i månaden stod i timslånga köer på posten eller banken med sina räkningar i handen och en saftig sedelbunt i fickan. Men ändå. Internetbanken gör ingen glad.
För det första hatar jag den lilla dosan så mycket att det knappt finns en rimlig jämförelse. Personen som har konstruerat den borde inte bara kastas i den djupaste fängelsehålan och där få dö en långsam och plågsamt utdragen jämmerdöd, en vacker dag kommer jag utöver detta dessutom personligen att se till att någon gräver upp dess förfäder intill sjunde led och skändar knotorna. Så mycket hatar jag bankdosan. Mest av allt hatar jag knapparna, som i princip kan få blodkärl att sprängas och kanske vore någonting för hjärt- och kärlkirurgin att forska vidare på. Dessutom tycker jag det är löjligt att den, bankdosan alltså, inte hjärt- och kärlkirurgin, stänger av sig själv och stöddigt kräver att man ska ANGE PIN igen så fort man släppt den med blicken i mer än trettio sekunder. Det är gissningsvis av säkerhetsskäl, men allvarligt, hur stor kan sannolikheten vara att en inbrottstjuv med bankdosebegär slår in ytterdörren i EXAKT samma sekund som jag slår mig ner för att logga in på internetbanken?
För det andra tycker jag hela internetbankssidan är ful. Det är alltid ett hållbart argument.
Nu har jag tillbringat en god stund med att styra och ställa med lite pekunjära angelägenheter. Ovanligt lång tid faktiskt, för jag letade bland annat efter en funktion som uppenbarligen inte fanns. Eller så är det jag som är dum i huvudet och inte förstår någonting. Jag väljer att tro att det beror på internetbanken. Jävla internetbanken.
Nu har jag varit inloggad så länge att jag känner mig helt besudlad. Oren liksom, och smittad av någon skamlig finanssjukdom. Sa jag det, att jag hatar internetbanken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar