Alla som går på två ben är fiender

Jag tror jag har hamnat i en allvarlig livskris. Jag funderar nämligen på att sluta titta på Lost, en tv-serie som jag följt slaviskt sedan avsnitt ett. Men det är någon slags motsträvig känsla som har smugit sig på. Det känns liksom motigt att ha en tv-tid att passa varje vecka. Min video går inte att programmera i förväg och att ladda ner tar också emot. Kanske inte så mycket moraliskt, men vi kan låtsas det. 
 
Och hur det än är så känner jag att mitt engagemang i hur det kommer att gå för de överlevande från Oceanic Flight 815 har svalnat rätt så avsevärt. Jag har till exempel fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Och ska jag vara ärlig så känner jag nog ingen större lust att göra det heller.

Fast samtidigt tycker jag intrigen är sjukt bra. Om än lite väl Hollywoodifierad.
Jag har till i morgon på mig att bestämma mig för hur jag ska göra. Svåra beslut det här. Nästan som om jag vore landsfader. Och det var ju också ett uttryck, men landsmoder är det väl ingen som har hört talas om.