När jag var ung rebell hängde jag jämt med en massa coola människor. Coola enligt oss själva alltså. Nu vet jag inte om det egentligen var så coolt att spraya Vi är varandras fiender, staten & jag utanför kulturhuset (preskriberat), men i början av 80-talet verkade det vara en utmärkt idé.
Några killar i den yttre sfären av bekantskapskretsen hade ett band. Eller vad fan, på den tiden hade alla minst ett band. Även jag. Även om många kanske aldrig kom ut från replokalen. Det här utspelades på en tid när ingen hade hört talas om Idoljuryn och musik fortfarande var någonting man ägnade sig åt för att man tyckte det var roligt. På spelningarna gick folk omkring och sålde sina egenhändigt komponerade demokassetter och hemmatryckta fanzines och tyckte det var helt fantastiskt att man sålde slut på en jätteupplaga om 50 ex.
Men hur som helst. Det här bandet var rätt så heta där i subkulturen. En dåvarande pojkvän hade gått i samma klass som basisten. Eller hur det nu var, men på något sätt fick vi kontakt i alla fall och det var helt enkelt skitcoolt.
Fast ska jag vara ärlig är det inte särskilt roligt att känna ett helt band där man själv inte har någon funktion att fylla. Man sitter mest och hänger i stökiga replokaler och röker tusen cigaretter och alla i bandet väntar otåligt på att alla ska komma, det är alltid någon som har glömt pärmen med texter eller är och köper cigg, så att de kan börja repa någon gång. Eller så är det någon som har glömt bort att de ska repa och så blir de andra sura. Det är mycket väntan och dötid och väldigt lite glamour och rockn’roll kan jag säga.
Men det är sådant man förtränger med tiden. I ett anfall av medelsvår nostalgi googlade jag på detta band och upptäckte att de fortfarande finns och var aktiva, om än inte i originaluppsättning. Det är inte så förvånansvärt i och för sig. Nuförtiden är det få musiker som dör unga, alla band blir ju skitgamla. Som Lemmy i Motörhead till exempel. Han är i samma ålder som min mamma. Eller Iggy Pop och David Bowie. De måste ju ha supit och knarkat bort varenda funktionsmässig cell i sina kroppar flera gånger om, och ändå bara håller de på.
Det var ju rätt ballt ändå med det här bandet från ungdomen, tänkte jag. Tills jag började läsa om bandmedlemmarna. Eller speciellt en av dem, basisten som var min pojkväns fd klasskamrat. Han, basisten alltså, brukade peppa mig genom att poängtera min pojkväns sämsta sidor när han, min pojkvän alltså, gjort slut och det kändes som att livet var slut, för sådär dramatiskt var det ju på den tiden. Jag minns honom som supertrevlig. Basisten alltså.
Nu kändes det mer tveksamt. Hans presentation av sig själv skulle kunna vara hämtad ur Det Sociala Experimentet. Han särskrev. Han överdoserade utropstecken. Framför allt hade han absolut ingenting vettigt att säga. Han verkade helt enkelt enfaldig.
Och så surfar man vidare och ser att Jello Biafra, en annan gammal hjälte, ska fylla 50 år snart. Nu menar jag verkligen inte att Jello Biafra framstår som enfaldig, tvärtom, men Välkommen till Jello Biafras 50-årskalas, exakt hur fränt låter det på en skala? Det sista var i och för sig bara som jag hittade på. Jello Biafra kanske inte firar sin födelsedag, men tänk om han gör det? Tänk om han önskar sig en motionscykel?
Sensmoral: Vissa saker ska man helt enkelt inte gå vidare med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar